Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eftertruppen. I danskan förekomma orden adelgade
(algade), hufvudgatan i de fleste danske köpstäder,
adelby, ursprunglig by, i motsats till torp l.
nybygge, adelbonde, under medeltiden benämning på
de danske bönder, som sjelfva egde jord; i norskan
adelfura, fura med god kärnved, adelgod, kärnfrisk
m. fl. – Den betydelse af ordet adel, enligt hvilken
dermed förstås en privilegierad samhällsklass, är
ett lån från tyskan. Uttrycket "ridderskap och adel"
nyttjades först i början af 1500-talet. Från denna
tid blef adel allt mer och mer liktydigt med "frälse"
och "ridderskap", och från 1600-talet har ordet allmänt
nyttjats i denna betydelse.
Såsom de naturliga förutsättningarna för uppkomsten
af en privilegierad adel torde kunna betecknas dels
det inflytande, som gerna åtföljer en förtroligare
ställning till regenten eller besittningen af stora
egodelar, dels det anseende, som villigt egnas åt
utmärkta personliga egenskaper. Att adelskapet snart
nog blef ärftligt, finner sin förklaring å ena sidan
i en lätt begriplig sträfvan att göra sina närmaste
delaktiga af de förmåner, som voro förbundna med
adelskapet, å andra sidan i en inneboende benägenhet
att tro på ärftligheten af anlag och egenskaper.
Ett slags adelskap kan spåras i de flesta folks
gamla häfder, t. ex. i indernas, egypternas,
grekernas. Romarnes gamla adel var patricierna,
som efterträddes af optimaterna. Det torde dock få
anses som gifvet, att adelskapet i de germaniska
landen, i den betydelse nyare tider gifvit detta
begrepp, uppkommit af medeltidens länsinrättning
med dess riddarväsende och rusttjenst (russ,
ross = häst; rusttjenst således = krigstjenst till
häst). Ursprungligen var det jordegare, som kommo
i åtnjutande af adelskapets företrädesrättigheter,
hvilka de förvärfvade genom att göra krigstjenst till
häst. Senare blef det vanligt att genom skriftliga
dokument (adelsbref) gifva äfven dem, som icke gjorde
sådan krigstjenst, del af samma rättigheter; men äfven
för tjenstemanna-adeln ansågs länge en jordegendom
oundgänglig, till hvilken den adlade kunde skrifva
sig – en sed, som hos oss upphörde först långt fram
i tiden.
I Sverige leder adelskapet såsom lagbestämd
samhällsinrättning sitt ursprung från Alsnö stadga
af år 1280. Genom denna bestämdes, att en hvar,
som åtog sig rusttjenst, skulle åtnjuta frälse,
eller frihet från ordinarie skatter för sig och sina
gods. Detta frälse var det första adelsprivilegiet,
men det var likväl icke någon ren förmån, enär
rusttjensten egentligen endast var ett annat sätt att
utgöra skatten. Längre fram fick adelsståndet andra
privilegier, såsom: frihet ifrån vissa skyldigheter,
hvilka icke voro inbegripna i frälset; rättighet
att på sina gods uppbära sakören, d. v. s. böter;
gårdsrätt, d. v. s. domsrätt öfver sina tjenare och
underhafvande m. m. Samtidigt tillvällade sig deras
främste män såsom medlemmar af riksrådet ett allt
större inflytande på rikets styrelse.
Den svenska jord- och börds-adeln, som småningom
äfven blifvit en krigs- och tjenste-adel, hade under
14:de och 15:de seklerna sin mäktigaste period. I
egenskap af kronans förläningshafvare hade dessa
stormän ofta vidsträckta herrerättigheter, men det
utländska feodalsystemet kunde här aldrig komma
till stånd, emedan "adel och bonde voro af samma
slägte". Feodal-titlarne infördes 1561, då Erik XIV
utnämnde män af adel till grefvar och friherrar
med förläningar, som snart ökades i omfång och
blefvo ärftliga, liksom äfven de betitlades sociala
företräden och skattefriheter utvidgades. Adelskap
bands nu ej längre ovilkorligt vid rusttjenst eller
annan statstjenst; men derigenom uppstod ock, i
synnerhet för de smärre jord-adels-ätterna, en viss
osäkerhet, så att man, såsom ett kungabref klagar,
"icke visste, hvilka voro af adel eller icke". Rätten
att genom rusttjenst förvärfva adelskap upphörde,
och en bestämd institution, Riddarhuset, infördes af
Gustaf II Adolf, med lagbestämd politisk befogenhet
för adeln såsom riksstånd.
Genom den första riddarhus-ordningen, som Gustaf
II Adolf stadgade 6/6 1626, blef nu adelskapet fullt
ärftligt, och utnämning på grund af kunglig nåd
dess förutsättning. Till svensk adel räknades då:
de flesta qvarlefvande frälse-ätter, hvilka genom
rusttjenst vunnit skattefrihet för sin jord; de,
som af konungen blifvit begåfvade med adelsbref
samt deras ättlingar; de främmande adelsmän, som
"naturaliserades" af konungen, och barn af främmande
adelsman med svensk adlig maka. Adeln indelades
genom samma riddarhus-ordning i tre klasser: Herre-,
Riddare- och Svenneklassen. Till den första hörde
grefvar och friherrar, till den andra de ättlingar
af riksråd, som ej upptagits i den första, till
den tredje "gemene adeln". Hvarje ätt hade säte och
stämma inom sin klass, men endast en röst; ätternas
majoritet inom klassen var klassens röst; klassernas
majoritet var adelns röst inom riksdagen.
Högadelns makt och betydelse ökades ännu mera genom
de stora krig, som fördes den tid Sverige innehade
en stormakts ställning i Europa, och nådde sin
höjd genom de två högadliga förmyndarstyrelserna,
1632–44 och 1660–72. Före 1680 hade äfven det mesta –
måhända fem sjettedelar – af Sveriges jord kommit
i adelns händer, dels såsom verklig egendom, dels
såsom förläning. Men då slutligen högadelns makt och
privilegier blefvo allt för tryckande så väl för
kronan som för de ofrälse stånden, och den lägre
adeln var missnöjd med den högre till följd af
grefvarnes och friherrarnes företrädesrättigheter
samt klassindelningen på riddarhuset, förenade sig
"ofrälset" och lågadeln med konungen, och genom
Karl XI:s reduktion omintetgjordes högadelns makt
och det ärftliga länsväsendet för alltid. Såsom stånd
utöfvade likväl adeln ännu länge det största
politiska inflytande: adeln utgjorde
hufvudbeståndsdelen i det starka ämbetsmannavälde,
som var rådande i synnerhet under frihetstiden,
sedan klassindelningen afskaffats, 1719,
och i stället införts omröstning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
