Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ad l. in absurdum - Ad acta - Adæqvat - Adagio - Adair - Adal - Adalbert l. Adelbert - Adalbert - Adalbert - Adaldag - Adalhending - Adalja l. Antalja - Adalkona - Adalriks och Göthildas äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevisa orimligheten af ett påstående genom att uppvisa
orimligheten af dess följder. Jfr Ab absurdo.
Ad acta. Se Acta.
Adæqvat, öfverensstämmande. Se Adeqvat.
Adagio [adadjo]. Ital., makligt, stilla,
ljufligt. Musikt. a) Tempobeteckning, som utmärker
en långsammare rörelse än andante; b) det tonstycke,
som skall utföras adagio. – I symfonier och
instrumental-qvartetter (-qvintetter etc.) vexlar
adagiot med andantet och larghettot som andra eller
tredje sats. De skönaste adagion finner man i Haydns,
Mozarts och Beethovens instrumentalverk.
Adair [adär], Robert, engelsk diplomat, f. 1763. Han
användes i flere svåra uppdrag, såsom då han sändes
till Petersburg 1789 i anledning af det befarade
fredsbrottet med Ryssland, till Wien 1806 för att
förmå Österrike att deltaga i striden mot Napoleon,
till Konstantinopel 1809, för att återställa den
störda vänskapen mellan England och Turkiet. Var
sändebud i Brüssel 1831–35, hvarefter han återvände
till England. Död 1855.
Adal l. Adel, öde kustlandskap i östra Afrika,
vid Aden-viken, med den vigtiga hamnstaden Tadjurra.
Innevånarne (Adail, plur. af folknamnet Adeli)
tillhöra en gren af stammen Danakil och äro fanatiska
muhammedaner.
Adalbert l. Adelbert, Magdeburgs förste ärkebiskop
968–981 (l. 982). Efter all sannolikhet är han
författare till en af de värdefullaste källorna för
sin tids historia, nämligen fortsättningen af Reginos
Krönika (907–967). Han arbetade outtröttligt för den
kristna lärans utbredning bland venderna, ända till sin
död, 981 eller 982.
Adalbert af Prag, helgon, preussarnes apostel,
hette egentligen Woyteck. Han föddes 950 i Prag,
hvarest han blef biskop 983. Missnöjd med böhmarne,
begaf han sig snart till Italien, der han ingick i
kloster. Senare drog han ut på missionsresor. Under en
sådan blef han 997 mördad af de hedniske preussarne.
Adalbert, ärkebiskop i Hamburg och Bremen, en af det
11:te århundradets mest framstående prelater. Endast
30 år gammal mottog han den ärkebiskopliga värdigheten
af kejsar Henrik III, som äfven ville göra honom
till påfve. A., som åtföljde sin kejserlige vän
på hans tåg till Rom 1046–47, lär dock sjelf hafva
afböjt denna senare värdighet. Han hade helt andra
framtidsplaner. Sedan han 1050 blifvit utnämnd
till påflig legat i Norden, mognade nämligen hos
honom den tanken att bilda ett af Rom oberoende
nordiskt patriarkat, som skulle omfatta norra
Tyskland samt Skandinavien jämte biland, med Bremen
till medelpunkt. Han hade måhända lyckats afvinna
påfven Leo IX ett medgifvande i denna riktning, om
ej vid dennes sida stått en förutseende och oböjlig
man, kardinalen Hildebrand, som ifrigt motarbetade
Adalbert. Dennes plan hindrades ännu mera genom Henrik
III:s död, 1056, samt genom hans egna strider med
konungarne Sven Estridsson i Danmark, Harald Hårdråde
i Norge och Edmund Gammal i Sverige, hvilka alla ville
i sina land upprätta egna ärkebiskopsdömen, oberoende
af ärkebiskopen i Hamburg-Bremen. A. gick likväl till
sist segrande ur denna strid. (Det var först 1104,
som en särskild ärkebiskops-stol för de tre nordiska
rikena upprättades i Lund; sextio år derefter blef
Sverige en särskild kyrkoprovins under egen ärkebiskop
i Upsala.) – A. nöjde sig dock ingalunda med en
blott andlig makt. Han hade tillika med ärkebiskop
Hanno af Köln blifvit förmyndare för Henrik IV, men
lyckades 1063 för en tid uttränga Hanno och blef då
så godt som ensam herskare i det tyska riket. För att
stadfästa sin makt sökte den eljest sedestränge mannen
vinna den unge konungens ynnest genom att lemna fria
tyglar åt hans lustar. Men mot rikets store gick han
våldsamt till väga. Af ärkebiskoparne i Mainz och
Köln tvangs han då att draga sig tillbaka till sitt
ärkebiskopsdöme, 1066; men redan 1069 finna vi honom
åter vid det kejserliga hofvet i full besittning af
sin makt. Hatad af de store, afled A. 1072 i Goslar.
Adaldag, ärkebiskop i Hamburg och Bremen 937–988,
verkade kraftigt för kristendomens utbredning
på den jutska halfön. 948 invigde han de förste
biskoparne der, nämligen Harald i Hedeby (Slesvig),
Lifdag i Ribe och Rembrand i Aarhus. Dervid gaf han
dem i uppdrag att främja kristendomen jämväl på de
danska öarna samt i Skåne och Sverige. I sina fromma
bemödanden understöddes A. verksamt af kejsarne
Otto I och II, hvilkas ynnest han egde. Otto I,
som, i likhet med många följande kejsare, äflades
att vinna länsherrerätt öfver Danmark, drog nytta
af de kyrkliga förhållandena för att inblanda
sig i Danmarks angelägenheter. Då dessa försök
motverkades af den danske konungen Harald Blåtand,
som tillika uppträdde fientligt emot de kristne,
uppstodo långvariga strider, hvilka utföllo så,
att Harald sjelf måste låta döpa sig och medgifva,
att kristendomen finge predikas i Danmark. A. hade
på sin ålderdom den tillfredsställelsen att se ett
nytt biskopsstift upprättas på Fyen och en kristen
kyrka upphyggas i Roeskilde af Harald Blåtand, som
blef den kristna läran trogen. A. dog 988.
Adalhending är ett i det isländska skaldespråket
brukligt s. k. stafvelserim (assonans), som består
deruti, att i en och samma versrad förekomma
två betonade stafvelser, hvilkas vokal och
påföljande konsonant eller konsonanter alldeles
öfverensstämma. Jfr Assonans.
Adalja l. Antalja (l. Satalieh), stad i asiatiska
Turkiet, på Mindre Asiens södra kust, vid
Adalja-viken. Omkr. 8,000 innev. Utmärkt hamn,
med regelbunden ångbåtsfart. Det har betydelse ej
endast genom blomstrande handel utan ock för de
ansenliga lemningar af romersk byggnadskonst, hvilka
ännu finnas qvar. Staden hette i forntiden Attaleja
(efter konung Attalus).
Adalkona, Dan. Adelkona, är i de gamla svenska och
danska lagarne uttrycket för "äkta hustru".
Adalriks och Göthildas äfventyr, titeln på den äldsta
svenska originalromanen författad af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
