Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abdu-l-asis - Abdu-l-hamid - Abdu-l-latif - Abdu-l-medjid - Abdu-l-mumin - Abdu-l-vahhab - Abegg, Julius Friedrich Heinrich - Abeille, Joh. Christian Ludw.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin här. Emellertid hyste han ingen tvekan
att bryta sitt lands fördomar. Hos den nye
vicekonungen i Egypten gjorde han 1863
ett besök, tvärt emot sitt lands sed. Stor
förundran väckte den rundresa han företog 1867
under verldsutställningen i Paris. Denna resa
synes hafva ännu ytterligare stärkt honom i
hans reformplaner. I ett slags trontal, hvilket
han 1868 höll inför ett nybildadt statsråd, som
bestod af 34 muhammedaner och 16 kristna,
tillkännagaf han sin benägenhet för den
europeiska civilisationen. Men inre uppror och
andra förvecklingar togo hans och hans ministrars
hela uppmärksamhet i anspråk. Upproret
på Kandia lyckades visserligen hans ministrar
Ali Pascha och Fuad Pascha leda till ett för
Turkiet fördelaktigt slut; men Servien deremot
hade framgång i sin sträfvan efter
sjelfständighet (1867). Vicekonungen af Egypten, hvilkens
försök att göra sig oberoende af sultanen länge
voro fruktlösa, visste att begagna sig af dennes
penningeförlägenhet för att 1873 tilltvinga sig
nästan alla en sjelfständig furstes rättigheter.
Abdu-l-asis laglige efterträdare är hans brorson
Mehemed Murad.
Abdu-l-hamid, turkisk sultan 1774-1789,
föddes 1725. Det turkiska riket, som under
denne regent befann sig i ett tillstånd af både
inre och yttre svaghet, nödgades, efter ett
redan före A:s tronbestigning påbörjadt
olyckligt krig mot Ryssland, sluta freden i
Kutjuk-Kajnardji 1774, hvari till denna makt
afträddes en betydlig del af Turkiets
besittningar vid Svarta hafvet. Sedan A. med
framgång bekämpat åtskilliga uppror i rikets mera
aflägsna provinser, invecklades han mot slutet
af sin regering i ett nytt krig med Ryssland,
hvarunder han afled, 1789.
Abdu-l-latif, berömd arabisk författare, f.
1162 i Bagdad, död 1231. A. efterlemnade
136 skrifter i teologi, juridik, grammatik,
vältalighet och i synnerhet medicin.
Understödd af sultan Saladdin i Damaskus – de
lärdes beskyddare – studerade A. medicin
först i Kairo, der han gjorde bekantskap med
den lärde juden Maimonides, samt derefter i
Damaskus, Jerusalem och Aleppo. A:s mest
kända arbete är en beskrifning öfver Egypten,
utgifven af engelsmannen White på arabiska
och latin (Abdollatiphi historiæ Aegypti
compendium, Oxford 1800) och förtjenstfullt
bearbetad af fransmannen Silvestre de Sacy
(Relation de l’Égypte, Paris 1810).
Abdu-l-medjid, turkisk sultan 1839-61, f.
1823. Vid sin faders, Mahmud II:s, död
fann den sextonårige, veklige fursten sitt rike
i fullt uppror. Egyptens pascha Mehemed
Ali hade nyss vunnit en afgörande seger vid
Nisib (vid Eufrat i Syrien), och hans trupper
hotade redan Konstantinopel. Genom de
europeiska makternas mellankomst räddades emellertid
riket från denna öfverhängande fara.
Men ännu andra återstodo. A., som under
största delen af sin regeringstid lät sig ledas
af sin moder (död 1853) och sin storvesir
Resjid Pascha, utfärdade redan 1839 den
bekanta Chatt-i-sjerif från Gul-chane (d. ä. den
höga skriften, utfärdad från kiosken G.), genom
hvilken lika skydd till lif och egendom
tillförsäkrades alla Turkiets undersåtar utan afseende
på deras religion. Han visade sig sålunda ämna
fortsätta sin faders reformatoriska sträfvanden,
men han trädde derigenom den turkiska
nationalkänslan för nära, hvarför den ena provinsen
efter den andra gjorde uppror. Dertill kommo
äfven förvecklingar med de europeiska
stormakterna. Österrike och Ryssland fordrade
(1850) utlemnandet af ungerska och polska
flyktingar, men A. bemötte deras anspråk med
en öfverraskande fasthet, och hans nekande
svar förvärfvade honom hela Europas aktning.
Slutligen gaf frågan om de kristnes ställning i
Turkiet uppslag till strid. Då nämligen
Ryssland genom öfverdrifna fordringar och furst
Mensjikoffs utmanande uppträdande utkastat
stridshandsken, upptog A. honom med stolthet.
Så uppkom det s. k. Krim-kriget, hvari
England och Frankrike, fruktande Rysslands
öfvervigt – enär detta rike visserligen skulle hafva
haft lätt att krossa "den sjuke mannen" –, genom
eröfringen af Sevastopol skaffade Turkiet segern,
1856. A. sjelf kunde emellertid icke tillräkna
sig äran af att hafva medverkat dertill:
omgifven af ett lysande hof, förnötte han sin tid
i yppighet och öfverdådigt slöseri. Å nyo gaf
sig hans folks missnöje luft i flere uppror,
under hvilka den kroppsligt och andligt
förslappade fursten afled, 1861. – Han
efterträddes af sin broder Abdu-l-asis.
Abdu-l-mumin, grundläggare af
Almohadernas dynasti, sultan i Marokko, född 1101.
A. var redan vid 18 års ålder en
älsklingslärjunge af Ben Tumert, hvilken stiftade den
muhammedanska sekt, som kallades Almohader.
Han företog åtskilliga eröfringståg i norra och
vestra Afrika, hvarunder han särskildt vände
sina vapen mot Almoravidernas dynasti, hvilken
då herskade så väl i Marokko som i Spanien.
Efter mångåriga strider eröfrades Marokko
fullständigt 1146, men kampen fortsattes i
Spanien. A. stod just i begrepp att med en
stor här draga till detta land för att
fullkomligt underkufva detsamma, då han dog 1163.
Hans rike sträckte sig då öfver nordvestra och
norra Afrika ända till Barka, samt öfver en
betydlig del af Spanien.
Abdu-l-vahhab, stiftare af Vahhabiternas
sekt, föddes 1692 i Hilla vid Eufrat och dog
1787. Jfr Vahhabiter.
Abegg, Julius Friedrich Heinrich,
berömd tysk straffrättslärare, född 1796 i
Erlangen, juris professor i Königsberg 1821
och i Breslau 1826. Död 1868. Han utgaf bland
annat: System der Criminalrechtswissenschaft
(1826), Untersuchungen aus dem Gebiete der
Strafrechtswissenschaft (1830), Lehrbuch der
Strafrechtswissenschaft (1836) samt redigerade
under en följd af år tillsammans med flere
andra författare den ansedda periodiska
tidskriften Archiv für Criminalrecht.
Abeille [abej], Joh. Christian Ludw.,
tysk pianist, orgelspelare och tonsättare, f.
i Baireuth 1761, d. 1832. Han var från år
1782 medlem af hofkapellet i Stuttgart och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
