Jag känner en Bonde, som bor 5 mil ifrån närmaste köpstad, hwilken bland annan landthandel, som han idkar, upköper slagt- kreatur om Hösten på flera mil omkring sig, och drifwer årligen til staden 3 ā 4 Boskaps-hjordar, af 20 eller 30 stycken hwardera.
Efter Lag få icke andra Borgare, än Slagtaren lof, at fara omkring landet och köpa up dem, utan är hwar och en förbunden, at sjelf föra sina kreatur neder til staden. Få af dem hafwer flera än en eller twå at aflåta, som måste drifwas af 2 eller 3 personer, lika många, som Landthandlaren behöfwer til hela driften.
Dessa 2 eller 3 personer försumma på denna stadsresa 4 eller 5 dagar hwardera uti en bråd trösknings tid, så at förslen til staden kostar 8 eller 10 dagswerken ofta för et enda litet slagt-nöt, och dymedelst gör 4 eller 5 plåtars afdrag utaf betalningen, och försummar det nödiga hemmans arbetet. Ingen ting kan därföre wara wissare, än at Landtman häldre äter sjelf up sin oxe, än förtär i resepenningar halfwa dess wärde.
Således skulle ock staden, om författningarna, rörande landsköp, blifwit efterlefde, genom denna landthandlare allena förlora 50 ā 60 slagt-nöt årligen, och af hans flera drifter näppeligen 10 oxar komma til staden, eller hans grannar mera wara hugade at föröka sin afwel. Hwem wet, om icke i dessa och andra dylika författningar, som af de flästa anses för små saker, ligger grunden til wår öfwerklagade spannemåls- och Viktualie-brist i Riket.
Jag talar aldeles intet för det, at landtman skal genom handel hindras från sitt jordbruk. Jag såge hälst, at Borgerskapet, som på de flästa ställen hade, i synnerhet om wintrarna, god tid därtil, wille sjelfwa åtaga sig den mödan, at betjäna landet omkring städerna, och sjelf tillika wara wäl betjänta.
Men då wåra städer ej göra detta, förekomma de mig wilja blifwa
ansedde för landets Fäder, de där befalla alla barnen samlas omkring
sin stol, at hwar för sig sticka dem maten i munnen. Swåra tid! då
affödan blifwit befallande öfwer sin moder, och barnet wil pråla med
grå hår af sin faders hufwud.
