Si! här är nyckelen til idoghet och wining. Öpnas dörren genom fri näring och afsättning til förtjenst, så är hwar man inom några år i full rörelse; men sker det icke blifwer Nationen, oaktat alla andra anstalter, ofelbart gespande, såsom förr, och sömnig om ljusa dagen.
Frihet, tänker min Läsare, bör wisst wara, men icke utan ordning. Man måste noga skilja imellan Stads- och Landtmanna näring, och icke låta Landtmannen få befatta sig med annat, at jordbruket därigenom försummas. Rätt wäl sagt, i synnerhet i wår tids smak! Et wille jag allenast wördsamast tillika förbehålla, näml at den, som åtagit sig detta Despotiska förmynderskap för Landtmannen, och binder honom blott wid jorden, wille ock, då jordbruket ej kan föda honom och hans barn, såsom en rätt husfader, draga en faderlig försorg, at han icke af hunger förgås. Kan det ej ske, håller jag för rådeligare, at släppa arbetsöket löst på mullbetet, at söka sjelf sin föda, än binda det fast wid en påla och lämna det at utan upsigt stå där i några weckor; ty det är försent, at lära slögda sedan maten är all.
At hindra näringar på landet, är at mota folkets tilwäxt och all upodling, och at förbjuda slögder och handel, är at minska gamla städers rörelse och nyas upkomst.
En kunnog Garfware satte sig ned på landet flera mil ifrån staden, och
betjänte Allmogen och Stånds-personer, genom en god läder-beredning;
han blef af nästa köpstad förbuden, at där idka detta handtwerk, och
därföre anbefalt, at flytta i staden. Ordningen war god; men han, som
mådde wäl på landet, blef i staden en uslinge, och öfwer tusende hudar
måste nu därföre skämmas bårt årligen af elakt bruk. Ser man! ökar
icke detta Nationnale winsten.
