Hwaraf kommer detta? Af arbetarenas sjelfswåld hos oss, kan någon tänka, då de icke hafwa någon sträng upsigt öfwer sig. Lösdrifware, säger man, ligga ju allestädes och lättjas på landet: Gesäller och Lärogåssar äro icke mera så som förr: Drängar och Pigor gå icke ur fläcken, om icke husbonden sjelf följer med.
Jag wet icke, om någorstädes gifwes flere Upsyningsmän, än hos oss? men hwem skal hafwa upsigt, då de sjelfwe såfwa til klock. 10 om morgonen. Jag har hört åtskilliga sådana förslager, at när Bonden ej wil arbeta flitigt på hemmanet, han då borde slita spö, eller åtminstone drifwas från hemmanet. Det har ock redan werkeligen händt, at några fått straff, därföre, at de ej på en gång kunnat lägga neder et urgammalt näringsfång, utom hwilket de i första kastet måst åtminstone til hälften swälta.
Sådana känna ofelbart rätt igen wår frihet. Spö och frihet tilsammans, en underlig idée.
Låt oss icke skylla Nation och dess genie för sin tröghet: skjutom icke skulden på fördärfwade seder. Wi slippe wäl lättast på detta sättet; men Riket är föga hulpit därigenom. Annorstädes är källan til detta onda.
Ju mera det gifwes i et Samfund tilfälle för en del, at lefwa af andras möda, och ju mindre andra få sjelfwa nyttja frukten af sitt arbete, ju mera dödas idogheten: de förra blifwa öfwermodige, men de senare förtwiflade, och båda twå försummelige.
Denna grundwal är så fast och af människo-hjärtats kännedom och dagelig förfarenhet så bestyrkt, at jag trotsar hwem som hälst med skäl kunna häfwa den öfwerända.
Arbetsamhet och flit fordra et muntert mod och en ständig täflan, om
de ej snart skola slakna af. De gifwas aldrig under oket; men när de
af frihet, snäll afsättning och egen winst uplifwas, blifwer den
naturliga trögheten öfwerwunnen, som med hugg och slag aldrig i
längden kan fördrifwas.
