Mins du det land, der förr du trifdes gerna,
den blomsterplan med sina hvita torn,
der Sundets vågor gå på vakt och värna
för gröna ekar och för gyllne korn?
Mins du det land och dina vänner alla?
Jag deras härold är, vi nu dig återkalla.
Jag vet det väl, du längtade till Norden,
till fädrens grafvar kring den kända elf;
ty klarare är himlen der, och jorden
är honom närmre, är ett stjernland sjelf
med sällsam glans utöfver land och vatten,
och solen somnar ej, som här, midsommarnatten.
Jag vet det väl, ty jag har äfven längtat
till mina berg, till mina skogars sus.
Som skalden till sin himmel, har jag trängtat
till björkarna omkring min moders hus.
Ack! i hvar själ en hembygds bilder glöda,
mer blå är himlen der, och rosorna mer röda.
Dock, är ej äfven här den svenska jorden,
den fria, som ännu ej bar en slaf?
Står icke här, på udden utaf Norden,
en fyrbåk byggd att lysa strand och haf?
En grekisk eld, som aldrig släcks, blott tänder?
Har du ej vårdat den, du sjelf, med trogna händer?
Hvar är väl mannens fosterbygd? De trakter,
der slumpen stält hans vagga, eller de,
der han har offrat åt de högre makter,
åt ljusets makter, hvad han bäst kan ge:
sitt väsens kärna, blomman af sitt snille:
det sanna som han tänkt, det ädla som han ville?
I fyrti år den höga forntidslära
-- en helig Adamsbok -- du tydde här.
Från Lundagårdens kronor flög din ära,
ditt namns, ditt ryktes fosterbygd är der.
Vår blef du då, vår är du. Vi bevaka
vår rätt till dig i dag: vi börda dig tillbaka.
Kom, Orientens vän och Nordens heder,
du man från fabelns glömda dar af gull,
med patriarkers språk, med deras seder,
som åldern vis, som barnet oskuldsfull!
Kom åter till de välbekanta ställen,
sitt neder, och förtälj för oss i vinterqvällen;
förtälj om undren, som vi ej förgäte,
från solens länder, dem du såg en dag:
om Hellas, minnets gamla enkesäte,
om Rom, den höga fornverlds sarkofag!
Förtälj oss det, och liksom barn sig samla
omkring en älskad far, vi samlas kring den gamla
och sitta, liksom de, med knäppta händer,
i vördsam tystnad kring hans stol, och lyss:
se'n gå vi hem, och drömmen till oss sänder
en bild, ej olik hvad vi skådat nyss:
en vis med silfverhår, som står och talar
ur morgonrodnans port: då ljusna berg och dalar,
och forntid reser sig ur dunkla grifter,
och Isis-slöjan faller från dess syn.
Persepolis' och obeliskens skrifter,
dem solen fåfängt läste på ur skyn,
de tydas alla, och Eleusis biktar
sin hemlighet för oss. Hur skönt dock drömmen diktar! --
Till dess, tag mot en helsning från den stranden,
der i hvart bröst du dig ett altar byggt,
tag mot en ringa gåfva från den handen,
som du så ofta faderligt har tryckt;
en ringa gåfva! Ack, den nya tiden
är fattigdomens tid: den rika är förliden.
