Det skulle väl tyckas, som intet medel vore nödvändigare och tillika säkrare, för at utröna en Lärlings tilbörliga skicklighet, at sjelf blifva Mästare och undervisa andra, än Mästerprofs afläggande. Men i fall man antager, at en Handtverkare kan äga lika förstånd, lika kärlek för egit bästa, som någon idkare i fria Konsterne, i anseende til hvilka hvarken Läroår eller Mästareprof erfordras; i fall man vil tro, at den förre, så väl som den senare, äger tilräcklig naturlig logik at sammanbinda följande tvänne simpla begrepp: utom godt arbete ingen god afsättning, och utom god afsättning ingen god bärjning; om man därjämte tar för gifvit, at naturen ej inplantat hos en Handtverkare mera håg at svälta, än hos någon annan människja; i fall man sluteligen medger, hvad köpare angår, at de kunna och böra äga både syn och urskillning, och at det verkeligen ej är konstigare, at dömma om storleken och skapnaden af en sko, än om tekningen, ordonnancen och coloriteten i en tafla; så torde man finna at faran för allmänheten, af bönhasar och fuskare, är mindre än man tänker, och at inrättningen med Mästerstycken mister mycket af sin nödvändighet.
Lägger man nu härtil, hvad förfarenheter bestyrker, at Handtverksskrån i dylika saker äro ingen ting mindre än oväldige Domare, emedan deras egennytta kräfver, at öfverse med fuskarn som ej ger dem någon afvund, och at sätta sig emot den skickelige, i fruktan at hans tilverkningar genom större fullkomlighet och bättre pris kunde beröfva dem deras makeliga förtjenst; så torde man äfven kunna bringas i något tvifvelsmål, om Mästerprofs förfärdigande verkeligen bör anses för något säkert medel at utröna en Lärlings skicklighet. Man har haft exempel, det SkråÄmbeten, sedan de följt en Gesäll alla instantierne igenom, och beredt honom afslag såsom oskickelig, låtit honom sedermera emot betalning vinna sit ändamål.
Låtom oss nu tilse hvad missbruk och olägenheter oundvikeligen medfölja denna Skråregel. Först äro många Mästerstycken af den beskaffenhet, at de medtaga en altför lång tid innan de hinna fullbordas; följakteligen förorsaka de en altför stor kostnad för Gesällen, som mycket härvid hindras, at arbeta för sin utkomst, och dessutom är förbunden at tåla tvänne Skådemästare, som ligga öfver honom beständigt, och dem han ofta är tvungen at frikostigt traktera, om han ej vil löpa fara, at se sit arbete ratas och sönderslås så fort det hunnit börjas, hvilket jag hört practiseras i åtskillige Skrån.
För det Andra, väljas til Mästerstycken gemenligen sådane slags arbeten, som, jemte det de äro af mycket svår beskaffenhet, blifvit i allmänt bruk längesedan aflagde, och således, i fall de gillas eller icke, näppeligen kunna föryttras til ersättning för Gesällens använda kostnad. Det finnes väl i SkråOrdningen uttryckeligen stadgadt, at om et gilladt Mästerstycke ej strax kan afsättas, åligger Ämbetet at detsamma efter dess värde inlösa. Men emedan det ankommer på Ämbetet, at efter godtycko Mästerstycket värdera, så kan man lätt föreställa sig, huru väl det betalas, i fall det någon gång blifver af Ämbetet inlöst, i synnerhet då det är af sådan smak och form som ej mera brukas. Flere gånger har likaså blifvit befalt, at de gamle Mästerstycken af urmodigt skick skulle afläggas, och nya antagas i deras ställe, som voro mera lämpade efter närvarande bruk; men sådant har ej ännu hunnit komma til verkställighet.
För det Tredje äro en stor del Mästerstycken ej af den natur, at de fulleligen bevisa den sökandes skicklighet. Sådane äro i allmänhet profven i de konster, som jemte en snäll och säker hand äfven fordra någon grad af smak och upfinning. En Byggmästare, til exempel, kan gärna mästerligen förstå, at väl grunda et hus, at upföra en vinkelrät mur, at lägga et välbundit tak, och i synnerhet at upföra en säker och beqvämlig trappa, hvilket plär föreläggas til Mästerstycke; men icke dess mindre tilskapa et hus utan proportioner, utan anseende och behag. En Guldsmed likaså kan vara rätt snäll, at sköta sin hammare och sin fil, göra rätt behållna och nyttiga saker, men likväl ej förstå at gifva dem de fria och lifliga former, som i synnerhet fordras at reta den yppiges fina och evigt omväxlande smak. På samma sätt förhåller sig med Urmakare, Vagnmakare, Snickare, och flere, som aldrig i allmänheten kunna vinna namn af fullkomliga Mästare genom blotta handlaget, ehuru förträffeligt det än må vara, om de ej tillika hafva fintelige hufvun, och veta at förena det vackra med det nyttiga. Det tyckes mig således för alla Mästersökande i dylike Handtverk vara likaså nödigt, at aflägga någre prof i ritning och tekning.
För det Fjärde blifva Mästerprofven esomoftast o- skäligt ratade. Ingen lyckligare utväg kunde någonsin påfinnas för Skråernes egennytta, at utestänga skickligheten; aldrig något bättre bemantladt medel at hindra flit och täflan, och at försäkra lättjan och duglösheten om en efter godtycko stegrad vinst; än den rättighet man updragit Skråmästare, at dömma öfver Mästerstycken. Det står ej at beskrifva huru ofta och oförskämt denna rättighet missbrukas. Den visa Författning af år 1773, som tillåter hvar och en Gesäll, at vinna Mästerskap så snart han aflagt tilbörlige prof, blifver altid af föga verkan, så länge det ankommer på dessa Monopoliske Ämbeten at gilla eller förkasta dem. Jag vet ganska väl at Kongl SkråOrdningen befaller, det intet oskäligt och fåfängt ratande af Mästerprof må äga rum, samt ålägger Städernes Magistrater at häröfver hålla noga hand; men som ej något afskräckande ansvar är för de Ämbeten utsatt som bryta häremot, och några skenfagra skäl altid kunna upfinnas, at bemantla den starkares våld mot den svagare, och en Domstols oförrätt mot en uprorisk part; så vinner Skrået merendels sin afsigt, då sökanden, inledd i en kostsam, vidlöftig och kanske osäker rättegång, antingen ser sig tvungen, at i brist af nödiga medel, på halfva vägen afstå från sit klagomål, eller ock, om han kan uthärda til målets sluteliga afgörande vid sista instantien, vinner en rätt, som han ej mer kan nyttja, sen han finner sig beröfvad all den lilla förmögenhet, hvarmed han hade ämnat at sätta up sin verkstad, och mången gång derutöfver fördjupat sig i skuld.
Då jag således visat, at HandtverksÄmbeten, så i grund af sin natur, som af en långlig erfarenhet, ej böra anses för oväldige pröfningsmän af sina Gesällers rättighet til Mästerskap, det vil säga rättigheten at kränka deras monopolier; då Lagen ej bör tilstädja mer i detta än i andra fall, at någon får vara Domare i sin egen sak; och då man äfven måste medgifva, at Städernes Magistrater äga otvifvelaktigt samma om ej större kunskap och skickelighet at dömma om Mästerstyckens halt, än Skråmästarne sjelfva, så vida de äga magt at pröfva, gilla eller förkasta de senares domar: så tyckes mig vara af högsta nödvändighet, billighet och nytta, at så länge Mästerstycken äro ansedde för nödvändige, den Mästersökande Gesällen måtte genast få vända sig til Magistraten, der sit Mästerprof upvisa, och i fall det gillas, utan vidare omsvep til Mästare antagas, ungefärligen på lika sätt som redan med högsta fördel är brukeligt i anseende til Fabrikerne, hvilka i alla fall täfla med SkråHandtverkerierne i goda tilverkningar; om de icke deruti öfverträffa dem.
En annan betydelig olägenhet skulle äfven förekommas genom en dylik förändring. Man vet, at i de Städer, der mindre än tvenne Mästare i et Handtverk finnas, och der således, i följd af Författningarne, intet Skrå kan inrättas, måste hvar och en Gesäll, som i detta Handtverk vil söka sig Mästerskap, resa til någon Stad der Skrålåda finnes, och der aflägga Mästerprof. Utom den kostnad och tidspillan som denna resa förorsakar, möta honom ännu beständiga svårigheter, innan han en gång får rättighet at börja sit arbete. Ty i de fleste Skrån har man bland andra sjelfgjorde lagar, eller så kallade gewonheiter, äfven tilskapat den, at ingen Gesäll från annan stad får äska Ämbete til Mästersökande, förr än han kan visa sig hafva vunnit förening med Gesällskapet der i Staden, hvilken förening oftast är ganska dyr och gemenligen måste slutas med glaset i hand på Herberget.
Skulle man väl tro, at uti et Land, hvarest egennyttan ådagalagt så mycken fruktsamhet på utvägar til Näringssökandes betungande, man likväl varit nog enfaldig at någon gång derom anlita Utländske Skrån. Af sådan beskaffenhet är den praxis, som jag hört skal iakttagas i anseende til Sotare, hvilka ej kunna blifva Mästare i Sverige, utan måste förskaffa sig en sådan befordran från någon Stad i Tyskland, der lyckligtvis Skrån ej tryta i någon konst. Om detta bruk vore blott löjeligt, skulle det mindre förtjena anmärkning, men det är äfven förnedrande, och tillika skadeligt, då det onyttigtvis drager penningar utur Landet. Det skulle säkrast förekommas, om man, såsom nyss projecterades, öfverlämnar Magistraterne första rättigheten at pröfva de Mästersökandes skicklighet. I fall någon skulle frukta at Magistraterne härigenom blefvo mera sysselsatte än förut, är det säkert at han bedrager sig, emedan det utan tvifvel går fortare at besigtiga tio Mästerstycken, och finna deras värde, än at dömma öfver de konstskäl, som afvund och egennytta i öfverflöd pläga anföra til ratande af et enda.
Men vore det icke bättre, at de vanlige Mästerprofven helt och hållit
afskaffades? I sanning ser jag ej väl, hvad olyckor deraf skulle
tima. Om de fria och vackra konsterne hunnit til lika fullkomlighet,
som nånsin Handtverkerierne; om en förståndig köpare kan finna lika
goda estamper och buster, som tapeter och stolar, utan at Graveuren
och Sculpteuren hafva at upvisa några Mästerbref; så kan jag svårligen
begripa, hvarför SkråMålarn och Snickarn skulle tvärtemot sit
interesse göra odugligt arbete, i fall de af Skråtvånget ej hindrades
derifrån.
