Vi tänkte på själviakttagelsens underliga ande... Vi tänkte på honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han, som sitter där inne i själens mörkaste vrå och plockar sönder vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av siden och ylle.
Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat:
»Se, det är trasor, bara trasor.»
*
Hon var bliven sådan, som man blir genom att färdas ute bland människor. Hon kunde aldrig hänge sig helt åt något. Om hon älskade, ja, vad hon än gjorde, stod liksom ena hälften av hennes jag och såg på med ett kallt hånlöje.
*
Hon var delad i två hälfter. Blek, osympatisk och hånande, satt ena halvan av hennes jag och såg hur den andra halvan handlade, och aldrig ägde den underliga ande, som plockade sönder hennes varelse, ett ord av känsla eller sympati.
*
Känner ni någon resande från det landet Ångest och den staden Betänksamhet? Se, därifrån var han kommen, och dess vanor behöll han. När han kom i sikte av målet, som han hade jagat, vek han av från det, och den fyllda bägaren flyttade han undan sina läppar, innan han hade fuktat dem.
*
Det är så, att själen är den evige hungraren. Av flärd och lek kan han inte leva. Får han inte annan näring, skall han som ett vilt djur sönderslita först andra och till sist sig själv.
*
Han hade... gett hennes kärlek dödsstöten.
Hon kände sig så fattig. Tänk, ingen att drömma om, ingen att längta efter! Om hon läste något vackert, så skulle inte hjälten alldeles av sig självt ta hans drag. Om hon hörde musik, som glödde av kärlekslängtan, så skulle hon ingenting förstå av den, därför att den inte kunde finna någon genklang inom henne.
Skulle hon se något vackert hos blommor eller hos fåglar eller hos barn, sedan hon hade förlorat sin kärlek?
*
Mamsell J. befann sig den dagen i ett svårmodigt lynne. Hon tänkte på att hela hennes liv förrann utan omväxling, utan att hon fick känna verkligt levande människors fröjder och sorger. Hon gjorde sig visst inte sådana bekymmer alla dagar, men ibland kunde hon inte hjälpa, att hon överväldigades av bedrövelse över livets tamhet och tomhet.
*
Men i Ch:es ådror flöt gammalt, svenskt adelsblod, och i hennes själ bodde den rätta, svenska viljan, den ädla, stolta viljan, som inte frågar efter ett nederlag, utan springer upp med obruten spänstighet till ny strid.
*
Sådana fålar finna livet svårt, som inte tå1a sporre eller piska. Vid varje smärta, som övergår dem, skena de åstad på vilda vägar mot gapande avgrunder. Så snart vägen är stenig och färden bekymmersam, veta de ingen annan råd än att välta lasset och fara åstad i galenskap.
*
Det svagaste av allt svagt är det ej ett människohjärta?
Hur ville det leva under den sargande tanken,
att det vore en annan till plåga?
*
»Det är ibland så, att människor kan bli glada över sin olycka och bedrövade över sin lycka.»
*
Är han (*) inte en spegel av människosinnet, av det evigt rörliga människohjärtat, som drives i dag av vinden från östan och i morgon av vinden från västan, som bränner sin kärlek ena dagen och den nästa älskar vad det har bränt, som vacklar i tvivel och förtär sig i misströstan, som ingen fast grund vet att vila vid, intet uppehåll i den eviga oro, som jäktar det?
(*) Legendens Judas.
