O, död, bleka vän! Är det lika sant som trösterikt, att jag aldrig kan undgå att möta dig? Även till mig, den trögaste av jordens arbetare, skall du komma, lossa den slitna läderskon från min fot, rycka vispen och mjölkaret ur min hand, ta arbetskläderna av min kropp...
*
Min bleka vän, döden befriaren, har ett modigt hjärta. Hans lust är att rida genom luften, buren på glödande kanonkulor. Han tar den fräsande granaten på nacken och skrattar, när den brister och skärvorna flyga. Han svänger om i spökdansen på kyrkogårdarna och skyr inte sjukhusets pestsalar, men han bävar vid den rättsinniges tröskel, vid den godes port. Ty han vill inte hälsas av gråt, utan av stilla glädje, han, som befriar andarna ur smärtornas bojor, han, som befriar andarna ur tyngande stoft och låter dem pröva det fria, härliga livet i rymderna.
*
Aldrig har någon människa stått vid en älskad varelses grav utan att sönderslitas av ånger och samvetskval.
*
»Stor vore min berömmelse, om de fattiga ville minnas mig ett par år efter min död. Nytta nog hade jag gjort, om jag hade planterat ett par äppleträd vid husknutarna, om jag hade lärt bondspelmännen ett par av de gamla mästarnas melodier och om vallbarnen hade fått lära några goda sånger att sjunga på skogsstigen.»
*
Det är dock så mycket att säga till den, som håller på att dö. Orden trängas på tungan, när man vet, att i nästa rum ligger den, vars öra snart skall stängas för alltid. »Ack, min vän, min vän», vill man säga, »kan du förlåta? Kan du tro, att jag har älskat dig trots allt? Hur kunde det dock bli så, att jag skulle vålla dig så mycken sorg, medan vi vandrade här tillsammans? Ack, min vän, tack för all glädje, som du har skänkt mig!»
Detta ville man säga och så mycket, mycket annat.
*
»Tro dock ej, att själarna bort till avlägsna rymder flyga!
Då jag dött, tro ej, att jag fjärran är!
In i en älskad människas själ skall min hemlösa ande smyga,
och jag vill komma och bo hos dig.»
*
Långt, långt fjärran från människors lustar och lidelser vilja vi tänka oss att våra döda dväljas. Vitt skilda från allt jordiskt vilja vi se dem, endast uppfyllda av himmelska ting.
*
Men då steg hon upp ur beklämda hjärtan,
frågan, som ingen besvarat ren,
frågan, som sorgen tung, frågan, gammal som smärtan:
»O, vart gå vi, vad stigar skola vi vandra, vi,
då vi ej mer på jordens grönskande ängar vandra?»
Kan väl någon visa andens väg för den andra?
Lättare visar han väg för det djur, som nyss fladdrade oss förbi
