O Eros, allhärskande Gud!
Du, o kärlek, är den förvisso evige.
Gamla äro människorna på jorden,
men du har följt dem genom tiderna.
*
Envar, som färdas till ett okänt land,
är glad, då han på vägen möter någon,
som känner det och kan berätta om det.
Och därför må det glädja dig att lyssna
till varje än så ringa sång och sägen
från det där obekanta landet Kärlek.
*
Solskenet är likt kärleken. Vem känner inte de illgärningar den har begått, och vem kan låta bli att förlåta den? Solskenet... ger glädje åt var man, därför tiger envar med det onda, som det har förorsakat.
*
Hon hade lärt sig älska kärleken med all dess plåga, dess tårar, dess längtan.
»Bättre sorgsen med den än glad utan den», sade hon.
*
»Kärleken den gör en ju så mycken sorg och så mycken oro, och ändå blir det mörkt och tomt och ödsligt i själen, när den dör. Och dör, det gör den ju hos de allra flesta.»
*
Alla de gamlas gudar äro döda utom Eros, Eros, den allhärskande...
Vad finns, som inte längtar och lockas? Vad finns, som undgår hans välde? Alla hämndens gudar skola falla, alla styrkans och våldets maktter. Du, o kärlek, är den förvisso evige.
*
»Vad är kärleken annat än en köttets trängtan? Varför står han högre än andra kroppens fordringar? Gör hungern till en gud! Gör tröttheten till en gud! De är lika värdiga. Må det bli slut på dårskaperna! Må sanningen leva!»
*
Det finns ingen bädd så mjuk, att den ger hugnad åt den, som längtar.
*
Längtan tar bort doften hos rosen och glansen hos fullmånen.
*
»Ja,... du kysste mig, och jag förstod helt plötsligt varför skogen hade blivit blå och varför jag hade måst dansa inne i dimman. Ack,... hela mitt liv förvandlades i den stunden. Vet du, jag hade en förnimmelse. Jag tyckte, att jag kunde se ner i min egen själ, och över dess vida marker växte vårblommorna upp. Överallt, överallt. Blekvita, ljusblå och ljusgula vårblommor. Jag såg dem där i tusental, de myllrade fram ur jorden. Jag vet inte om jag någonsin har sett något vackrare...
Min vän, kan du nu förstå varför dessa vårblommor påminner mig om den första kärleken?»
*
»Kärleken lever av kärlek och inte av tjänster och välgärningar.»
*
»Jag väntar den väldige, som för mig utom mig själv. Så stark ville jag veta kärleken inom mig, att jag måste bäva för honom.»
*
»Inte kan åkrar och skogar vara detsamma för mig som en människa. Inte kan de le med mig, då jag är glad, och trösta mig, då jag är ledsen. Inte finns det något i världen, som kan ersätta en för att ha mistat den människan, som älskar en.»
*
»Då det finns en människa, som man håller mer av än allt annat, så är man allt rädd att förlora henne. Och man är allra mest rädd att förlora henne på det sättet, att man får se, att hon har ett så hårt hjärta, att hon inte kan tillge och förlåta.»
*
»Kärleken kan övergå allt förstånd, den kan fylla en människas själ till den grad, att hon låter sin egen kropp förintas.»
*
»Det är svårt, när den, som man älskar, inte har någon kärlek att skänka en.»
*
»Har ni inte sett, att när ett hjärta är fyllt av högmod, då ger det sin kärlek åt någon av de mäktiga och stora i denna världen, men när ett hjärta ingenting annat rymmer än ödmjukhet och barmhärtighet, åt vem kan det då ge sin varmaste kärlek annat än åt den, som är störst i hårdhet, i förfall, i förvillelse?»
*
»Levande ål slingrar sig under kniven, tvingad hustru tar sig älskare.»
*
»Kärleken frågar inte efter löften och påbud, den känner bara sin egen lag. Den vet bara av en hänsyn, som är hänsynen till den man älskar.»
*
Eros, allhärskande gud, du vet nog, att det ofta tyckes så, som om
en människa skulle ha frigjort sig från ditt välde. Alla de ljusa
känslor, som förena människorna, synas döda i hennes hjärta. Vansinnet
sträcker sina klor efter den olycklige, men då kommer du i din
allmakt, du livets skyddsherre, och som det starka helgonets stav
blomstrar det förtorkade hjärtat.
