Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slaget, och de avklädde sig genast sina krigiska rustningar och
instämde i sina landsmäns klagorop. All stolthet och all fröjd
hade vikit och givit plats för en ödmjuk sorg, och de vilda
lidelserna dogo bort under bittra tårar.
Husen sågo ut som om de varit övergivna. Alla som kunde
hade gått till en närliggande öppen plats, där hela stammen var
församlad i djup, högtidlig tystnad. Vart man blickade, såg
man dystra, sorgbundna anleten. Alla voro besjälade av samma
känsla, och allas blickar voro riktade till mitten av kretsen, där
föremålet för denna allmänna sorg befann sig.
Sex delawarflickor, vars långa, mörka hårflätor voro
upplösta, stodo invid sidan och strödde välluktande örter och
skogsblommor över en bår, som var flätad av videgrenar. På denna
vilade, höljd av ett indianskt tygstycke, den stackars mördade
Cöras livlösa kropp. Vid hennes fötter satt den tröstlöse
general Munro, med sitt grå huvud djupt nedböjt i smärtsam klagan
över försynens vilja. David Gamut stod bedrövad vid sidan av
honom, och Heyward lutade sig mot ett träd i närheten,
ansträngande sig till det yttersta för att betvinga det utbrott av
smärta, som varje ögonblick var nära att överväldiga honom.
Men utvisade denna grupp en namnlös smärta, var den dock
icke av så djupt gripande art som den vid platsens andra sida.
Där satt Uncas, liksom han ännu varit levande, upprätt, med
värdig hållning och smyckad med stammens dyrbaraste
prydnader. Fjädrar vajade på hans huvud, ädelstenar glänste på
hals och armar – men dessa dyrbarheter smyckade endast ett
lik, och de brustna ögonen och de livlösa dragen bildade en
sällsam och ryslig motsats till alla dessa smycken.
Alldeles framför den döde, satt Chingachgook, utan vapen,
utan målning, utan någon som helst prydnad, med undantag av
den lysande blå avbildningen av en sköldpadda, vilken
outplånligt inristats på hans bröst. Fast, men bedrövad, vilade den
mohikanske krigarens blick på sin sons stela, livlösa ansikte. Så
oawänt och innerligt såg han på honom, så orörlig var hans
hållning, att en främling knappast skulle ha kunnat skilja den
levande från den döde, om icke ett krampaktigt drag av namnlös
smärta allt emellanåt visat sig i den olycklige
faderns ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
