Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vida med den unga flickan i sorg och glädje och jag vill icke
lämna henne utan att slå ett slag för hennes räddning."
Spejaren såg på honom med stora ögon. "Ni kan ju ej sköta
något annat vapen än ert blåsinstrument", sade han tvivlande.
"Jag har en slunga", svarade David, i det han drog fram
en sådan ur fickan. "I min ungdom övade jag mig flitigt i
bruket av detta gamla krigsredskap och jag tror, att jag ej
ännu glömt min färdighet."
"Välan, sångare! Ehuru du ej kan uträtta stort med den
där tingesten kan du ju gärna följa med oss och förstärka vårt
stridsrop med din stämma. Framåt! Ingen får lossa ett skott,
förrän fienden är i sikte."
Marschen gick på bäckbottnen, tills man nådde ett ställe, där
bäcken föll ut i ett större vattendrag. Här gjorde man åter
halt för att undersöka skogen.
"Vi få vackert stridsväder", sade Falköga till Heyward,
men med vår betäckning är det nu förbi. Bävrarna hava huserat
här och på hela sträckningen framför oss och helt bort till
skogsbrynet finnes det visserligen ett par förtorkade stammar, men
blott några enstaka friska träd."
Det förhöll sig så, som Falköga sade. Han iakttog
uppmärksamt trakten och kände sig orolig, då han ej kunde
upptäcka ett spår av fienden, ehuru han bestämt visste, att han måste
finnas i närheten. Han ville giva order till framryckning, men
kom så ihåg huru farligt ett sådant vågstycke skulle vara. Dock
beslöt han till sist att gå försiktigt framåt längs bäcken.
Falköga gick främst, och hans krigare gingo efter, en i sänder,
trädande i den föregåendes fotspår, men knappt hade de
uppnått uthuggningen och blottat sig, innan en gevärssalva på ett
dussin skott hördes i deras rygg och en delawar gjorde ett högt
språng som en sårad hjort och föll så lång han var död till
jorden.
"Det var just vad jag fruktade", utbrast Falköga. "In bland
buskarna, kamrater! Fyr!"
Skaran skingrade sig strax och därpå gav Falköga anvisning
hur fienden skulle fördrivas. Han sköt och sprang sedan från
träd till träd efter fienden, som långsamt drog sig tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
