Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter att ha fällt detta utslag satte sig åter Tamenund, och
ingen delawar vågade göra den minsta invändning mot hans
domslut. Fyra unga krigare trädde bakom Heyward och
Falköga och band deras händer med läderremmar bakom ryggarna.
Magua vinkade nu triumferande till fångarna att följa sig.
"Dröj litet!" sade Falköga i detta förskräckliga ögonblick.
"Ärevördige Tamenund! Innan du låter oss draga bort
härifrån, så hör ännu en man av ditt eget folk!"
Tamenund såg frågande på sina stamfränder.
"Det är en orm", sade en av hans ledsagare, ett rödskinn i
yengeesernas sold. Vi ha gömt honom för att torteras."
"Låt honom komma hit!" sade Tamenund.
Några unga krigare skyndade genast att efterkomma denna
befallning. Medan de voro borta härskade en så djup stillhet,
att man kunde höra den svaga morgonvinden susa mellan
trädens blad, och under andlös spänning motsågo fångarna
utgången av Falkögas sista förtvivlade räddningsförsök.
Plötsligt gjordes en öppning i den tätt sammanpackade
skaran, denna slöt sig åter, och Uncas stod mitt i de församlades
krets. Alla blickar riktades på honom och det fanns ingen bland
alla de närvarande, som icke beundrade fångens höga, smidiga
gestalt och manligt sköna utseende. Uncas blickade omkring
sig med fullkomlig självbehärskning, mötte hövdingens
fientliga blickar med samma lugn som kvinnornas och barnens
nyfikna betraktande av honom och lät till slut sin stolta blick vila
på Tamenund, som om han redan förgätit alla andra som voro
närvarande. Med ljudlösa steg framträdde han till den gamle
vise mannen och ställde sig mitt framför honom.
"Vilket språk talar min fånge, när han beder till den store
anden?" sporde Tamenund ynglingen, utan att se på honom.
"I sina fäders, delawarernas språk", svarade Uncas.
Ett missnöjt mummel följde på detta tal, ett fruktansvärt
tecken till vaknande förbittring. Till och med Tamenund syntes
uppskakad. Han strök sig med handen över ögonen, som
om han ville skydda sig mot en obehaglig syn och sade med
dämpad stämma:
"En delawar! Jag har upplevat, att lennaperna, sedan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
