Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med dessa ord pekade Uncas på huronen vid sin sida, och
allas ögon vände sig med mörka blickar mot denne. Ett
harmfullt mummel gick genom hela församlingen, och endast de äldre
hövdingarna samtalade med varandra i korta, avbrutna
meningar.
Ånyo inträdde en djup tystnad, och alla visste att det var
tecknet till en sträng dom. Den avbröts slutligen av den gamle
hövdingen, vilken långsamt reste sig från sin plats och med
allvarlig och värdig hållning ställde sig framför den skyldige.
I samma ögonblick trädde en gammal kvinna in i kretsen och
började en långsam dans, under vilken hon frammumlade en
slags besvärjelse. Man lät henne handla som hon ville, fastän
hon okallad trängt sig in.
Hon närmade sig Uncas och höll en glödande fackla så tätt
intill hans ansikte, att man tydligt kunde märka varje rörelse
i detsamma. Mohikanen behöll dock sin stolta hållning och i det
han försmådde att möta hennes blick, riktade han sina ögon
upp mot höjden, liksom om han, trots alla hinder, sökte skåda
in i framtiden. Tillfredsställd med sin undersökning, lämnade
kvinnan honom för att låta huronen vid hans sida undergå samma
prov.
Denne var tatuerad med sin stams färger, och hans välbildade
kropp doldes endast till en del av en kort mantel. Man kunde
noga urskilja alla hans lemmar, och rysande vände Duncan sig
bort, då han märkte, att de darrade och skakade i obetvinglig
dödsångest. Den gamla kvinnan upphävde vid denna syn ett
djupt klagoskri, men den gamle hövdingen sträckte ut sin arm
och sköt henne tämligen omilt åt sidan.
"Darrande säv", sade han till den skyldige, "den store anden
har skapat dig härlig att se på, men bättre hade varit om du
aldrig blivit född. Din tunga är full av skryt och skrävel, då du
vistas i lägret, men den är stum i striden. Fienderna känna
färgen på din rygg, men de hava aldrig sett dina ögon. Ditt namn
skall aldrig mera uttalas; det är redan förgätet."
Medan hövdingen långsamt uttalade dessa ord, upplyfte den
skyldige sitt ansikte, i vilket röjdes såväl rädsla som stolthet.
Slutligen vann stoltheten dock överhand. Han blottade sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
