Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lövet. Jag skall undersöka buskarna, under det att din fader
följer spåren på marken. Framåt, kamrater? Solen går redan
ned bakom bergen."
De hade knappast gått ett par famnar, när indianerna stannade
och noggrant betraktade marken, under det att de hastigt
växlade några ord med varandra.
"De hava funnit spåret!" ropade Falköga glad och ilade
bort till dem, utan att tänka vidare på vad han själv åtagit sig.
"Se där hava vi hästarna på nytt, så att allt är klart. Ja, här
hava de stigit upp. Här hava hästarna varit bundna och här
leder det breda spåret direkt till Kanada."
"Men ännu hava vi ej sett något spår av Alice", utbrast Heyward.
"Om ej det glitter Uncas just tager upp kan förhjälpa oss
därtill. Kom hit med det, min son!"
Heyward igenkände strax ett smycke, som han ofta hade sett
Alice bära. Han grep det och tryckte det till sina läppar.
"Så ja, nu är allt i ordning", sade Falköga, "och i morgon
tidigt kunna vi utan vidare anträda vår marsch."
"Varför icke strax?" frågade Heyward otåligt.
"Nej," svarade den präktige vägvisaren i tankfull ton. "En
indian inlåter sig aldrig på ett dylikt företag utan föregående
rådplägning och detta bruk vördar jag, då det är klokt och
välbetänkt. Vi återvända för i natt till det gamla fortet, i vars
ruiner vi tända vår rådseld, och i morgon skola vi gå till verket
med friska krafter som besinningsfull män och ej som tanklösa pojkar."
Heyward gav efter för vägvisarens önskan och hela sällskapet
återvände till den slätt, som det nyss lämnat.
Så snart man nått ruinerna av fortet, vidtogo Falköga och
indianerna förberedelser till natten. Några bjälkstumpar ställdes
upp mot muren och sedan man lagt några kvistar över dem, erbjödo
de tillräckligt lä. Munro gick in i den enkla hyddan, för
att njuta en kort vila, under det de andra tände en ansenlig eld,
vid vilken de njöto sin tarvliga måltid av torkat björnkött.
"Hör!" sade plötsligt Duncan. "Jag hör buller från slätten."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
