Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så djup och högtidlig klang, att det tydligt märktes, att de
oemotståndligt gripits av en hemlig rysning. Kort därpå drogo
de sig tillbaka, alltjämt med ögonen fastade på ruinerna, trädde
så åter tillbaka in i den djupa skogen och voro – försvunna.
Med ett djupt andedrag lät Falköga kolven av sin bössa falla
till marken och yttrade med en viskande, knappt hörbar röst:
"Ja, de frukta de döda, och denna fruktan har räddat deras
och många andras liv."
Ingen svarade härpå, ty allas uppmärksamhet var riktad på
fiendens rörelser. Heyward hörde, att de två huronerna
lämnade småskogen, och att hela hopen samlade sig omkring dem
för att med spänd nyfikenhet lyssna till deras berättelse. Efter
en kort, men allvarlig och högtidlig rådplägning, drogo vildarna
sig tillbaka och försvunno snart i den djupa skogen. Falköga
kvarstod på sin plats, tills ett tecken av Chingachgook
förvissade honom om, att varje fara var över. Så snart detta skett,
lämnade de alla, tyst och stilla, graven och det förfallna
blockhuset samt begåvo sig åter på vandring in i skogen.
Falköga intog sin plats i spetsen av tåget och stannade endast
en och annan gång för att rådgöra med sina kamrater
mohikanerna om vägens riktning. Inom kort nådde de stranden av
en liten flod, och här gjorde Falköga åter halt, tog
mockasinerna av sina fötter och befallde Heyward och sångaren att göra
på samma sätt. Därpå vadade han ut i vattnet, och färden
fortsattes på en sträcka av nära en halv mil på flodens botten,
på det att varje spår av deras färd på detta sätt skulle
tillintetgöras. Månen hade just blivit dold av några mörka moln, då
de lämnade floden och landstego på en skogbevuxen rätt högt
belägen sandslätt. Från detta ögonblick gick Falköga så trygg
och säker som om han varit hemma hos sig själv, och alla följde
honom med det största förtroende. Snart blev dock vägen mera
ojämn; de resande sågo sig på två sidor omgivna av höga berg
och märkte, av allt att döma, att de snart skulle komma att
passera genom en trång klyfta. Plötsligt stannade Falköga och
samlade hela sällskapet omkring sig.
"Det är lätt att finna vägen här", sade han, "men vem kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
