Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna bedrövliga syn visade sig för Falköga, grep han instinktmässigt
efter sin bössa och tryckte av, men den var ej laddad.
”Det är för sent!” ropade han missmodigt. "Den hunden har
redan hunnit ut i strömmen och icke en gång den bästa kula
skulle nu kunna nå honom.”
Den dristige huronen visade sitt huvud över båtkanten,
vinkande med handen. Under det han pilsnabbt gled utför floden,
utstötte han ett triumferande rop till tecken att expeditionen
lyckats. Hans rop besvarades av genomträngande tjut och
skratt från skogarna, så att det ljöd, som om tusen onda andar
jublat över en själs fall.
”Ja, I kunnen skratta, edra uslingar!” utbrast Falköga.
”De tre bästa bössorna, som funnos i dessa skogar, äro nu ej
mera värda än tre humlestörar eller en årsgammal hjortkrona!”
”Vad är nu att göra?” sporde Duncan. ”Vad skall det nu
bliva av oss?”
I stället för att svara lät Falköga sitt finger glida runt hjässan
på ett så betecknande sätt, att ingen kunde missförstå hans
mening därmed.
”Vårt läge är väl icke så förtvivlat heller!” utbrast Duncan.
”Ännu äro huronerna icke här. Ännu kunna vi försvara hålan
och motsätta oss deras landstigning.”
”Varmed?” frågade Falköga kallt. ”Med Uncas pilar eller
med kvinnotårar? Nej, vår dödsstund är kommen och vi vilja
avbida den med ro och fattning.”
Vid dessa ord satte Chingachgook sig med värdig hållning
på ett klippstycke och började bereda sig till döden. Han hade
redan lagt sin kniv och sin tomahawk från sig och tog nu örnfjädrarna
ur sitt hår för att ordna sin skalp till den sista rysliga
operationen. Duncan var en tyst åskådare härtill under stigande
ångest och bekymmer.
”Vår ställning kan ej vara hopplös”, utbrast han. ”Jag ser
inga fiender och det finns måhända hjälp i närheten. Indianerna
äro tydligen trötta av striden.”
”Ingalunda,” svarade Falköga. ”Det kan dröja en minut,
kanhända en timme och så komma de lömska hundarna
smygande - ja, jag betvivlar ej, att de redan äro nära inpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
