Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem i en klippskreva, vari de skulle tillbringa natten, stående i
vattnet. Falköga hämtade under tiden en båt, på vilken
sällskapet gick ombord, varpå han med kraftiga och övade armar
rodde över till en klippö mitt i floden.
”Var äro vi?” sporde Heyward, då han märkte, att Falköga
upphörde att ro.
”Vi äro vid foten av en fjällslätt”, svarade jägaren ganska
högt, enär ett närbeläget vattenfall tillät honom att göra det utan
fara. ”Gån nu allesamman ditupp på klippan, under det att
jag och mohikanerna skaffa hit proviant.”
De resande följde villigt denna befallning. Båten virvlade
strax bort från tilläggsplatsen. Man såg Falkögas höga gestalt
glida bort över böljorna in i det ogenomträngliga mörkret. Snart
vände emellertid båten tillbaka, och Falköga och indianerna
bundo båten, varpå de, lastade med proviant, visade vägen till
en rymlig håla med sidokamrar, där ett flammande bål tändes
och aftonmåltiden framdukades.
En behaglig känsla av trygghet och värme gjorde att
samtalet flöt lätt utan någon tanke på en upptäckt från de fientliga
indianernas sida. Då ljöd plötsligt utifrån ett skrik, som
omöjligen kunde härröra från någon människa eller något jordiskt
väsen i övrigt och som ej blott trängde in i hålans alla vinklar
och vrår utan ock i de lyssnandes förskräckta hjärtan. Strax
därpå inträdde en så djup stillhet, som om själva fjällets vilt
brusande och larmande vattenfall hade stannat i förfäran vid
det fruktansvärda ropet.
”Vad var det?” sporde Alice viskande, sedan alla ängsligt
lyssnat en minut.
”Ja, vad var det?” återtog Heyward högre, i det han
frågande såg på sina följeslagare.
Varken Falköga eller indianerna svarade, men lyssnade med
spänd uppmärksamhet, som om de väntade, att ljudet skulle
upprepas. Det starka fruktansvärda skriket ljöd också på nytt
och det inträdde därpå en lång andlös stillhet, under vilken
den ene såg på den andre i ängslig spänning, bävande för ett
upprepande av det hemska ljudet. Äntligen reste Uncas sig och
lämnade hålan. Då han var borta, sade jägaren:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
