Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde Kapitlet. Baronens berättelse om Gibraltars belägring m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty som det nu visade sig, var menniskan gift med en skeppare i Helvoetsluis,
som helt nyligen gått ut till sjös. Olyckligtvis hade han i brådskan
råkat få med sig en annan fru än den rätta. En af hemfridens och den
husliga sällhetens vaksamma skyddsgudinnor skyndade genast att
derom underrätta henne, hustrun, och hon, som tyckte att hennes
äktenskapliga rättigheter borde gälla lika bra till sjös som till lands,
gaf sig i en båt ut efter gemålen. Väl kommen ombord, framhöll hon i
ett kort, men kraftigt tal, som icke tål att öfversättas, sina rättigheter,
och det med sådan liflighet i framställningssätt, att mannen fann för godt
att retitera ett par steg. Den opåräknade följden häraf blef den, att
hennes knotiga näfve, i stället för att träffa mannens öra, råkade vattnet,
och alldenstund det var mera eftergifvet än han, träffade hon först på
hafsbottnen det motstånd, hon sökte. Der ville nu min olyckliga stjerna
att jag skulle råka på henne, för att i hvarandras armar återföra detta
sälla par. Jag kan lätt tänka mig de välsignelser, som den äkta mannen
sände efter mig, när han vid sin hemkomst fann den kära makan räddad
af mig. Men om jag också spelat den arme stackaren ett fult spratt,
så vet jag visst att det skedde i bästa mening och att jag aldrig tänkte
på de fruktansvärda följder, mitt godhjertade handlingssätt kunde hafva."
Dermed slöt min far vanligen sin berättelse, som jag kom att tänka
på a propos slungan. Länge hade hon varit i vår slägts ego och gjort
den många tjenster, men i sjöhästens gap blef hon så sliten, att det
nästan var förbi med henne. Visserligen kunde jag, som jag redan haft
äran berätta, bruka henne ännu en gång, när jag kastade bomben ibland
spanjorerna och räddade mina båda vänner ur galgen; men då var det
också slut: största delen af henne följde med bomben och i handen fick
jag qvar blott en fattig repstump, som än i dag förvaras i vårt
familjearkiv bland de öfriga dyrbara fornlemningarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
