Med ånga och elektricitet. Minnesskrift med anledning av 25-årsdagen av Sveriges Lokomotivmannaförbunds tillvaro / 21 (1933) Tema: Railroads Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från ånga till elektricitet i järnvägsdriften

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Schematisk bild av kraftöverföring för järnvägsdrift.

vara den mest lättskötta och billigaste som finns, men den har den
olägenheten, att tre ledningar erfordras för strömtillförseln. På grund
av isolationssvårigheter, särskilt å bangårdar, kan dock ej gärna högre
spänning än 3,000 volt användas i kontaktledningarna varför samma
begränsning vidlåder detta system som likströmmen. Enfasmotorn
behöver däremot endast två ledningar och då härvid skensträngarna
kunna användas som återledning, blir kontaktledningen enkeltrådig.
Härigenom möjliggöres en betydligt högre kontaktledningsspänning, och
användes vanligen 16,000 volt enligt detta system.

Enfasmotorn har även den fördelen att hastighetsreglering ernås
genom inkoppling av olika uttag å transformatorn varigenom praktiskt
taget förlustfri reglering erhålles. Den har således i detta avseende ett
försteg framför trefas- och likströmsmotorn, där hastighetsregleringen
vanligen sker genom regleringsmotstånd med åtföljande energiförluster.

När försöksdrift år 1905 igångsattes vid de svenska statsbanorna
ansågs således systemfrågan klar. Försöksdriften å linjen
Värtan–Tomteboda var därför baserad på enfas växelström varvid dock
anordning för möjliggörande av prov med olika spänningar från 6,000 till
20,000 volt voro vidtagna. Försöken, som utvidgades att under år
1906 omfatta jämväl linjen Stockholm–Järva, gav så goda resultat
att de redan år 1908 avslutades och på basis av de gjorda
erfarenheterna uppgjordes förslag om definitiv elektrifiering av viss
statsbanelinje. Valet föll härvid slutligen på Kiruna–Riksgränsen, vilken
linje således blev den första statsbanelinje som elektrifierades. För
kraftleverans utbyggdes kraftverket vid Porjus, vilket den 6 nov. 1914

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>