Söder ut i socknen finns det trakter, där naturen är mycket vackrare och mer omväxlande än uppe i norr vid Mårbacka.
Där skär Fryken in i landet i djupa bukter, den ena efter den andra, och innanför varje vik finns det strandängar med god jordmån, lövskog och som oftast en tre eller fyra trevliga gammaldags bondgårdar. Mellan vikarna åter skjuta uddarna ut, bergiga och skogbeväxta och så ogästvänliga och vilda, att ingen människa kan tänka på att där röja eller bygga.
En sommar hade Lisa Maja Wennervik ridit till Bössviken, som är den sydligaste av vikarna, för att beställa av de goda päronen, som mognade där under de skyddande kullarna. Hon hade blivit väl mottagen av Bössviksborna och hade måst titta in i flera stugor, så att det blev rätt sent, innan hon kunde bege sig på hemväg.
Men inte var hon rädd för att rida hem genom den ljusa sommarnatten, fastän hon var alldeles ensam ute. Hon for helt sakta framåt, därför att natten var så vacker, att hon inte kunde få nog av den. Än var hon högt uppe på kullarna i tjock skog, där det var så dystert, att hon inbillade sig, att rövare och björnar skulle komma fram ur snåren och rycka henne ifrån hästen. Än färdades hon ner mot ljusa dalar med daggiga fält, Yackra björkdungar och vitt, skimrande vatten. Litet färg från solnedgången fanns ännu kvar på himlen, och det röda återkastades av sjön. Hon hade aldrig sett något ljuvligare än den sommarnatten.
I en av de där vikarna fick Lisa Maja se en stor, vacker hingst gå och beta på strandängen. Den var grå och apelkastad över hela kroppen, manen var så lång, att den släpade, svansen nådde, också den, ner till marken och var så tjock som en rågkärve. Hästen var bred över länden, hög över manken, klarögd, med smala ben och litet huvud. Hovarna voro vita och blänkte som silver, då den lyfte foten ur gräset. Oskodd var den, och på kroppen syntes inga märken efter bogträ eller sele.
Lisa Maja hade kommit sakta ridande utför en backe, och Svarten fortfor att gå i skritt framemot ängen, där hästen betade. De kommo den så nära, att det inte var mer än gärdesgården, som skilde dem åt. Lisa Maja skulle ha kunnat sträcka ut handen och stryka den över länden.
Ända hittills hade inte hingsten låtsat om dem. Nu äntligen lyfte den huvudet och såg på den unga flickan.
Och Lisa Maja Wennervik, hon var så vacker, att när hon var ute och red, brukade de unga karlarna kasta yxa eller lie eller vad de hade i handen och skynda fram till vägen för att stå där och hänga över gärdesgården, tills hon hade farit förbi.
Men tänk, att nu, då den granna apelkastade hingsten höjde ögonen mot henne, tyckte hon, att blicken, som den gav henne, var likaså full av beundran som bonddrängarnas, när de hängde över gärdesgården!
Ett ögonblick såg den på henne, sedan kastade den häftigt om och störtade bort i galopp, så att manen svajade högt och svansen stod rätt ut. Den rusade bort över hela ängen och fortsatte till den unga flickans förfäran ut i sjön. Det var långgrunt inne i viken, och medan den sprang genom strandvattnet, stänkte detta omkring den som skummet över ett vattenfall. Och så med ens var den försvunnen.
Lisa Maja trodde, att en olycka hade skett och att hästen under sin vilda färd hade kommit för hastigt ut på djupt vatten och nu höll på att drunkna. Hon väntade en sekund, att den skulle komma simmande upp till ytan, men den visade sig inte mer. Sjön låg stilla som en spegel.
Då kände Lisa Maja en brinnande lust att rida efter ner till sjön för att om möjligt rädda det ståtliga djuret från döden. Hur hon skulle bära sig åt, det visste hon inte, men den hästen var den skönaste hon någonsin hade skådat, och hon kunde inte ge sig till tåls med att sitta där stilla på landsvägen utan att göra något försök att hjälpa den.
Hon ryckte Svarten i tygeln, svängde den mot gärdesgarden och gav den en klatsch med ridspöet, för att den skulle hoppa över. Men Svarten, den var ju en sådan häst, som hade mer förstånd än en människa, och i stället för att hoppa över gärdet företog den sig att i starkaste fart sätta av på hemvägen. Den unga flickan hade väl inte mycken makt över sin gångare, där hon satt högt uppe i stolsadeln, och hon märkte snart, att den här gången var det inte lönt att försöka tvinga den till lydnad. Svarten visste vad den ville. Den visste nog också vad det var för en häst, som hon ville frälsa ur vattnet.
Och när Lisa Maja kom upp på nästa kulle i granskogsmörkret, förstod också hon vem det var, som hon hade sett.
Den silvergrå hingsten med oskodda hovar och släpande man, den hade hon många, många gånger hört omtalas. Det kunde inte vara någon annan än själva Näcken.
Då hon kom hem och talade om sitt äventyr, voro alla på Mårbacka ense med henne om att det var Näcken, som hon hade sett, och ingen annan och att det nog torde vara bäst, att hon och alla på hennes gård togo sig väl i akt, för säkert skulle någon av dem nu snart komma att drunkna.
Men vid Mårbacka finns ingen sjö, och den gamla sjöbottnen väster om gården var numera så uttorkad, att där inte fanns spår vare sig av kärr eller dymark. Till och med älven, som fordomdags hade varit bred och farlig, hade nu förminskats och var om sommarn inte att räkna för mer än en vanlig bäck.
Emellertid hände det i augusti, då nätterna hade blivit mörka och
dimmorna kretsade över älven och ängarna, att en gammal man från
Mårbacka kom gående väster ifrån mot hemmet. Och vad han kunde ha
mött eller sett nere i dimman, det visste ingen, men hem kom han inte
den natten, och nästa dag fann man honom drunknad i den lilla älven,
som var så grund, att vattnet knappast stod över honom. Han var
gammal och fnoskig, och det blev kanske inte stor sorg över honom, men
nog förstod man nu riktigt säkert, att det verkligen var Näcken, som
Lisa Maja hade sett. Och om hon den kvällen hade följt efter honom
ner till Fryken, då skulle han nog ha dragit ner henne utan all
barmhärtighet i sitt blånande djup.
