Mårbackaborna befunno sig alltjämt på resa. Men nu sutto de inte längre i stora täckvagnen, nu voro de om bord på en vacker ångbåt, som hette Uddeholm.
Hela dagen hade de tillbragt i Karlstad för att hälsa på släktingar och göra inköp, men framemot kvällen hade de farit ut ur staden och stått rätt länge och väntat på en lång brygga, som sköt rätt ut i den stora sjön Vänern. Och Back-Kajsa hade genast blivit ängslig, därför att sjön var alldeles strandlös åt ena hållet, så att det såg ut för hennes ögon, som om det där borta skulle vara slut på världen.
Underligt hade det varit att skåda, både för henne och de andra, hurusom den vackra, vita ångbåten hade kommit uppdykande just ur det där strandlösa och närmat sig bryggan för att ta dem ombord.
Back-Kajsa hade följt med, när hon såg, att både löjtnanten och frun och mamsell Lovisa och Johan och Anna utan minsta tvekan gingo över landgången. Hon trodde nog, att löjtnant Lagerlöf hade så mycket samvete, att han inte med berått mod utsatte sina små barn för dödsfara, men hur det skulle gå, när det kommo till det stället, där världen tog slut, det begrep åtminstone inte hon.
Hon hade gärna velat stanna på däck för att få se om vattnet gav sig rätt näer i en avgrund eller vart det tog vägen, men så snart det mörknade, hade alla fruntimmerna och barnen från Mårbacka blivit ombedda att gå ner under däck. De hade förts in i något, som kallades en hytt och som var det minsta rum de någonsin hade skådat, och där hade de ordnat sig för natten.
På en smal soffa, som upptog hela ena långväggen, låg fru Lagerlöf, alldeles påklädd, och mittemot henne på en likadan soffa låg mamsell Lovisa. Över fru Lagerlöf låg Johan på något slags hylla, och på en likadan hylla ovanför mamsell Lovisa låg Anna. På golvet mellan sofforna låg Back-Kajsa på en filt med den sjuka flickan bredvid sig, och härmed var hela utrymmet upptaget, så att det inte fanns minsta plats mer varken att sitta, ligga eller ens att gå på.
Man hade släckt ljusen och sagt godnatt och lagt sig till ro för att sova. En god stund hade det också varit mol tyst och stilla.
Men så småningom började golvet, där Back-Kajsa och barnet lågo, att på ett besynnerligt sätt svinga upp och ner, och den lilla rullade som en boll först framåt mot fru Lagerlöfs soffa och så tillbaka igen till Back-Kajsa. Det var bara roligt, det gjorde inte den lilla flickan någonting alls. Hon kunde bara inte förstå varför inte golvet höll sig still.
Om en stund hörde hon, att hennes mamma och faster Lovisa viskade med varandra.
»Jag åt nog för mycket av den där feta laxen hos Sjöstedts,» sade fru Lagerlöf.
»Jag tyckte, att de hade bra oförståndig mat. De visste ju, att vi skulle ut på Vänern,» sade mamsell Lovisa.
»Ja, Vänern är inte god, den,» sade fru Lagerlöf med en suck.
Ochså Back-Kajsa började viska. »Säj, frua,» sade Back-Kajsa, »ä vi nu komna dit, där dä tar slut på sjön och vattnet störtar ner i avgrunden?»
»Kära du, sjön tar inte slut på hela natten,» svarade fru Lagerlöf, som inte förstod vad hon menade.
Det blev tyst på nytt, men inte stilla. Golvet välvde upp och ner, och den lilla flickan fortsatte med den nöjsamma rullningen.
Nu repade fru Lagerlöf eld på en svavelsticka och tände ljus. »Jag måste se efter om barna kan hålla sig kvar på hyllorna,» sade hon.
»Gud ske lov, att du tände!» sade faster Lovisa. »Det är ju ingen möjlighet att få sova i alla fall.»
»Känner inte frua å mamsell Lovisa, att dä bär utför å utför?» jämrade sig Back-Kajsa. »Å, hur ska vi nånsin komma opp igen ur detta djupet? Hur ska vi komma tebaka hem?»
»Vad kan det vara hon menar?» sade mamsell Lovisa till sin svägerksa.
»Hon säjer, att vi har kommit till den yttersta gränsen,» sade fru Lagerlöf, som inte begrep mer än hon.
Än en gång lågo de tysta, var och en med sina tankar. Den lilla flickan hade en förnimmelse av att de voro rädda, själv hade hon det utmärkt. Hon låg som i en stor svänggunga.
Men nu tog någon i dörrlåset. Ett rött förhänge sköts åt sidan, och löjtnant Lagerlöf stod skrattande i den öppån dörrn och såg inåt hytten.
»Hur är det, Gustav? Blir det storm?» frågade fru Lagerlöf hastigt.
»Jaså, ni är vakna,» sade löjtnant Lagerlöf. »Ja, det har blåst opp lite,» medgav han i lugnande ton. »Kapten tyckte, att jag skulle gå ner och tala om för er, att det inte blir värre, än det är.»
»Vad har du för dig?» frågade faster Lovisa. »Ska du inte lägga dig?»
»Var tycker du att jag skulle ligga, Lovisa lilla?» sade löjtnant Lagerlöf.
Och det var något så godmodigt och tokroligt hos honom, då han nu liksom såg sig om efter liggplats i den överfulla hytten, att de allihop började skratta. Fru Lagerlöf och mamsell Lovisa, som nyss hade legat ängsliga och smått sjösjuka, måste sätta sig upp på britsarna för att kunna skratta ordentligt, Johan och Anna skrattade uppe på sina hyllor, så att de höllo på att skaka ner, Back-Kajsa glömde, att hon snart skulle vara vid det fasansfulla stället, där sjön tog slut, och skrattade med, och den lilla bredvid henne höll på att kikna.
Löjtnant Lagerlöf brukade sällan skratta, men han stod helt förnöjd nere vid dörrn. Längre kunde han ju inte komma.
»Det är inte så farligt med er, ser jag,» sade han, när de hade lugnat ner sig litet. »Jag går väl dit opp igen, jag, och språkar med kapten.»
Därmed sade han godnatt och gick sin väg.
I hytten inträdde åter ängslan och känningar av sjösjuka, och fru Lagerlöf gjorde åter fåfänga försök att lugna Back-Kajsa, som alltjämt väntade på att de skulle komma fram till en avgrund. Men den lilla flickan måtte ha somnat, för hon kom inte ihåg mera av den nattens händelser.
