TREDJE AKTEN.
En sal på Stockholms slott. I bakgrunden ett galleri, som
sedermera avskiljes genom en gardin. En äldre betjänt går
och väntar i galleriet.
OLOF träder in.
Träffas kungen i dag?
BETJÄNTEN.
Jo!
OLOF.
Kan du säga mig varför man låtit mig gå förgäves
fyra dagar å rad?
BETJÄNTEN.
Nej för all del, jag vet ingenting!
OLOF.
Det förefaller mig besynnerligt att inte jag blivit
insläppt.
BETJÄNTEN.
Vad är det om?
OLOF.
Det rör dig inte!
BETJÄNTEN.
Nej, nej! Det förstår jag, men jag tänkte att
jag möjligen kunde ge några upplysningar.
OLOF.
Brukar du sköta konungens mottagningar?
BETJÄNTEN.
Nej för all del, men se, den, som får höra så
mycket som jag, har allt reda på litet av varje.
Paus.
OLOF.
Dröjer det länge?
BETJÄNTEN låtsar ej höra.
OLOF.
Vet du om kungen kommer snart?
BETJÄNTEN med ryggen åt Olof.
Va?
OLOF.
Vet du inte vem du talar vid?
BETJÄNTEN.
Nej för all del!
OLOF.
Jag är konungens sekretarius!
BETJÄNTEN.
Nej kors, är det mäster Olof! Jag kände far jag,
Peder Smed, för si jag är från Örebro också!
OLOF.
Kan du inte vara hövlig ändå!
BETJÄNTEN.
Jojo! så går det, när man kommer sig upp har
i världen, man glömmer sina fattiga fäder!
OLOF.
Om min far verkligen hedrade dig med sin bekantskap,
det är möjligt, men att han vid sin död insatt
dig i fars ställe, det tror jag inte.
BETJÄNTEN.
Jojo! Ser man på! Stackars fru Kristina!
Går åt vänster.
OLOF.
Paus. Därpå Lars Siggeson från höger.
MARSKEN
utan att se på Olof kastar åt honom kappan.
Kommer kungen snart?
OLOF
tar kappan och kastar den på golvet.
Det vet jag inte!
MARSKEN
Skaffa mig en stol!
OLOF.
Det är inte mitt göra!
MARSKEN.
Jag har inte reda på dörrvaktens instruktion!
OLOF.
Jag är inte dörrvakt!
MARSKEN.
Det rör mig inte vad du är; jag bär inte matrikel
över drängarne på mig! Men hövlig ska du vara!
OLOF tiger.
MARSKEN.
Blir det något? Jag tror djävulen rider dig!
OLOF.
Förlåt mig; det ingår inte i min syssla som
sekretarius att passa upp.
MARSKEN.
Va! Mäster Olof! Jaså, det roar er att sitta
vid dörren och spela dräng för att sedan avmaskera
er som Gud! Jag trodde ni var en stolt man!
I det han tar upp kappan och lägger den på bänken.
OLOF.
Herr marsk!
MARSKEN.
Nej! Ni är en fåfäng uppkomling! Var så god
och stig fram och sitt, herr sekretarius!
Anvisar honom plats; går in i ett sidorum.
OLOF sätter sig.
En ung adelsman från galleriet hälsar Olof.
ADELSMANNEN.
God morgon, herr sekretarius; ingen kommen
ännu! Nå hur står det till hemma i Stockholm?
Jag kommer direkt från Malmö.
OLOF.
Här är mycket bedrövligt!
ADELSMANNEN.
Ja, jag har hört sägas det! Packet bullrar som
vanligt när kungen vänder ryggen till! Och så de där
dumma prästerna! Förlåt mig, ni är ju fritänkare,
herr sekretarius!
OLOF.
Jag förstår inte!
ADELSMANNEN.
Genera er inte! Ser ni, jag har fått min. uppfostran
i Paris! Frans den förste, o Saint-Sauveur! det är
en man som går långt; vet ni vad han sa' åt mig på
en bal masqué, nu sist under karnevalen!
OLOF tiger.
ADELSMANNEN.
»Monsieur,» sa' han, »la religion est morte, est
morte,» sa' han; men det hindrar honom inte att gå
i mässan!
OLOF.
Såå!
ADELSMANNEN.
Och vet ni vad han sa', då jag frågade honom
varför han gjorde så? - »Poesie! Poesie!» sa' han;
å han är guddomlig!
OLOF.
Va sa' ni då?
ADELSMANNEN.
Ers majestät, sa' jag, på franska naturligtvis,
lyckligt det land, som äger en konung, vilken kan så
skåda ut över tidens trånga krets, att han ser tidsandans
krav, men likväl icke trugar de sovande
massorna att omfatta en högre åskådning, för vilka
de behövde sekler att komma till mognad till! Var
det inte bra sagt!
OLOF.
Åjo! Men det förlorade allt på översättningen!
Sånt där bör sägas på franska!
ADELSMANNEN tankspridd.
Ni har fullkomligt rätt! - Säg mig, ni bör göra
fortune! Ni som är en så långt framskriden man för
er tid!
OLOF.
Jag tror inte att jag går så långt! Tyvärr blev
min uppfostran försummad, den gjordes i Tyskland
som ni vet, och tyskarne ha ännu icke kommit ut över
religionen!
ADELSMANNEN.
Jaja! Jaja! Kan ni säga mig varför de bråka med
den där reformationen nu i Tyskland! Luther är
en upplyst man, jag vet det, jag tror det, men det
kan han ju behålla för sig själv eller åtminstone inte
kasta ut gnistor bland de råa massorna, som dock
alltid blir pärlor för svin. Om man riktar blicken ut
över tiden, om man lever något med i tankarnes stora
rörelser, så skall man lätt se orsakerna till de missförhållanden
i jämvikten, som nu göra sig gällande
i de stora kulturländerna, jag talar nu inte om Sverige,
ty det är intet kulturland. Vet ni vad tyngd
punkten heter, denna tyngdpunkt, vid vars rubbning
allt går sönder och utan vilkens stabilitet allt kastas
över ända? Den heter adeln! Adeln är intelligensen!
Feodalväldet är på fall - hoc est världen, bildningen
är på förfall, kulturen dör! Jojo! Ni tror inte det!
Men med den minsta historiska blick skall ni se
det! Adeln gjorde korstågen, adeln gjorde det, adeln
gjorde det! Varför är Tyskland sönderslitet? Jo,
bönderna resa sig upp mot adeln, hugga av sitt eget
huvud. Varför står Frankrike, la France, jo därför
att Frankrike är adeln och adeln är Frankrike,
de äro identiska begrepp, de äro solidariska! Varför,
frågar jag igen, är Sverige för närvarande uppskakat
i sina innersta grundvalar? Jo, adeln är
krossad! Kristian den andre var en man med snille,
han visste hur man skulle erövra ett land, han sågade
inte av ett ben eller en arm, nej, han slog av huvet!
Nåväl! Sverige skall räddas, konungen vet sättet:
adeln skall upprättas och kyrkan skall krossas! Vad
sägs?
OLOF stiger upp.
Ingenting!
Paus.
OLOF.
Ni är fritänkare?
ADELSMANNEN.
Ja visst!
OLOF.
Ni tror då inte att Bileams åsna kunde tala?
ADELSMANNEN.
Nej för tusan!
OLOF.
Men det gör jag!
ADELSMANNEN.
Verkligen!
LARS ANDREÆ inkommer.
Guds fred, Olof!
OLOF tar honom i famnen.
Välkommen, Lars.
ADELSMANNEN går.
Populace!
LARS.
Hur trivs du här?
OLOF.
Det är så kvavt!
LARS.
Jojo!
OLOF.
Och så lågt i taket!
LARS.
Det är därför de ha så svårt att gå raka.
OLOF.
Jag har på tio minuter blivit så hovman att jag
lärt mig tiga då en åsna talar!
LARS.
Det skadar inte det!
OLOF.
Vad tänker kungen?
LARS.
Det talar han inte om!
Folket har börjat samlas.
OLOF.
Hur ser han ut?
LARS.
Som ett frågetecken med åtskilliga utrop efteråt!
BRASK inträder; alla vika undan.
MARSKEN
som kommit tillbaka går emot honom och hälsar.
OLOF
hälsa; Brask. Denne ser förvånad ut.
BRASK till Marsken.
Är detta skrivarenas plats!
MARSKEN.
Det borde inte vara det, men vår konung är så
ofantligt nådig!
BRASK.
Nedlåtande, menar ni!
MARSKEN.
Alldeles!
BRASK.
Det är stor audiens i dag!
MARSKEN.
Mest konvenansbesök efter hans nådes lyckliga
återkomst!
BRASK.
Det är en glädje, herr marsk, att betyga vår konung
ett oblandat deltagande över frågans lyckliga
lösning!
MARSKEN.
Herr biskopen är alltför artig, som gör sig omaket
av en sa lång resa, helst då man är så till åren.
BRASK.
Jojo! Och hälsan vill inte alltid stå bi!
MARSKEN.
Jaså, herr biskopens hälsa är inte som sig bör!
Det är alltid sorgligt att inte ha sina krafter friska,
helst då man bekläder en så hög och ansvarsfull
plats!
BRASK.
Herr marsken ser kry ut!
MARSKEN.
Ja, Gudskelov!
Paus.
BRASK sätter sig.
Tycker inte herr marsken att det drar?
MARSKEN.
Jo - det är inte utan. Vi kanske ska säga till
att dörrarne stängas!
BRASK.
A nej, jag tackar, jag tror inte det behövs!
Paus.
MARSKEN.
Kungen dröjer!
BRASK.
Ja!
MARSKEN.
Det är kanske inte värt att vänta honom!
BRASK.
Kanhända det!
MARSKEN.
Om jag får lov skall jag säga till åt herr biskopens
folk!
BRASK.
Efter jag väntat så här länge tror jag att jag
dröjer!
Paus.
BETJÄNTEN.
Hans nåde!
GUSTAV.
Välkomna, mina herrar!
Sätter sig framför ett bord.
Om herrarne behaga träda ut i förmaket skall jag
ta emot en i sänder.
Alla draga sig tillbaka utom Brask.
Vår marsk stannar.
BRASK.
Ers nåde!
GUSTAV med höjd röst.
Herr Siggeson!
Brask går. Marsken stannar.
Paus.
Tala! Vad skall jag göra?
MARSKEN.
Ers nåde! staten har förlorat sitt stöd, därför
sviktar han; staten har en fiende som blivit henne
övermäktig. Tag upp stödet, adeln, och krossa fienden,
kyrkan!
GUSTAV.
Jag törs inte!
MARSKEN.
Ers nåde måste!
GUSTAV.
Vad säger du!
MARSKEN.
För det första: Brask ligger i underhandling
med påven om införandet av inkvisitionen; Lübeck
pockar på sin oförskämda fordran, och hotar med
krig; skattkammaren är tömd, uppror i varje landsända...
GUSTAV.
Nog! - Men jag har folket!
MARSKEN.
Förlåt, nej! Dalkarlarne till exempel, ett bortskämt
släkte, som tvista med Lübeckarne om äran av
att ha givit Sverige en konung, som äro färdiga att
göra uppror vid första tillfälle och framkomma med
fordringar sådana som dessa: »inga främmande sätt
med uthackade brokota kläder må brukas, vilket nyss
är uppkommet i konungens hov!»
GUSTAV.
Guds död!
MARSKEN.
»Alla som äta kött om fredagar eller lördagar må
brännas upp eller eljest avlivas.»
Vidare: »må ingen ny tro eller luthersk lära
dem påföras.»
Vilket trolöst, oförskämt folk!
GUSTAV.
De ha dock visat sig som karlar en gång!
MARSKEN.
När elden satt i knutarne var det inte underligt
om de buro vatten själva! Och hur ofta ha de inte
brutit tro och loven! Nej! De ha så ofta hört sitt
lov sjungas, att de kalla sin råa oförskämdhet för
gammal svensk ärlighet.
GUSTAV.
Du är adelsman!
MARSKEN.
Ja! och min övertygelse är att bonden spelt ut sin
roll: den råa kraftens att driva undan fienden med
armstyrka! Ers nåde! Krossa kyrkan ty hon håller
folket i bojor, tag kyrkans guld och betala rikets
skuld - och giv åter åt den sjunkna adeln vad kyrkan
narrat av henne!
GUSTAV.
Kalla in Brask!
MARSKEN.
Ers nåde!
GUSTAV.
Biskop Brask!
Marsken går. Brask kommer in.
GUSTAV.
Var god, herr biskop, och tala!
BRASK.
Jag ville framföra vår lyckönskan till...
GUSTAV.
Tack, herr biskop! Vidare!
BRASK.
Det har tyvärr försports klagomål från åtskilliga
delar av riket angående obetalade silverlån från kyrkan
som Ers nåde tagit upp!
GUSTAV.
Och som ni kräver nu! Behövas verkligen alla
kalkarne vid kommunionen?
BRASK.
Ja
GUSTAV.
Låt dem dricka ur tennstop då!
BRASK.
Ers nåde!
GUSTAV.
Är det något vidare?
BRASK.
Det värsta av allt, kätteriet.
GUSTAV.
Det rör mig inte, jag är inte påve!
BRASK.
Det skall jag säga Ers nåde, att kyrkan själv
far ut sin rätt, även om hon skulle råka i strid - -
GUSTAV.
Med vem?
BRASK.
Med staten!
GUSTAV.
Jag ger eder kyrka djävulen! Nu är det sagt
BRASK.
Det vet jag!
GUSTAV.
Och ni väntade blott ordet från min mun!
BRASK.
Ja!
GUSTAV.
Akta er! Ni reser med 200 man i sällskap och
äter på silver, då folket äter bark.
BRASK.
Ers nåde tar frågan för smått!
GUSTAV.
Känner I Luther då! I är en upplyst man! Vad
är detta för ett fenomen! Vad säger I om rörelserna
som gå genom Europa!
BRASK.
Ett framsteg baklänges! Luthers roll är blott den
att tjäna till skärseld åt det gamla, sekelborna, beprövade,
att det må renas och genom strid segrande
framgå!
GUSTAV.
Jag bryr mig icke om edra lärda disputatser!
BRASK.
Men Ers nåde tar i sitt hägn förbrytare och ingriper
i kyrkans rätt! Mäster Olof har svårt kränkt
kyrkan!
GUSTAV.
Bannlys honom då!
BRASK.
Det är gjort, men ända är han i Ers nådes tjänst!
GUSTAV.
Vad vill ni göra honom mera! Säg!
Paus.
BRASK.
Vidare lär han gått så långt, att han hemligen
gift sig mot kanoniska lagen!
GUSTAV.
Såå! Det har gått fort det!
BRASK.
Det rör inte Ers nåde, nåväl; men om han uppviglar
folket!
GUSTAV.
Då tar jag hand om saken! Är det något mer?
BRASK efter ett uppehåll.
Jag ber er för himlens skull störta icke landet
åter i fördärv; ty det är ännu icke moget för en
ny lära! Vi äro svaga rön som kunna böjas, men
tron, kyrkan, aldrig!
GUSTAV räcker honom handen.
I har kanske rätt! Låt oss vara fiender, gamle
biskop Hans, hellre än falska vänner!
BRASK.
Väl! Men gör aldrig vad I ångrar! Varje sten
river från kyrkan, skall folket kasta efter er!
GUSTAV.
Bringa mig icke till ytterligheter, biskop, ty då
få vi samma förskräckliga skådespel här som i Tyskland!
För sista gången: viljen I göra eftergifter om
rikets välfärd står på ett kort?
BRASK.
Kyrkan - -
GUSTAV,
Kyrkan först, jaha! Farväl!
Brask går. Marsken kommer in.
GUSTAV.
Biskopen har bekräftat er utsago! Ja, det var
meningen det! Tag nu fram murare som kunna riva;
väggarne ska få stå, korsen skola få sitta kvar på
taken och klockorna i tornen, men källrarne bryter
jag sönder; man börjar vid grunden, ser I!
MARSKEN.
Men folket skall inbilla sig att man tar bort tron;
de måste upplysas.
GUSTAV.
Vi ska skicka upp mäster Olof och predika!
MARSKEN.
Mäster Olof är en farlig karl!
GUSTAV.
Han behövs nu!
MARSKEN.
Han har farit fram som en vederdöpare i stället
för att bekämpa dem.
GUSTAV.
Jag vet det! Det kommer sen! Skicka in honom!
MARSKEN.
Lars kansler är bättre!
GUSTAV.
Tag in båda två!
MARSKEN.
Eller Olofs bror, Lars Pederson.
GUSTAV.
Duger inte ännu! Han är för blödig att slåss!
Hans tid kommer också!
Marsken inför Olof och Lars.
GUSTAV till Lars kansler.
Vill du hjälpa mig, Lars?
LARS.
Det gäller kyrkan?
GUSTAV.
Ja! Hon skall rivas!
LARS.
Därtill är jag ej mannen! men om Ers nåde vänder
sig till mäster Olof!
GUSTAV.
Du vill således inte?
LARS.
Jag kan ej! Men ett vapen kan jag lämna!
Lämnar fram nya bibeln.
GUSTAV.
Den heliga skrift! Det var ett gott vapen! Vill
du föra detta, Olof?
OLOF.
Ja, med Guds hjälp!
GUSTAV
ger en vink åt Lars att gå; han går.
Är du lugn ännu, Olof?
OLOF tiger.
GUSTAV.
Jag gav dig fyra dagars betänketid! Hur har du
skött ditt åliggande?
OLOF häftigt.
Jag har talat till folket -
GUSTAV.
Så att du har feber ännu! Du ämnar försvara de
där galningarne, som man kallar vederdöpare?
OLOF djärvt.
Ja!
GUSTAV.
Lugn! Du har gift dig helt hastigt?
OLOF.
Ja!
GUSTAV.
Du är bannlyst?
OLOF.
Ja!
GUSTAV.
Och ändå är du lika djärv! Om du nu som upprorsmakare
fick följa de andra till galgen, vad säger
du då?
OLOF.
Jag skulle beklaga att jag ej fått göra min gärning,
men tacka Gud för vad jag fått göra.
GUSTAV.
Det är bra! Törs du fara upp till det gamla
uggleboet Uppsala och säga de lärde att påven inte
är Gud och att han inte har med Sverige att göra?
OLOF.
Blott det?
GUSTAV.
Vill du säga att bibeln är Guds ord uteslutande?
OLOF.
Intet vidare?
GUSTAV.
Du får inte nämna Luthers namn!
OLOF efter betänkande.
Nej, det vill jag inte!
GUSTAV.
Går du hellre till döden?
OLOF.
Nej! men min konung behöver mig!
GUSTAV.
Du är inte ädel, Olof, som begagnar dig av min
olycka! Säg vad du vill; men du får ursäkta om jag
sen tar tillbaka något!
OLOF.
Man prutar inte på sanningen!
GUSTAV.
Guds död! Slår om. Gör som du vill!
OLOF på knä.
Jag får då säga allt!
GUSTAV.
Ja!
OLOF.
Då är mitt liv ej förspillt om jag blott kastat en
gnista av tvivel i det sovande folkets själar! Det
skall då bli en reformation.
GUSTAV efter ett uppehåll.
Ja!
Paus.
OLOF rädd.
Vad skall bliva av vederdöparne?
GUSTAV.
Du frågar mig? Dö ska de!
OLOF.
Tillåter Ers nåde en fråga?
GUSTAV.
Säg mig, vad vilja dessa galningar?
OLOF.
Olyckan är att de inte veta riktigt själva! Och
om jag skulle säga det - - -
GUSTAV.
Säg ut!
GERT
inkommer hastigt, spelande fånig.
GUSTAV.
Vem är du, som vågar tränga dig in här?
GERT,
Jag skulle ödmjukast anhålla om Ers nådes intyg
på riktigheten av detta utlåtande!
GUSTAV.
Vänta tills du blir kallad!
GERT.
Ja, det kan jag göra, men vakten vill inte vänta
på mig! Se jag rymde ur fängelset, ty där var inte
min plats!
GUSTAV.
Är du bland vederdöparne?
GERT.
Ja, jag råkade komma med. men här har jag
en attest på att jag tillhör hospitalet, avdelningen
n:o 3 för obotliga, cellen n:o 7!
GUSTAV till Olof.
Säg till åt vakten!
GERT.
Nej, det behövs inte, jag begär bara rättvisa och
den sköter inte vakten om!
GUSTAV fixerar Gert.
Har du inte varit med om dessa skändligheter i
stadens kyrkor?
GERT.
Jo, det förstås, ty inte kan en klok människa bära
sig så galet åt! Vi ville bara göra några små förändringar
i stilen, se, det var för lågt i taket tyckte vi!
GUSTAV.
Vad ville ni egentligen?
GERT.
O! Vi vill så mycket fast vi inte hunnit med
hälften ännu; ja, vi vill så mycket och så fort sen, att
inte tanken hinner med. och det är därför som den
blir litet bakefter! Ja, och så ville vi tapetsera om
lite i kyrkan och ta ut fönsterna för det luktade
unket. Ja, och så ville vi ändå mera, men det får
vara så länge!
GUSTAV till Olof.
Det är en farlig sjukdom, ty annat kan det inte
vara!
OLOF.
Vem vet?
GUSTAV.
Nu är jag trött! Fjorton dagar får du att bereda
dig på! Din hand på att du hjälper mig!
OLOF.
Jag skall göra mitt!
GUSTAV.
Säg till att man för Rink och Knipperdollink till
Malmö.
OLOF.
Och sedan?
GUSTAV.
Få de rymma! Den där token kan du låta föra
till hospitalet! Farväl! Går.
GERT knyter näven efter Gustav.
Ska vi gå nu?
OLOF.
Vart?
GERT.
Hem!
OLOF tiger.
GERT.
Vill du föra din svärfar till dårhuset, Olof?
OLOF.
Om jag vill? Min plikt!
GERT.
Finns det inte högre plikter än en befallning?
OLOF.
Börjar du nu igen?
GERT.
Vad skall Kristina säga då du lämnat hennes
far bland dårar?
OLOF.
Fresta mig icke!
GERT.
Ser du hur svårt det är att tjäna kungen!
OLOF tiger.
GERT.
Stackars gosse, jag skall inte bedröva dig! Här
har ditt samvete absolution!
Visar ett papper.
OLOF.
Vad är det?
GERT.
Ett friskbetyg! Ser du, man måste vara dåre bland
kloka och klok bland dårar!
OLOF.
Hur fick du det?
GERT.
Tycker du att jag inte förtjänar det!
OLOF.
Jag vet inte!
GERT.
Det är sant; du törs inte ännu!
BETJÄNTEN kommer in.
Var så god och gå ut, det skall sopas här!
GERT.
Kanske det skall vädras också?
BETJÄNTEN.
Jojo män!
GERT.
Glöm inte att öppna fönsterna!
BETJÄNTEN.
Nej för all del, det behövs nog, för vi bruka inte
ha sånt här sällskap.
GERT.
Hör du, min gubbe lilla, jag skall hälsa dig
från din far!
BETJÄNTEN.
Jaså!
GERT.
Kanske du inte känner honom!
BETJÄNTEN.
Jo för all del!
GERT.
Vet du vad han sa'?
BETJÄNTEN.
Nej.
GERT.
Du ska väta på viskan, sa' han, annars dammar
du ner dig.
BETJÄNTEN.
Jag förstår inte!
GERT.
Det är din ursäkt. Går.
BETJÄNTEN.
Pack!
------
TABLÅ.
Olofs arbetsrum. Fönster i fonden, genom vilka solen
skiner in; träd utanför. Kristina står vid ett fönster och vattnar
blommor; under tiden jollrar hon med fåglarne i en bur. Olof
sitter och skriver; med en min av otålighet ser han upp från
papperet och bort till Kristina liksom ville han tysta henne.
Detta upprepas några gånger tills Kristina slår ned en blomkruka.
OLOF stampar lätt i golvet.
KRISTINA.
Stackars min blomma! Ack, ser du, Olof, fyra
knoppar gingo av!
OLOF.
Ja, jag ser det!
KRISTINA.
Nej, det gör du inte; du skall komma hit!
OLOF.
Kära vän, jag har inte tid.
KRISTINA.
Du har inte sett åt mina steglitsor ännu, som
jag köpte åt dig i morse. Tycker du inte att de sjunga
vackert?
OLOF.
Åjo!
KRISTINA.
Åjo?
OLOF.
Jag har så svårt att arbeta när de skrika.
KRISTINA.
De skrika visst inte, Olof, men du tycks ha förkärlek
för en skrikande nattfågel! Säg mig, vad betyder
ugglan, som du bär i sigillringen?
OLOF.
Ugglan är en gammal vishetens symbol.
KRISTINA.
Den tycker jag är dum - icke älskar den vise
mörkret!
OLOF.
Den vise hatar mörkret och natten, men han
gör natten till dag med sitt skarpa öga!
KRISTINA.
Varför har du alltid rätt, Olof? Kan du säga mig
det!
OLOF.
Därför, min vän, att jag vet det roar dig att ge
mig rätt!
KRISTINA.
Nu har du återigen rätt. - Vad är det du
skriver på?
OLOF.
Jag översätter!
KRISTINA.
Läs litet för mig!
OLOF.
Jag tror inte att du förstår detta!
KRISTINA.
Förstår! Är det inte svenska?
OLOF.
Jo, men det är för omateriellt för dig.
KRISTINA.
Omateriellt! Vad är det?
OLOF.
Du skulle icke förstå mig om jag sade det, men
om du icke förstår vad jag läser för dig, sa förstår du
vad som menas med omateriellt.
KRISTINA
tar ett halvfärdigt sticktyg.
Läs du medan jag stickar.
OLOF.
Hör noga på och förlåt mig om du får tråkigt!
KRISTINA.
Jag skall förstå dig; jag vill det!
OLOF läser.
»Materien tänkt i sin abstraktion från formen är
det fullkomligt predikatlösa, obestämda, åtskillnadslösa.
Ty icke av det rena icke-varandet, utan blott
ur verklighetens icke-varande, det vill säga ur varandet
såsom möjlighet, kan något uppkomma. Det
möjliga varandet är lika så litet icke-varande som verklighet.
Varje existens är därför ett förverkligat möjligt.
Materien är således för Aristoteles ett vida positivare
substrat än för Plato, som förklarar henne för
ett rent icke-varande. Härav inser man huru Aristoteles
kunde uppfatta materien i motsats mot formen
som en positiv negativitet.»
KRISTINA kastar ifrån sig arbetet.
Håll upp! Varför skall jag icke kunna fatta detta?
Har icke jag samma själsförmögenheter som du? Jag
blygs inför dig, Olof, att du skall ha en sådan stackars
hustru, som icke begriper vad du säger; nej, jag
skall hålla mig till mitt sticktyg, jag skall städa och
damma i ditt arbetsrum, jag skall åtminstone lära
mig fatta önskningarne i dina blickar, jag skall bli
din slavinna, men aldrig, aldrig skall jag förstå dig!
Ack, Olof, jag är dig icke värdig, varför tog du mig
till hustru? Du överskattade mig i ett ögonblick
av berusning. Du skall ångra det och vi båda skola bli
olyckliga!
OLOF.
Kristina! Lugna dig, min vän. Sätt dig här hos
mig! Tar upp stickningen. Tror du mig, om jag säger
att det är mig omöjligt göra sådant arbete! Jag kan
aldrig i livet göra det! Är du då icke skickligare
än jag och är jag icke mindre än du!
KRISTINA.
Varför kan du inte det?
OLOF.
Av samma skäl som du ej förstod mig nyss; jag
har icke lärt. Men vill du nu bli glad igen om jag
säger dig, att du kan lära dig förstå denna bok,
som du noga bör skilja från mig, då jag däremot aldrig
kan lära mig ditt arbete.
KRISTINA.
Varför inte det?
OLOF.
Jag är inte skapad så och jag vill inte.
KRISTINA.
Men om du ville?
OLOF.
Ser du, min vän, det är just min svaghet, jag
kan aldrig vilja det. Tro mig, du är starkare än jag,
du rår på din vilja, jag rår inte på min!
KRISTINA.
Tror du att jag kan lära mig förstå din bok där?
OLOF.
Jag är övertygad därom! Men det får du inte!
KRISTINA.
Skall jag fortfarande hållas i okunnighet?
OLOF.
Nej, nej, förstå mig! Den stund du förstod vad
jag förstod, skulle du upphöra att akta mig...
KRISTINA.
Som en Gud...
OLOF.
Som du vill! Men tro mig, du skulle förlora det
som nu gör dig större än jag; styrkan att kuva din
vilja, och då blev du mindre än jag och då skulle
jag ej akta dig! Förstå mig: vår glädje är att överskatta
varandra, låt oss behålla den villfarelsen!
KRISTINA.
Nu är du obegriplig; men jag måste tro på dig,
Olof. Du har rätt!
OLOF.
Lämna mig ensam, Kristina, jag ber dig.
KRISTINA.
Stör jag dig?
OLOF.
Jag har allvarliga tankar att sysselsätta mig med.
Du vet jag väntar avgörandet i dag. Kungen har
avsagt sig regeringen därför att man ej ville gå in på
hans vilja. Denna dag skall jag antingen stå vid mitt
mål eller börja om striden!
KRISTINA.
Får jag icke vara glad i dag, Olof, på midsommarafton?
OLOF.
Varför är din glädje så stor i dag?
KRISTINA.
Skall jag ej glädjas då jag sluppit ur träldomen,
då jag blivit din maka?
OLOF.
Förlåter du mig, om min glädje är mera allvarlig
då min sällhet kostat mig - en moder!
KRISTINA.
Jag vet det, och jag känner det också djupt t
Din mor skall, när hon får veta vårt giftermål, förlåta
dig, men förbanna mig. Vem får tyngsta bördan!
Men det är detsamma, det är för din skull! lag vet
detta, jag vet att stora strider förestå dig, att djärva
tankar födas i ditt huvud, och att Jag aldrig kan
deltaga i striden, aldrig bistå dig med ett råd, aldrig
försvara dig mot smädarne, men jag måste ändå se på,
och under allt detta leva i min lilla värld, syssla med.
dessa småting, som jag tror du ej värderar men som
du skulle sakna. Olof, jag kan icke gråta med dig,
hjälp mig då du att le med mig, stig ned från din
höjd dit jag ej når; vänd hem någon gång från
de strider ni föra uppe på bergen; jag kan icke
stiga upp till dig, gå då ned till mig ett ögonblick.
Olof, förlåt mig, om jag talar barnsligt. Du är en
man sänd av Gud, jag vet det, och jag har känt välsignelsen
av dina ord, men du är mera, du är människa,
och du är min make eller du skulle vara det!
Icke sjunker du från din höjd om du lägger bort ditt
högtidliga tal och låter molnet en gång dra bort från
din panna. Är du för stor att se på en blomma eller
höra på en fågel? Olof, jag ställde blommorna på ditt
bord för att vila ditt öga, du låter flickan bära ut
dem, ty du fick huvudvärk; jag ville avbryta din ensliga
tystnad under arbetet och jag gav dig fågelsång,
det kallar du skrik; jag bad dig spisa middag för
en stund sen, du hade inte tid; jag vill tala vid
dig, du har inte tid; du föraktar denna lilla verklighet,
och ändå har du anvisat henne åt mig. Du vill
icke lyfta mig, trampa då åtminstone icke ner mig!
Jag skall avlägsna allt som kan störa dina tankar.
Du skall få vara i ro för mig - och mitt skräp.
Hon kastar blommorna ut genom fönstret, tar fågelburen
och ämnar gå ut.
OLOF.
Kristina, kära barn, förlåt mig! Du förstår mig
inte!
KRISTINA.
Alltid samma: du förstår mig inte! O. nu vet jag!
Jag blev så brådgammal det där ögonblicket i sakristian,
att jag blev barn på nytt!
OLOF.
Kära vän, jag skall se på dina fåglar och jollra
med dina blommor.
KRISTINA bär undan buren.
A nej! Det är slut med joller nu - här skall
bli allvar; var inte rädd för min bullrande glädje, den
var blott gjord för din skull, men eftersom det ej
passar dig och ditt allvarliga kall, så - -
Hon brister i gråt.
OLOF
tar henne i armarne och kysser henne.
Kristina! Kristina! Nu har du rätt! Förlåt mig!
KRISTINA.
Olof, du gav mig en olycklig gåva då du gav mig
friheten, jag kan icke sköta henne! Jag måste ha
någon att lyda!
OLOF.
Det skall du få; men låt oss inte tala mera härom.
Nu gå vi till bords, jag känner mig rätt hungrig!
KRISTINA glatt.
Kan du verkligen vara hungrig!
Ser ut genom fönstret och gör en rörelse av häpnad.
Gå du, Olof, jag skall strax vara efter, jag vill
städa litet först.
OLOF går.
Låt mig inte vänta så länge som du fatt vänta
på mig!
KRISTINA
sträcker händerna som till bön och ställer sig för att vänta
någon som skall komma genom dörren åt gatan.
Paus.
MODERN
inkommer, går förbi Kristina utan att vända sig om.
Är mäster Olof hemma?
KRISTINA
som gått emot henne med vänlighet, stannar först häpen sedan
anslående samma ton som modern.
Nej! Behagar ni sitta skall han komma snart.
MODERN.
Jag tackar! Sätter sig.
Paus.
MODERN.
Ge mig ett glas vatten! Kristina betjänar henne.
Lämna mig!
KRISTINA.
Som husmoder är det min skyldighet hålla eder
sällskap.
MODERN.
Jag visste inte att en prästmans hushållerska
kallade sig husmoder!
KRISTINA.
Mäster Olofs hustru är jag inför Gud! Ni vet
då icke att vi äro vigda!
MODERN.
Sköka är ni! Det vet jag.
KRISTINA.
Jag förstår icke det ordet!
MODERN.
Ni är en sådan kvinna som mäster Olof talade vid
om kvällen i ölboden!
KRISTINA.
Hon som såg så olycklig ut; ja, jag är icke
lycklig!
MODERN.
Nej, det tror jag! Gå ur min åsyn, ert sällskap
är mig en skam!
KRISTINA på knä.
För er sons skull, smäda mig icke.
MODERN.
Med en moders makt förvisar jag er ur min sons
hus, vars tröskel ni vanhedrat.
KRISTINA.
Såsom husmoder öppnar jag min dörr för vem
mig lyster. Jag skulle ha stängt henne för er, om
jag gissat ert språk!
MODERN.
Stora ord minsann! lag befaller er att gå!
KRISTINA.
Med vad rätt vågar ni göra hemgång och driva
mig ur mitt hus? Ni har fött en son, givit honom
uppfostran, det var er skyldighet, er bestämmelse,
och ni kan tacka Gud ni fått fylla den så väl, ty så
lyckliga äro ej alla; nu står ni vid gravens rand; träd
då av innan det blir slut; eller har ni så illa fostrat
upp er son, att han ännu är barn och behöver er
ledning? Vill ni ha tacksamhet, sök den, men på
annat sätt; tror ni det är barnets bestämmelse att
offra sitt liv blott för att visa er tacksamhet? Hans
kallelse ropar »gå dit»; ni ropar »otacksamme, kom
hit»! Skall han gå vill, skall han offra sina krafter
som tillhöra samhället, mänskligheten, blott för att tillfredsställa
er enskilda lilla själviskhet eller anser
ni er gärning att ha givit honom livet och uppfostran
ens förtjäna tacksamhet? Var icke detta ert
livs uppgift och bestämmelse, bör ni icke tacka Gud
att ni fått så hög bestämmelse, eller gjorde ni detta
blott för att sedan ett halvt liv pocka på tacksamhet?
Vet ni icke att ni med detta ord tacksamhet river ned
vad ni en gång byggt upp! Och vad rättighet tar ni
er över mig? Skall äktenskapet vara en pantförskrivning
av min fria vilja åt den som naturen givit till
moder eller fader åt min make, som tyvärr icke kunde
finnas utan båda? Ni är inte min mor, jag svor er
aldrig trohet, då jag tog Olof till make, och jag har
nog vördnad för min man, att jag icke tillåter någon
förolämpa honom, även om det vore hans mor! Därför
har jag talat!
MODERN.
Nu ser jag frukten av de läror min son sprider!
KRISTINA.
Behagar ni smäda er son, så må det ske i hans
närvaro!
Hon går till dörren och ropar.
Olof.
MODERN.
Ni är redan så listig!
KRISTINA.
Redan? Det har jag visst alltid varit. fastän jag
inte visste av det förr än jag behövde!
OLOF kommer in
Mor! Välkommen!
MODERN.
Tack, min son, farväl!
OLOF.
Går du? vad vill det säga? Jag önskar tala
vid dig!
MODERN.
Det behövs inte! Hon har sagt allt! Du skall
inte behöva visa mig dörren!
OLOF.
Moder, vad i Guds namn säger du! Kristina!
vad är detta?
MODERN vill gå.
Farväl, Olof, detta förlåter jag dig aldrig!
OLOF vill hålla henne kvar.
Stanna och förklara dig åtminstone!
MODERN.
Det är ovärdigt! Du skickar henne att säga det
du ej är skyldig mig något, att du ej behöver mig
längre! O, det är hårt!
Hon går.
OLOF.
Vad har du sagt, Kristina?
KRISTINA.
Jag minns inte nu, ty det var en hel mängd
saker, som jag aldrig vågat tänka, men som jag måtte
ha drömt under det min far höll mig i sitt slaveri!
OLOF.
Jag känner inte igen dig, Kristina!
KRISTINA.
Vet du, jag börjar finna mig själv litet bortkommen.
OLOF.
Du var ovänlig mot min moder!
KRISTINA.
Ja, jag måste ha varit det! Tycker du inte att
jag blivit hård, Olof?
OLOF.
Visade du ut henne?
KRISTINA.
Förlåt mig, Olof, jag var inte beskedlig mot
henne!
OLOF.
För min skull kunde du ha sagt dina ord litet
mildare! Varför kallade du icke genast in mig!
KRISTINA.
Jag ville se om jag inte rådde sköta min sak själv!
Olof, offrar du mig åt din mor om hon ber?
OLOF.
En sådan fråga besvarar jag ej i hast!
KRISTINA.
Jag skall svara! Det roar dig att sjävvilligt böja
dig under din moders vilja och önskningar, därför
att du är stark; mig kränker det däremot att göra
det, ty jag är svag; jag gör det aldrig!
OLOF.
Om jag ber dig!
KRISTINA.
Det kan du inte begära! Eller vill du att jag
skall hata henne!... Säg mig, Olof, vad menas med
en sköka?
OLOF
Du kommer så underligt med dina frågor!
KRISTINA.
Vill du bevärdiga mig med ett svar?
OLOF
Förlåter du mig om jag tiger!
KRISTINA.
Alltid denna eviga tystnad! Törs man fortfarande
inte säga mig allt? Skall jag vara barn ännu? Sätt
mig då i barnkammaren och jollra med mig!
OLOF.
Det är en olycklig kvinna!
KRISTINA.
Nej! Det är något annat!
OLOF.
Har någon djärvts nämna dig vid det namnet?
KRISTINA efter en paus.
Nej!
OLOF.
Nu talar du inte sant, Kristina?
KRISTINA.
Jag ljuger, jag vet det; o, jag har blivit så dålig
sedan i går!
OLOF.
Det hände något i går, som du döljer!
KRISTINA.
Ja! Jag trodde jag skulle kunna bära allt ensam,
men nu rår jag inte mer.
OLOF.
Tala, jag ber dig!
KRISTINA.
Men du får ej kalla mig svag! En folkhop förföljde
mig ända till porten och ropade detta förfärliga
ord som jag ej förstår! En olycklig kvinna skrattar
man icke åt!
OLOF.
Jo, min vän, det är just det man gör!
KRISTINA.
Jag förstod icke deras ord, men deras åtbörder
förstod jag tillräckligt för att bli elak!
OLOF.
Och ändå har du varit så vänlig mot mig! Förlåt
mig om jag var hård mot dig! - Det är det
namnet som den råa styrkan givit åt sina offer! Du
skall nog snart komma att erfara mera härom, men
tag aldrig en »olycklig kvinna» i försvar, ty då skall
man kasta smuts på dig! » -
Ett bud med brev.
Änteligen!
Läser helt hastigt.
Läs, Kristina, ty det är från dina läppar jag vill
höra det glada budet.
KRISTINA läser.
»Du har segrat, unge man! Jag, din fiende, är
den förste som säger dig det, och till dig vänder jag
mig utan förödmjukelse, ty du förde andans vapen då
du talade för den nya tron! Om du har rätt vet jag
ej, men jag anser dig förtjäna ett råd av en gammal,
man; stanna här, ty dina fiender äro borta. Gå icke
att slåss mot luftandar, det skall förlama din arm och.
du skall självdö. Lita icke uppå furstarne, råder dig
en fordom mäktig man, som nu träder undan och befaller
i Herrans hand vad ske skall med hans krossade
kyrka.
Johannes Brask.»
KRISTINA.
Du har segrat!
OLOF glad.
Gud, jag tackar dig för denna stund! Paus. Nej!
Jag är rädd, Kristina! Denna lycka är för stor. Jag
är för ung att redan stå vid målet! Intet vidare ha
att uträtta, o det är en förfärlig tanke! Ingen strid
mer, det är döden!
KRISTINA.
Vila dig ett ögonblick och var glad att det är
slut!
OLOF.
Kan det finnas något slut! Ett slut på denna
början! Nej! Nej! O. jag skulle vilja börja om igen!
Det var icke segern jag ville, det var striden!
KRISTINA.
Fresta icke Gud, Olof! lag känner att här återstår
mycket, mycket!
ADELSMANNEN kommer in.
God dag, herr secretarius! Angenäma underrättelser!
Kristina gå.
OLOF.
Välkommen! Jag har redan hört något!
ADELSMANNEN.
Tack för det utmärkta försvaret mot den där
dumma Galle; ni knäckte honom som en karl; lite
för mycket bara, inte så mycket eld; lite gift skadar
inte!
OLOF.
Ni har underrättelser från kungen?
ADELSMANNEN.
Ja! Ni skall få höra besluten i största korthet:
1:o gemensam förbindelse att emotstå och straffa
allt uppror!
OLOF.
Vidare om jag får be.
ADELSMANNEN.
2:o. Rätt för konungen att till sig anamma
biskoparnes slott och fästen, att bestämma deras inkomster...
OLOF.
3:o.
ADELSMANNEN.
Nu kommer det bästa, själva kärnpunkten i företaget:
3:o. Rätt för adeln att återfå vad av dess
arv och eget sedan konung Karl Knutssons räfst år
1454 var kommet under kyrkor och kloster...
OLOF.
4:o.
ADELSMANNEN.
Såvida arvingen med tolv mans ed därtill kan
styrka sin bördsrätt vid tinget.
Lägger ihop papperet.
OLOF.
Är det slut?
ADELSMANNEN.
Ja! Är det inte vackert detta!
OLOF.
Intet vidare!
ADELSMANNEN.
Jo, sen komma litet småsaker, men det är inte
av synnerlig vikt.
OLOF.
Låt mig höra!
ADELSMANNEN läser.
Det står ett 5:o om rätt för predikare att förkunna
Guds ord, men det fingo de ju förut också
OLOF.
Och ingenting mer?
ADELSMANNEN.
Jo, så kommer ordinantien: »att register skall upprättas
på alla biskoparnes, domkyrkornas och kanikernas
ränta, och äger konungen sätta dem före - - »
OLOF.
Det hör ju inte hit.
ADELSMANNEN.
»... huru mycket de därav skola behålla och huru
mycket de skola giva honom till kronans behov; att
andliga ämbeten» - det här bör intressera er - »andliga
ämbeten, ej blott högre utan även lägre, hädanefter
endast skola tillsättas med konungens samtycke,
så att - »
OLOF.
Var god läs upp den punkten, som handlar om
tron - -
ADELSMANNEN.
Tron - det står ingenting nämnt. Jo, låt mig
se - »evangelium skall efter denna dag läsas i alla
skolestugor».
OLOF.
Är detta allt?
ADELSMANNEN.
- Allt! Nej det är sant! Jag har särskild befallning
från konungen till er, mycket förståndigt, att
alldenstund folket är upprört över de nya sakerna, ni
ej far på något vis rubba det gamla, ej borttaga
mässor, vigvatten eller andra övriga bruk samt för
övrigt ej företaga några nya självsvåldigheter, ty
kungen kommer ej att blunda för era tilltag vidare
såsom tillförene, då han ej hade makt att göra annat!
OLOF.
Jaså! Än nya tron, som han lät mig predika!
ADELSMANNEN.
Den skall mogna långsamt! Den kommer! Den
kommer!
OLOF.
Är det något annat?
ADELSMANNEN stiger upp.
Nej! Var nu blott lugn, så skall ni gå långt! Å!
Jag höll på att glömma det bästa! Herr kyrkoherde,
jag har den äran att lyckönska; se här er fullmakt!
Kyrkoherde i stadens kyrka med 3,000 daler vid så
unga år; minsann, nu kan ni slå er i ro och njuta
av livet om ni också aldrig skulle komma längre.
Det är vackert att ha hunnit sitt mål vid så unga
år! Jag gratulerar!
Går.
OLOF
kastar fullmakten på golvet.
Detta var allt jag kämpat och lidit för! En fullmakt!
En kunglig fullmakt! Jag tjänte Belial i stället
för Gud! Ve dig, falske konung, som sålde din Herre
och Gud! ve mig som sålde mitt liv och mitt arbete
åt mammon! Gud i himmelen, förlåt mig!
Kastar sig på en bänk och gråter.
KRISTINA OCH GERT.
Kristina går fram, Gert stannar i bakgrunden.
KRISTINA
tar upp fullmakten och läser, går därpå glad fram till Olof.
Olof! Nu vill jag lyckönska dig med glatt hjärta!
Hon vill smeka Olof, han springer upp och stöter undan
henne.
OLOF.
Gå bort ifrån mig! Du också!
GERT kommer fram.
Nå, Olof! tron -
OLOF.
Otron menar du!
GERT.
Påven är ju slagen! Ska vi ta ihop med kejsaren
snart!
OLOF.
Vi började i orätt ända!
GERT.
Änteligen!
OLOF.
Du hade rätt, Gert! Här har du mig! Strid!
Men öppet och ärligt!
GERT.
Du har gått i barndrömmar tills i dag!
OLOF.
Jag känner det! Nu kommer floden! Nu må
han komma! Ve dem och oss!
KRISTINA.
Olof, för himmelens skull, stanna!
OLOF.
Gå din väg, barn! här drunknar du, eller drar du
mig ned!
GERT.
Mitt barn! Vad skulle du ute i stormen att göra!
KRISTINA går.
Klockringning, jubel, musik och trummor utanför.
OLOF går till fönstret.
Varför jublar folket?
GERT.
Därför att kungen består majstång med musik
utanför Norreport!
OLOF.
Och de veta icke att han givit dem svärd i stället
för ris!
GERT.
Veta? Om de visste!
OLOF.
Arma barn! de dansa efter hans pipor och gå till
döden efter hans trummor - skola då alla dö att en
må leva!
GERT.
En skall dö på det alla må leva!
OLOF
gör en rörelse av motvilja och häpnad.
Ridån faller.
------
Project Runeberg, Thu May 9 23:13:40 2019
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mastolof/3.html
