Vi ha ju vårt att sköta, Markurell. Varför skulle vi stanna?
Ni ska vara mina vittnen.
Vittnen? upprepade perukmakaren, och över hans utmärglade, epileptiskt blekblå ansikte flammade finnarna upp som vårdkasar i en ofärdsskymning. Vittnen? Det är väl bättre för alla parter att inte ha några vittnen.
Men herr Markurells järnnävar grepo de båda vännerna och släpade dem in i skänkstugan. Han tryckte ned dem vid ett av småborden, ställde fram konjak, vatten, cigarrer, allt av dyrbaraste slag. Han spillde icke flera ord och de båda herrarna skålade under tystnad. Herr Markurell stod en stund och betraktade dem med en underlig, halvt drömmande, halvt eftertänksam min. Så gjorde han plötsligt helt om och steg ut på terrassen. Perukmakaren och sockerbagaren skålade på nytt, rynkade betänksamt ögonbrynen, tego.
Terrassen var redan smyckad till aftonens studentfest. Längs med ytterkanten stodo ett dussin unga, nyutspruckna björkar nedstuckna i gröpperna mellan kullerstenarna. Sandplanen var krattad i snäckformiga snirklar. Verandan dekorerades av blågula fanor. Och på ståltrådar, spända från linden till verandan å ena sidan och från lönnen till björkarna å den andra, hängde kulörta lyktor. Herr Markurell tog en överblick av anordningarna och fann dem goda. Han flyttade om borden på verandan, plockade fram vaser, som borde fyllas med friska blommor, gjorde en del ändringar i dekoreringen men gav inga order och besvarade icke ens kvinnfolkens frågor. Slutligen gick han på tå över den krattade sanden fram till stentrappan, satte sig på översta steget, framåtböjd, med huvudet hårt kramat mellan de stora, rödhåriga, seniga händerna. Där satt han orörlig och lyfte icke ens blicken då fru Markurell tilltalade honom.
Fru Markurell var vid sin hemkomst starkt upprörd. Det heroiska, nästan koaktiga lugn som eljest var hennes starka värn, hade övergivit henne. Flåsande och flämtande strävade hon uppför Bergets oändliga stentrappor, men så snart hon varsnat sin tyste, hopkrupne make, stannade hon, andades djupt och började överösa honom med bittra anklagelser. På hemvägen från fru de Lorche hade ryktet om dioskurernas envig nått henne. Nu beskyllde hon herr Markurell för att ha störtat hennes son i fördärvet. Var det icke hans orättfärdiga beteende mot häradshövdingen som orsakat striden? Hur skulle Johan kunna bli godkänd efter en dylik skandal?
Hon tystnade för att mödosamt släpa sin tunga person till nästa avsats, där hon åter stannade, drog djupt efter andan och fortsatte. Vad menade han med att berusa censorerna och rektorn? Trodde han att en studentexamen är en hästmarknad? Kunde han aldrig lägga bort sina hästskojarfasoner? Skulle hon och hennes son för all framtid bliva till spott och spe för hela Wadköping? Skulle hon kallas krögarkäring så länge hon levde? Skulle vilken utfattig tossa som helst alltjämt få behandla henne sturskt och oförskämt? Hon hade varit hans piga i tjugu år, men nu ämnade hon icke längre finna sig i det. Hon hade sin giftorätt, hon var rik, hon tänkte icke vidare lägga sin hand vid Kupans skötsel. Ville han äntligen förbli krögare och en ohyfsat och obildad person, så kunde hon och Johan lämna Wadköping. Han skulle i alla fall vara tvungen att försörja dem.
Och hon steg till nästa avsats och skrek alldeles ursinnig:
Markurell! Varför svarar du inte? Kräk! Är du ett sånt kräk att du inte ids svara?
Nej. Herr Markurell iddes icke svara. Han iddes icke ens lyfta sitt huvud ur händerna eller sin blick från Susanna, som vänskades vid hans fötte. Först då fru Markurell, flämtande och flåsande, gick tätt förbi honom och i förbigående nämnde att tante Rüttenschöld låg för döden, for han upp och mumlade yrvaket:
Å, herregud, vad jag är ledsen! Stackars lilla beskedliga människan! Jaså, dö också? Ja visst, ja visst. - Jag minns ackurat hur hon såg ut, när hon satt där i jons.
Han rev sig som en rasande i den rävröda hårkransen och sprang på tå före sin hustru in i Kupans farstu. Han öppnade dörren till kontoret och pekade utan att säga ett ord dit in. Fru Markurell studsade. Trots den inre och yttre upphetsningen återfick hennes ansikte plöstligt sin vanliga sjukhusbleka lyster, vars vithet förhöjdes av den kopparröda ramen. Tyst lydde hon den tysta befallningen och steg in i rummet. Herr Markurell följde och reglade dörren bakom sig.
Hustru, började han, lågmält och lugnt. Vem gick i trappan i natt klockan tre?
Fru Markurell sköt en stol fram till fönstret och satte sig. Hon knäppte upp klänningslivet och begynte med skälvande fingrar lossa korsetten. Herr Markurell upprepade ordagrant och lika lågmält sin fråga. Fru Markurell svarade trumpet:
Häradshövdingen förstås.
Förstås! skrek herr Markurell men lugnade sig genast. Hans hustru sade:
Åbäka dig inte. Du ska inte låtsas att du tror något. För det gör du inte. Han kom i går kväll direkt från stockholmståget. Men då var det ju fullt med folk här. Och eftersom han inte kunde vänta tills i dag, så fick han komma igen senare. Kan jag hjälpa att han satt där och jämra sig i ett par timmar? Är det jag som begärt honom i konkurs? Det är då en skam att vilja skylla en gammal människa och mor -
Herr Markurell lyfte handen till en tystande åtbörd. Han sade, lugnt och värdigt:
Hon ska inte tro att jag är dum. Det är inte frågan om det.
Va är det fråga om då? mumlade fru Markurell och slet i korsettens band. Kom hit och hjälp mig, om du ids.
Herr Markurells fingrar sysslade en stund förgäves med en envis hårdknut; slutligen böjde han sig ned och lossade den med tänderna. Med huvudet ännu nedböjt frågade han:
Vet hon varför gossen slogs med den andre?
Han tillade genast:
Kan det vara att han hört något?
Hört något? upprepade fru Markurell.
Herr Markurell började tassa av och an i rummet; hans blickar irrade omkring, hans händer sökte med darrande iver någon sysselsättning. Han öppnade kassaskåpet, drog ut och smällde igen lådor, bläddrade i pappersluntor. Och under det att han var sålunda sysselsatt och med ryggen vänd åt fru Markurell, begynte han stamma:
Jag vet inte - det pratas - folk säger - vad vet jag - vet hon något? - att det pratas - folk säger - professorn - Leontin - det sägs att gossen - att han skulle vara lik - och att häradshövdingen - att han har en oäkta son - som är skral i kemi - och Barfoth ringde ju och sa - att gossen - att det gått åt helvete - i kemi -
Plötsligt vände han sig om; han var avskyvärd att skåda. Munnen drogs på sned som hos en slagrörd, saliven flöt ur mungiporna, ögonen voro röda och svullna och tårar trinda som ärter rullade utför kinderna, efterlämnande solkiga ränder.
Är det sant? - jag har aldrig tänkt på det - som sägs - är det sant? - att han är lik - lik häradshövdingen -
Fru Markurell betraktade honom uppmärksamt en halv minut. Tidrymden var till fyllest för att hon helt och hållet skulle återvinna sitt majestätiska eller koaktiga lugn. Hon sade:
Skulle det vara bättre om han vore lik dig?
Och den fule herr Markurell svarade sorgset och ödmjukt:
För mig vore det väl bättre.
Ge mig något att dricka, befallde fru Markurell efter ett ögonblick. Jag har gått så mycket så jag har blitt alldeles matt och törstig. Jag har varit hos den där människan, grevinnan. Och det säger jag Markurell, att inte ska jag be för häradshövdingen. Högmod går före fall, och ska man inte ha någon glädje av sina pengar utan bli sedd över axeln av en sån -
Hon fortsatte att utgjuta sitt hjärtas bitterhet allena, ty herr Markurell hade, snabb som en väluppfostrad kypare, skyndat ut i skänkrummet. Han ställde en sockerdricka och glas på bricka, tog konjaksbuteljen från vännernas bord, i det han mumlade: Gå inte, gå inte! - och återvände nästan fjäskande hastigt till kontoret. Han ställde brickan i fönstret, blandade själv till groggen och räckte den åt fru Markurell, som upphettad och upphetsad tömde den i ett enda drag.
Tvi vale, så starkt, muttrade hon och frös till av vedervilja. Hon satt en stund och svalde och svalde; strupen kändes flådd efter den starka drycken. Herr Markurell betraktade henne från sidan i smyg. Han gick bort till dörren, tog i låset men ångrade sig och återvände in i rummet. Han ställde sig med ryggen mot kakelugnen, till hälften dold bakom kassaskåpet. Fru Markurells ansikte färgades av en svag rodnad. Hon smålog och sade, kanske mer till sin egen än mannens uppbyggelse:
Jaså, ditt blindstyre! Du har sett det, att Johan har svart hår? Kors så besynnerligt! Va? Och näsa och ögon. Jaså, det pratas? Jojomen. det är en konst som folk kan. Nej, nu kan du vara lugn för att jag inte tar häradshövdingens parti. Vidare. Han har sin fina grevinna och den kan han slita med hälsan. I Amerika. Eller var han behagar. Jojomen, Markurell, Johan är allt vår pojke. Vad som än pratas.
Å, kors i jisse namn vad här är hett! pustade hon, grep hårt i fönsterbrädet och reste sig. Jag tror jag får ta på mig något lättare. Fast det säger jag Markurell, att jag kommer inte att sitta bakom disken. I kväll. Det håller jag mig för god till. Och aldrig mer. För om du också inte aktar mig, så ska du väl inte låta Johans mor vara som en piga? Si, det har alltid förundrat mig att du inte haft någon aktning för Johans mor. Fast du är så galen i pojken -
Hon tog ett par steg mot dörren, suckade djupt, i det hon samtidigt fnissade till på ett sätt som föga anstod hennes majestätiska person. Hon böjde sig lite framåt, lade huvudet på sned och plirade mot herr Markurell, som stod bakom kassaskåpet. Titt ut! sade hon med ett visst skälmeri. Herr Markurell besvarade på intet sätt vänligheten. Det sårade henne. Hon rätade på sig, knäppte några hakar i livet, lyfte huvudet och skakade det kraftigt och storvulet, som då en häst skakar sin man.
Jaså, kan tänka! Det är sånt du går och misstänker mig för. Si så här en tjugu år efteråt! Hade du varit kar, så hade du väl gjort det då. Och inte så här efteråt. Men se, då var det annat. Då skulle Carl-Magnus vara fadder och allt det där. Hi! Om du visste ett sånt kräk du var! Men det begrep du inte. För högfärdig har du varit på samma gång. Och gossen och gossen och gossen! Och aldrig annat än gossen! Men en får inte någon gosse utan att det är mor till honom. Skulle jag tro. Hör du vad jag säger? Stå inte där då och stura! Nu går jag.
Hon gick bort till dörren och trevade med handen kring låset, allt under det hon mumlade en lång ramsa för sig själv. Plötsligt frågade hon, sömnigt och en smula suddigt:
Va var det du sa om kemi, Markurell?
Herr Markurell svarade klart och redigt:
Johan blev kuggad i kemi och de påstod, att den enda pojke, som blev kuggad i det, skulle vara oäkta son till häradshövdingen.
Fru Markurell skakade förbryllad på huvudet.
Jaså, kemi, mumlade hon. Ja, men jag begriper inte - skulle Johan ha slagits därför att han fått veta det?
Veta vad? frågade herr Markurell.
Att Carl-Magnus skulle vara hans far.
Är han inte det då? frågade herr Markurell.
Fru Markurell började åter treva kring låset. Det dröjde några sekunder; så frågade hon:
Jag begriper inte - var är nyckeln?
Herr Markurelll svarade:
Jag har nyckeln.
De enkla tre orden, framsagda i lugn och på intet sätt hotfull ton, förvandlade fru Markurell. Hennes stora, mjuka, slappa, lättjefulla kropp stramades upp, blev på ett ögonblick hård, fast, spänstig. Hon vände sig hastigt om och tog ryggskydd mot dörren. Ansiktet blev åter blekt, stelt och livlöst, men ögonen brunno, en het, blå eld.
Hon sade, och hennes röst hade undergått samma förändring som kroppen - den var fast, hård, smidig:
Tror du att du kan skrämma mig? Giv hit nyckeln.
Herr Markurell svarade icke och rörde sig icke. De kämpade tyst med blickarna, och herr Markurell gav vika såtillvida att han sänkte sin. Då fru Markurell upprepade sin befallning, tog han verkligen fram nyckeln men stoppade genast åter ned den, knytande näven krampaktigt hårt i fickan. Fru Markurells uppstramade hållning förlorade något av sin överspänning men ingenting av sin styrka. Hon sade:
Käre Markurell, jag sa dig i morse att du skulle akta dig. Jag har haft så mycket i dag och i natt, så jag är inte att lita på. Först var det Carl-Magnus och sen var det du och sen var det grevinnan. Det är som om jag fått riktigt klart för mig vad jag är för en tarvlig människa. För jag är ju det, Markurell?
Jag vet inte, mumlade herr Markurell förvirrad.
Fru Markurell iakttog honom och ett egendomligt skimrande, skiftande, obestämbart leende tändes i hennes ögon och gled över ansiktet som snabba små vindilar över en lugn vattenyta.
Du vet inte det nu. Nej, för du tänker: Om Johan bara är riktigt min, så är hon kanske inte så tarvlig ändå. Om Johan är riktigt min, så kan jag kanske börja och hålla henne som en hustru och mor och inte bara som en piga. Tänker du inte det, Markurell? Jo, jag ser att du tänker det. Du tänker: Det blir svårt för mig att sadla om på gamla dar och bli hövlig och mänsklig mot henne. Tänker du inte det, Markurell? Det blir att förvandla sig och göra sig till och springa efter sockerdricka och konjak. Bara Johan riktigt är min. Det blir ett knog! Va! Tänker du inte det?
Herr Markurell svarade ingenting på alla dessa gäckande frågor. Hans mun var förstummad men hans ögon frågade, envist sugande, dödsskrämda. Fru Markurell greps verkligen av en sorts medlidande. Hon kände ett obehag som tvang henne att göra pinan kort. Hon sade:
Var inte orolig, kräk! Du behöver inte skapa om dig. Se dig i spegeln så kan du tacka Skaparen att pojken inte liknar dig. Men att han liknar sin far, det vet jag och hela stan.
Sin - sin - sin - stammade herr Markurell.
Fru Markurell sade:
Tvi mig att jag nånsin ljugit för dig, din lede! Tvi mig att jag låtit dig springa omkring och dalta som en dadda med min pojke! Tvi mig att jag låtit dig högfärdas och yvas. Det äcklar mig mer än allt annat. Jag har väl haft det på tungan tio tusen gånger, och det har legat där som en ärta så trint och färdigt att rulla. Men alltid har en tyckt synd om kräket. Nu kan det vara nog.
Ja - ja - men jag förstår inte - började herr Markurell flämtande.
Vad är det du inte förstår? Att du inte är far till Johan?
Herr Markurell stammade:
Ja - jo - men - vem - jag menar - är det häradshövdingen?
Fru Markurell svarade kort och lugnt:
Nej, det är kungen.
Ja men - jag - jag - började herr Markurell åter sitt ömkliga stammande. Jag menar - tror du - hur kan du - är det säkert - jag menar - kan du veta - alldeles säkert -
Fru Markurell stirrade på honom, gjorde som nyss efter konjaken en frusen grimas av vedervilja och svarade:
Kräk!
Och hon befallde:
Öppna dörren!
Herr Markurell tog lydigt upp nyckeln. Men plötsligt böjde han sig fram, grep med kramande händer kring kassaskåpets nickelhandtag och lyfte den tunga pjäsen på raka armar över sitt huvud. (Det var, som vi nämnt, ett tämligen litet kassaskåp, men bör dock ha vägt 150 à 200 kilo, en oerhörd börda för en gammal, visserligen stark men alldeles otränad man.)
Med skåpet lyftat över sitt huvud tog herr Markurell ett vacklande steg fram mot sin hutru. Han sade:
Hustru - säg att det är lögn. Så går du fri.
Hon svarade:
Om jag ljög i dag, så har jag aldrig ljugit förr. Men jag har ljugit i arton år. Så det kan vara nog.
Han skalv under tyngden; ansiktet var blårött, ådrorna svällde, ögonen trängde ut ur hålorna. Han pressade mödosamt fram:
Säg - säg - att du inte vet - du kan inte veta -
Hon svarade med ett enda ord, men tonen var avgörande och förkrossande:
Kräk!
Herr Markurell slungade skåpet. Åt sidan.
De båda vännerna Ström och Wedblad kastade sin förenade tyngd mot dörren utan att lyckas spränga låset. Fru Markurell ropade: Håll er lugna! Hon drog ifrån regeln, och sedan de dödsskrämda herrarna konstrat en stund med låset, som naturligtvis var mycket lätt att öppna utifrån, gick dörren upp.
Makarna Markurell voro båda oskadda, men förödelsen var betydlig. Skåpet hade helt och hållet krossat sängen, vält kommoden, spridande porslinsskärvor och allehanda vätskor över golvet, bräckt tre av de murkna golvplankorna och själv rämnat, ur sin giriga buk återgivande en mängd dyrbara papper.
Herr Markurell satt på sitt misshandlade kassaskåp. Hopkrupen, med armarna hårt famnade sina knän, vaggande av och an, icke längre rödblå utan askgrå i ansiktet.
Fru Markurell sade:
Han är sjuk. Ge honom en konjak.
Varpå hon lämnade rummet.
Sockerbagaren fyllde ett glas till hälften och räckte det åt herr Markurell. Då han icke tog det, böjde Wedblad hans huvud försiktigt bakåt och hällde i honom. Men herr Markurell spottade ut drycken och mumlade:
Jag törs inte. Jag blir galen.
Han blev sittande med huvudet bakåtböjt, stirrande i taket. De båda vännerna betraktade honom dystert, medlidsamt och kanske även med ett uns förakt -
Hans röst fick en egendomlig, mjuk djup, sjungande len klang.
Tänka sig, kära! Hon säger! Hon säger att gossen inte är min!
Han snyftade till eller kanske endast harklade sig; ty han tillade lugnt men med barnslig förvåning:
Tänka sig! Det har hon vetat. Det har hon vetat länge.
Hon har väl vetat det hela tiden? Säg? Hela tiden! Å, Herre! Å, Herre! Vartill är jag då kommen i världen, att jag född blev? Det var en svart dag i almanackan, då jag såg sol och måne. Å, Herre, att jag icke dog i min moders liv! Så låge jag nu och sove. Vart ska jag nu taga vägen? Hade jag inte tur och välsignelse i allt? Hade jag det inte bra? Var jag inte nöjd och prisade ditt namn som en ängel? Å, Herre! Å, Herre! Å, Herre!
Han rätade plötsligt på sig och drog djupt efter andan.
Har ni vetat det länge, ni? frågade han.
Det pratas ju, mumlade perukmakaren. Det pratas.
Herr Markurell nickade.
Jag visste ingenting, jag. Jag tänkte inte på det. Jag drömde inte om det. Herregud, han var ju så liten. Jag menar, när han föddes. Kunde jag tänka på det? Han var ju så liten och grann och välskapt och klok och livs levande livlig och förståndig på alla sätt. Kunde jag tänka på det? Skulle jag gå omkring och undra vem - Å, Herre! Å, Herre! Har jag inte släpat som en dräng? Har jag inte knogat i månader och år? Vad har jag sprungit efter som en väderstinn oxe? Har det varit för min buk eller för mitt kött eller för mitt högmod? Å, Herre! Å, Herre! Snart ligger jag där som ett maskebo. Var det inte nog? Kunde du inte ha lugnat dig med det? Har du inte skapat mig? Varför det då? Kan det vara ett nöje att slå sönder mig som den uslaste potta utan grepe?
Sansa dig, bad perukmakaren. Och sockerbagaren sade:
Drick, käre bror. Drick.
Men herr Markurell stötte dem häftigt ifrån sig och med utbredda armar och glänsande ansikte ropade han:
Jag har intet ont gjort. Jag har aldrig bedragit, aldrig stulit, aldrig dräpt, aldrig begått hor, aldrig vittnat falskt, aldrig haft andra gudar före dig, aldrig lockat min nästas hustru, ej heller hans tjänare, eller tjänarinna, ej heller hans oxe eller hans åsna eller något honom tillhörer. Å, Herre! Å, Herre! Att du inte skäms.
Och han brast i gråt.
Han hackade sitt ansikte med knogarna, så att kinderna svullnade; men de fingo likväl icke färg utan förblevo askgrå. Kroppen skakades gång efter annan av våldsamma frossbrytningar. Möjligen hade han, då han lyfte det tunga skåpet, tagit någon inre skada. Han bet samman tänderna och gnydde av smärta.
Sockerbagaren tömde i sin bedrövelse glaset, som herr Markurell vägrat att tömma. Han sökte än en gång med vänliga ord och tafatta smekningar truga i honom några droppar, men herr Markurell krossade glaset mot golvet och lät skosulan mala skärvorna till fint stoft. Perukmakaren såg med ogillande denna obehärskade smärta. Han tog en stol, satte sig framför Markurell och vidrörde lätt hans knä. Han sade:
Du tycker väl inte om, att man talar till dig. Men man kan inte höra dig gny så där utan att vämjas. Och varför skräpper du, Markurell? Varför säger du, att du ingenting ont gjort? Det kan ju hända att du aldrig olagligen bedragit någon; men hur många har du lagligen bedragit? Hur många har haft sömnlösa nätter för din skull? Senast den natt som var, låg väl halva Wadköping och grubblade över vad sattyg du ska hitta på med Carl-Magnus och Förenade Metall. Och hur var det i morse? Kom inte gamle landshövdingen själv med sitt gröna band och sin egen syster och så att säga ödmjukade sig inför dig? Vad gjorde du? Och det gamla fruntimret, som nu ligger och dör. Såg vi inte hur hon satt där på stolen som en sjuk gammal höna och bad dig om hjälp. Vad gjorde du, Markurell?
Jag bjöd henne på saft, mumlade herr Markurell. Jag bjöd henne på fyra sorters saft. Kunde jag hjälpa, att hon bara ville ha vatten? Det står skrivet: Du skall giva den törstande att dricka.
Perukmakaren förvånade sig och sade:
Det vore bättre för dig att inte häda. Jag är en upplyst människa, så jag tror inte precis på gud. Men jag tror på rättfärdigheten och på dess seger. Jag tror att tjuvars och skälmars anslag i längden komma på skam. De bedraga sig själva och fastna i sin egen list. Så har det gått med dig. Du har varit en girig och obarmhärtig människa och du har gjort många fattiga för att din son skulle bli en rik man. När det sen kommer till kritan, har du ingen son. Du står där med ditt guld som om det vore visset löv.
Vem är rättfärdig inför Gud? ropade herr Markurell. Han var full av ord, men förmådde icke uttala dem. Ljuden pressades samman till ett långt utdraget, jämrande tjut. Sockerbagaren bleknade och började darra i hela kroppen. Och fast han icke längre hade något glas, sträckte han fram handen och mumlade: Drick, bror. Drick.
Vad åter perukmakaren beträffar, fylldes hans själ av en dyster glädje. Inför hans fanatiskt klarsynta ögon utbredde sig herr Markurells liv som en välritad karta, där berg och dalar, floder och bifloder, vägar och bivägar tydligen skönjdes. Hans vattniga, uttryckslösa ögon mörknade och flammade. Ansiktet förvreds till ett hemskt leende, som yttermera ökade den stackars sockerbagarens förskräckelse. Ty perukmakaren var epileptiker.
Jag ser det alltsammans, sade han med hes, grov röst, som dock snart återfick sin klang. Jag är en upplyst människa, och jag tror naturligtvis ännu mindre på djävulen än på gud. Men du ska i alla fall få höra hur han bedragit dig. Du var en liten lanthandlare i Valla. Var du inte? Du fuskade lite smått med vikt och sådant men ingenting vidare. Du hade ditt dagliga bröd och var nöjd. Då frestade han ditt kött och sände dig den rödhåriga kvinnan. Du tog henne för din lustas skull, fast du icke höll av henne och hon icke av dig. Var det inte så? Och åter var du nöjd en tid. Men du blev till åren och han ingav dig den tanken att en man skall leva beständigt på jorden, blott han har avkomma. Du bad om en son och bannade gud, därför att han gäckades med dig. Ty du var som ett väder eller en vattenil i sanden, eller en vissnande blomma utan frukt, så länge du icke hade någon son. Och du fick en son. Blev du nöjd? Du blev icke nöjd, du blev högmodig. Och i ditt högmod spirade alla de lastens frön, som tillförne icke haft jordmån. Snikenhet, maktlystnad, oärlighet, obarmhärtighet och dårskap. Du hade ett barn, en människa, som skulle leva då du var död. Men han ingav dig den tanken: Vad är en människa utan gods och guld, utan makt och anseende? Och du lämnade din anspråkslösa ställning och flyttade till Wadköping. Du smög dig som en schakal i lejonets fotspår och snappade åt dig, vad Carl-Magnus ratade. Men djävulen välsignade dig och du blev snart själv ett vilddjur, inför vilket hela Wadköping darrade. Och ditt högmod blev dårskap. Du tänkte: Vem står mig emot? Jag kan krossa allt efter eget behag, men se! - jag gör det icke av ont hjärta utan därför att min son skall älska mig och en dag begråta mig med uppriktigt hjärta. Det är min rätt att vara hård och obarmhärtig, ty jag och min son äro allena på jorden bland idel fiender. Så tänkte du. Men gud straffade dig, i det han visade att du verkligen är allena och utan livsfrukt som ett döende träd. Han straffar dig i din girighet, din grymhet, din maktlystnad, liksom han förut straffat dig i din lusta, då han lät en annan man bola med din kvinna -
Välj dina ord! röt herr Markurell ursinnig. Snuskpelle!
Men i själva verket hade perukmakarens betraktelse i någon mån lugnat honom. Kanske var det just det smutsiga i historien som plågade honom mest - utan att han själv visste det. Tanken att Johan, sonen, gossen, för all framtid skulle omgivas av ett äktenskapsbrotts unkna, lömska, besmittade luft. Då nu denna tarvlighet ställde som ett led i den rättfärdige Gudens eller i Ödets eller - låt vara - i den Ledes planer, renades den från sin småaktiga meningslöshet. Den upphöjdes till rang och värdighet av gissel, ett otäckt, ett smutisgt gissel men vilande i en Mäktigs hand. Herr Markurell kände sig naturligtvis på intet sätt tröstad. Han kände endast att hans värdighet som man och människa led mindre och samtidigt kände han sig mera ödmjuk.
Hans uppträdande blev lugnare. Han tog händerna från ansiktet, torkade ögonen, snöt sig, slog mjällen från kragen, drog ned västen, som åkt upp ända under hakan. Han kände uret i västfickan, halade tankspritt fram det, öppnade boetten, studsade:
Fyra! viskade han och spärrade upp sina blinkande ögon. Minsann har hon inte blivit fyra. Och jag som skulle ha tänkt på gossen klockan tre. Nu har han haft Blidberg i gnosticismen. Undras hur det har gått?
Han skakade bekymrad på huvudet, stoppade in uret.
Ge mig en konjak, bad han. Sockerbagaren räckte honom med fjäskande iver buteljen. Herr Markurell sattre den för mun och tog en klunk, en helt liten, ty ha var en nykter man. Sockerbagaren, som - efter vad man påstår i Wadköping - druckit mer sprit än vatten i sin dar, passade på och tog en duktig klunk. Vännens återvunna lugn gladde hans goda hjärta och han beslöt att göra vad han kunde.
Du, Markurell! började han och knuffade vännen på skuldran. Sånt här ska man inte ta så hårt. Det händer, det vet man. Men man vet varken hur eller när. Förbanne mig, jag tror att fruntimren har riktigt reda på det, de heller. Som nu till exempel jag. Jag har ju bara döttrar, sex tjocka flickor. Dem känner ni. Och min gumma, henne känner ni. Skulle någon tro något om henne? Omöjligt! Men förbaske mig, när ilskan flyger i ragatan, ger hon sig inte till att göra antydningar. Vinkar så att säga. Hur kan du vara så säker på det, säger hon. Och så vidare. Nå! Vet ni vad jag svarar? Jo! Jag säger: Tjocka och dumma flickor kan vilken syndare som helst få; men sex stycken lika tjocka och lika dumma - det bakar bara bagare Wedblad. Ha, ha, ha! Vad? Det är bra svarat! Det är förbannat bra! Det skulle du också svara. Jag menar någonting liknande.
Han liknar mig inte alls, mumlade herr Markurell bedrövad. Inte det ringaste. Jag har aldrig tänkt på det. Jag har varit ett blindstyre.
Sockerbagaren rynkade pannan och blåste upp sina väldiga, köttiga, mjölvita kinder, ett säkert tecken att han tänkte. Och han böjde sig ned och yttrade halvhögt och hemlighetsfullt:
Markurell, jag ska säga dig en sak. Jag känner fruntimren. Och jag lägger ihop det ena med det andra. När ilskan flyger i dem, så kan de tugga småsten. Hon vill bara förarga dig en smula. Hon ljuger för dig.
Ljuger för mig? upprepade herr Markurell. Plötsligt flög han upp, tog ett skutt över den krossade sängen, försvann. De båda vännerna stirrade förbluffade efter honom. De hörde honom springa halvvägs uppför den knarrande trappan. Så blev det tyst. Så började trappan åter knarra men på ett obeskrivligt långdraget, segt och sorgesamt sätt. Så kom herr Markurell åter till synes i dörren. hans huvud hängde som om halsen fått en knäck. Han sade:
Nej. Inte ljuger hon. Jag vet att hon inte ljuger.
Och han sjönk ned på det krossade kassaskåpet, slapp, eländig, solkad av tårar och smuts. Han upprepade:
Inte ljuger hon. Jag har varit ett blindstyre. Han liknar mig inte det ringaste.
Och i sin dårskap och förvirring började han jämra sig just över detta, som om gossen gärna kunde ha varit vems son som helst, blott han liknat honom, den fule och obehaglige herr Markurell. Perukmakaren tillrättavisade honom strängt, men han svarade:
Håll käften, perukmakare! Kan du väga min olycka och säga: Du får jämra dig för fem kilo, eller sex, eller sju? Jag vill jämra mig, för jag är bedrövad. Om jag gör något ont, så ska det genast straffas. Vad är det för rättvisa i det? Bara för att jag var lite avvisande mot gumman i morse, så skulle det här hända mig. Är det reson? Jag är också av jord kommen och skall åter till jord varda. Men vem beklagar mig? Och om jag också hade tagit deras borgen för aktierna - hade gossen blivit mera lik mig för det? Va? Det är ju bara prat!
Han stönade av ångest, ty nu syntes honom hela historien åter smutsig, meningslös, vanvettig. Men perukmakaren sade:
Du talar som en stolle. Tror du att du ensam har rätt eller orsak att jämra dig? Vad nu likheten beträffar, så finns det folk som föredrar att det inte blir så likt. Jag kan säga, att jag känner folk som gör det. Jag har en pojke; bara en, alldeles som du. Det ska ingen säga att han inte är lik mig. Ibland när han kommer inpallrande i salongen brukar kunderna skratta åt oss för att vi är så lika. Det är då inte något fusk med den stamtavlan, brukar kapten Brenner säga. Nej, det är det inte. Tror du att jag är så glad åt det då? Han är åtta år nu, och Rygell säger att det kan komma ända tills han fyllt trettio år. Förr är man inte på den säkra sidan. Hustru min och jag har tjugutvå år att fundera på saken. Det är ungefär så länge vi lever. Och inte vet jag att vi gjort något särskilt ont. Ibland, när han blir liksom frånvarande och stel i ögonen, känns det alldeles galet i huvut på mig. Men det måste jag akta mig för; annars kan jag bli illamående. Och får han då se mig, kan det vara gjort. Nå, är jag så mycket sämre än du och andra att jag ska gå med hjärtat i halsgropen alla mina livsdagar?
Stackare dig, perukmakare, mumlade herr Markurell och for med handen smeksamt över vännens magra, knotiga knä. Här såg han ett öde, som var lika bittert som hans eget, och han var genast benägen att prisa Gud för sin egen och framför allt för gossens hälsa. Å andra sidan tyckte han, att perukmakarens olycka var ett fall för sig, som inte riktigt angick honom. Han sade:
Det är skillnad ändå! För jag har ju inte fallandesot som du.
Perukmakaren spratt till och i det bleka ansiktet blossade åter finnarna upp på ett hotfullt sätt.
Nej, du har inte det, medgav han, och jag vet nog att det är sämre att vara sjuk än skälm. Men Johan kan kanske vara glad ändå att han fått en annan att brås på. Jag ska inte tala om att du är ful som fan. Men du är tjuv också, tjuv och skojare. Så det kunde hända att Johan kom på fästning, om han inte hade samma obegripliga tur som du. Det bleve en sorts inre likhet, eller så att säga att han sutte av för sin far. Du kunde gå och vänta på det, du, Markurell!
Stackare dig, upprepade herr Makruell ännu mjukare och blidare. Perukmakarens bitterhet övertygade honom om att han verkligen led djupt, och det lindrade hans egen smärta. Han började gäspa och sträcka på sig. Han erfor i själva verket ett lugn, som förvånade honom själv. Han tänkte: Jag måtte vara så gammal och slö att ingenting biter på mig. Eller också - eller också -
Han visste inte rätt, vilket ”eller” som stod honom till buds. Utan klippte av tanken med en djup, välgörande suck.
Sockerbagaren, som åter missleddes av dessa yttre tecken till lugn och besinning, ansåg nu tiden vara kommen att stryka en sista helande salva på såret. Förnuftets salva, så att säga, rena, klara, förnuftiga förnuftets. Och han sade:
Du Markurell! Om en tänker och besinnar! Så vete allt fan om du inte har det bättre ställt än jag. Med mina tjocka jäntor. Minsann jag vet, om jag bleve så värst lessen, ifall någon ville presenta mig en pojke. För det är för jäkligt med bara flickor! Jag menar i affären. Att inte ha en karsperson som man kan lita på ordentligt och som kan ta vid när en slutar. Kom inte och tala om mågar; det blir aldrig detsamma. Nej, jag skulle ha en son. Och ta mig tusan om jag skulle ställa till något korsförhör med storken. Vore han bara ordentlig och hade handlag och förstånd. Och tänk på dig! Du är gammal, du börjar bli tung i gumpen och trött i haserna. Då har du Johan. Han blir jurist, kan jag tro? En knepig en som själva Carl-Magnus. Och fin karl. Du lämnar affärerna åt honom. Han bedrar dig inte på ett öre, eftersom han ska ha alltsammans efter dig. Utan du går omkring som friherre och njuter din ålderdom och spankulerar och donerar och så vidare. Det är väl att ha det bra? Att ha det förbannat bra? Du blir en föresyn för dina medborgare, som rektorn sa. Och det kan du tacka pojken för. Jo! För om jag känner dig rätt, så skulle du aldrig ge bort ett rött öre, om inte pojken vore. Du skulle vara gnidig och sur som hin håle och fan så obehaglig. Det skulle du vara. Du skulle aldrig bli omtyckt i Wadköping.
Det blir jag inte ändå, muttrade herr Markurell missmodigt. Men i sitt inre kände han lugnet växa som en len, mjuk, luden, silverglänsande planta. Ja, han kände det verkligen som om någonting växte inom honom, en rent kroppslig förnimmelse av någonting mjukt, varmt, levande. Det förundrade honom; han tog sig för bröstet, strök med handen uppifrån och ned. Han var nära ett svagt leende.
Då sade perukmakaren, vars bitterhet ännu ej förgått:
Ja visst, ja. Rektorn ska väl hålla tal för dig i kväll och tacka för donationen. Det vill säga, om de släpper igenom Johan.
De ska väl veta hut, svarade herr Markurell lugnt och fast.
Sockerbagaren tog upp sin klocka.
Hon felas en kvart i fem. Examen är väl slut i draget.
Omedelbart efter det att sockerbagaren gjort denna tidsbestämning inträffade med herr Markurell en förvandling, som väckte hans vänners förvåning och förskräckelse. Likväl var deras fasa att räkna för intet i jämförelse med den dödsskräck herr Markurell själv erfor. Om han nyss känt det svagt spirande hoppfulla lugnet som en behaglig kroppslig förnimmelse - hur skulle icke nu smärtan gräva i hans inälvor, sarga dem med sina stålvassa, hullingförsedda klor, slita upp vävnaderna tråd för tråd, nerv för nerv? Om herr Markurell haft lust för liknelser, borde han ha liknat sig vid en fisk, som svalt kroken. Han hade verkligen svalt en krok; och ju mer han slet för att bliva den kvitt, desto obönhörligare hakade den sig fast, tillfogande honom ett säkert dödande sår. I själva verket kan man tryggt säga, att herr Markurells dödskamp började just nu, den 6 juni 1913 klockan 4.45 e. m.
(Här vilja vi ännu en gång upprepa, att herr Markurell avled på hösten 1916. Dödsorsaken var blodförgiftning och denna i sin tur förorsakades av en rostig spik eller något annat vasst och smutsigt föremål som, då herr Markurell sin vana trogen tassade omkring i strumplästen, sårade hans fot. Såret vansköttes, kallbrand tillstötte, högra benet måste amputeras. Herr Markurells liv stod dock icke att rädda. Som ofta är fallet vid blodförgiftningar, nödgades han genomlida ohyggliga plågor, som endast obetydligt kunde dämpas med morfin. Herr Markurell skall ha visat prov på en ovanlig ståndaktighet, ett beundansvärt tålamod. Men detta nämna vi för att förhindra en lika sentimental som oriktig tolkning av våra ord.)
Herr Markurells plötsliga förvandling föregicks mycket riktigt av några rent kroppsliga yttringar av illamående. Han tog sig om huvudet och jämrade. Därpå fick han i hastig följde en rad våldsamma uppstötningar, som hotade att övergå i kräkningar. Han svalde krampaktigt gång på gång och slog sig hårt för bröstet. Slutligen blev han åter stilla och satt några sekunder och ruvade - som om han känt efter.
Plötsligt sprang han upp coh såg sig omkring med tydlig förvirring och ångest i blicken. Hans fot stötte till dörrnyckeln, som han tappat på golvet. Han tog hastigt upp den, satte den i låset, stängde dörren, varvid han synbarligen var ängslig att göra något buller, och reglade den. Därefter skyndade han bort till fönstret, öppnade dess ena halva och lutade sig ut, spejande till höger och vänster. Och alltjämt voro hans muskler ytterligt spända och kroppen intog ställningar som visade att han i varje ögonblick var beredd att hastigt draga sig tillbaka, fly, dölja sig. Äntligen vände ha sig mot de båda vännerna, som med oro och undran följt hans beteende. Han sade:
Vart ska jag ta vägen?
Ta vägen? upprepade perukmakaren.
Ja, ja - när han kommer hem. Var ska jag ta vägen?
Perukmakaren kippade efter andan. Det var icke bara herr Markurells utseende och röst som skrämde honom. Han förstod, att herr Markurell först nu kommit att tänka på att han inom kort skulle stå öga mot öga med den människa som för honom betydde allt - allt vad glädje heter och allt vad smärta. Med den själssjukes kännedom om ångestens förkrossande makt och ofrånkomliga herravälde insåg han, att herr Markurell för ögonblicket var icke blott en olycklig utan även en farlig person. Han visste emellertid inte vad han borde göra och förlamades dessutom av tanken på sin sjukdom och på det ogynnsamma inflytande en häftig skrämsel utövar.
Sockerbagaren däremot tog tills vidare saken kallt. Dum som sina sex tjocka flickor tillhopa och dessutom en smula omtöcknad, trodde han sig med sitt beskäftiga prat ha helt och hållet tröstat och lugnat herr Markurell. Och han sade:
Vart du ska ta vägen? Jo, det ska jag säga. Du ska gå ned till skolan och ta din pojke i famn.
Lyckligtvis hörde herr Markurell icke hans ord eller uppfattade dem i varje fall icke. Det är mer än sannolikt att han skulle ha tagit dem som det grymmaste hån. Och att han i sin oerhörda överretning ej hade långt till våldshandlingar, skulle snart visa sig.
Som det nu var, tycktes han icke alls vänta något svar. Han stod och fingrade på sina stora öronlappar, blicken irrade omkring, dock endast utmed golvet, som om han sökt något råtthål att krypa in i. Och oavbrutet i en enda lång ramsa mumlade han:
Vart ska jag ta vägen, vart ska jag ta vägen, vart i Herren Jesu namn ska jag ta vägen, vart ska jag ta vägen -
Slutligen kände han det som om ett nystan breda band legat någonstans i bröstet eller buken och hasplats upp genom hans mun. Han smällde plötsligt ihop sina krokodiltänder i ett ursinnigt bett. Detta kraftprov, detta bevis på självbehärskning tycktes åter till en viss grad lugna honom. Han betraktade sina vänner och nickade åt dem, först åt den ene, så åt den andre, med dyster men sansad min. Därpå sänkte han åter blicken mot golvet och frågade lågmält:
Tror ni, att han vet något?
Perukmakaren aktade sig för att med ord eller åtbörd svara. Men den olycklige sockerbagaren frågade:
Vem skulle veta något?
Herr Markurell sade, lågmält och saktmodigt:
Gossen. Tror du han vet att han inte är min pojke?
Klumpig och dum började den arme sockerbagaren slå med sina tassar i luften och försäkrade på ett överdrivet och framfusigt sätt att så inte kunde vara fallet. Människor är inte så usla, o. s. v. Han hade tydligen en massa goda och förträffliga ord på lager, men herr Markurell avbröt svadan genom att blixtsnabbt kasta sig över honom och slå honom till golvet. Ridande gränsle över sockerbagaren alldeles som Louis hade gjort med Johan, tjöt han:
Varför slogs han då? Varför slogs han? Kan du säga mig varför han slogs?
Sockerbagaren var icke någon klen man men hade dock icke herr Markurells styrka och framför allt ej hans ursinne. Och perukmakaren varken kunde eller vågade lämna honom hjälp. Till all lycka svalnade herr Markurells vrede lika hastigt som den kommit. Han reste sig, räckte sockerbagaren handen och muttrade till och med fram några ursäkter. Sockerbagaren var alltför skräckslagen och förvirrad för att tänka på någonting annat än flykt. Till på köpet hade perukmakaren råkat i en olycksbådande skälva och sockerbagaren fruktade, att han skulle få ett av sina förskräckliga anfall. Herr Markurell hade emellertid åter tagit nyckeln ur dörrlåset och stoppade den på sig. Möjligheten att snabbt och ostört kunna lyfta ut vännen genom fönstret och själv oskadd hoppa efter var icke stor.
Herr Markurells uppförande gav under de närmaste minuterna mindre anledning till oro. Han hade ställt sig framför väggspegeln och ordnade sin klädsel, kammade hårkransen med fingrarna, tog fram näsduken och torkade sitt svettiga ansikte, som trots slagsmålet förblivit askgrått. Han sade, men helt besinningsfullt och utan hetsighet:
Nej, gossen är inte lik mig. Inte det ringaste.
Han stod kvar framför spegeln och i spegeln såg han sockerbagaren på tå smyga sig bort mot dörren, treva på låset och slutligen försiktigt sätta skuldran till för att om möjligt öppna dörren. Då sade herr Markurell:
Förstör inte låset! Du ska strax få nyckeln.
Han gjorde sig likväl ingen brådska med den saken och tycktes ha fattat ett särskilt behag till spegeln, som han vred och vände på, jämkade och rättade. Slutligen vände han sig dock om, tog ett steg framåt, drog upp nyckeln ur fickan och tummade på den. Han sade:
Jaså, jag skulle inte bli omtyckt i Wadköping, om jag inte hade den där pojken? Tro det ändå? Jag blir kanske riktigt omtyckt efter det här. Jag blir kanske som en far för er allesammans där nere i grytan? Vad tror ni? En patriark, så till sägandes. En riktig far. För ser herrarna, i min bibel står det skrivet, i min särskilda bibel, inte i herrarnas bibel utan i min bibel -
Nu börjar nystanet igen, tänkte han och smällde ihop käkarna. Och för att förströ sig och vinna lugn började han bolla med nyckeln, kastade den slutligen på golvet och gav med en nick till känna, att sockerbagaren kunde taga upp den.
Och han fortsatte:
Jo, vad skulle jag säga. I min bibel står det skrivet - det börjar på försättsbladet med änglarna och palmerna. Där stå vi alla Markurellar. Och så Johan. Jag menar gossen. Han står där. Johan, jag menar gossen -
Nu slog han sig med knytnäven för mun. Han iakttog med intresse hur sockerbagaren försiktigt nalkades nyckeln och i en hastig bock tog upp den; vidare hur han till hälften lyfte och bar perukmakaren mot dörren. Det förströdde honom och han kunde fortsätta:
Jo, i min bibel står det skrivet:
Min son, förakta icke Herrans tuktan; och var icke otålig då Han straffar. Ty vilken Herran älskar, honom straffar han och haver ett behag till honom, såsom en fader till sonen.
Så står det i min bibel; jag vet inte, hur det står i herrarnas. Och därför tänker jag mig att jag ska kunna bli som en far för er allesammans. Nu när jag inte har någon son. Hälsa dem det. Jag ska börja med Carl-Magnus. Men jag ska inte sluta med honom. Det ligger mycket papper i det här trasiga skåpet. Det ska bli som grannlåten på ett fastlagsris. Hälsa dem det. Jag har ingen att tänka på nu utan nu kan jag göra mitt bästa. Jag ska inte lämna sten på sten eller så mycket som en höna kan värpa en söndagsmorgon då hon har tandvärk -
Nu bär det alldeles åt skogen, tänkte han och slöt sin genstörtiga mun. Han tog spegeln från väggen, lyfte den över sitt huvud och slungade den mot högen av spillror. Och han började tassa omkring i rummet, ryckte till sig varje föremål som kunde krossas och ökade därmed den bedrövliga högen av spillror. Han höjde sina händer och med glänsande ansikte ropade han:
Herre, du har krossat mig som om jag ingenting vore.
De båda vännerna togo till flykten, och snart spred sig i Wadköping det endast alltför sanna ryktet att herr Markurell på Berget förlorat sitt förstånd. Det väckte överallt uppriktig sorg och bedrövelse. Ty trots sin kända elakhet och hårdhet var herr Markurell den man till vilken Wadköping ställde sitt hopp. Han ensam var i stånd att reda upp Carl-Magnus' intrasslade affärer och rädda Förenade Metall.
Ryktet ynglade, och snart talade man om självmord, hustrumord och mordbrand. Talade eller tecknade. Folk gick ända utom Östertull för att se, om Kupan stod kvar.
Oron var såtillvida obefogad. Herr Markurell hade åter slagit sig ned på den bedrövliga högen av spillror. Han höll sig stilla och tyst och hela huset höll sig stilla och tyst. Susanna, kattan, hoppade in genom kontorsfönstret och efter några smidiga och aktningsfulla krumbukter förpassade hon sig upp i den orörlige husbondens knä för att spinna bort en stund i angenämt sällskap. Herr Markurell varken hindrade eller uppmuntrade henne.
