Genom korridorer mellan branta bergväggar, stundom resande sig lodrätt upp, susade vi bort till norska gränsen, och från en naken granitkust sågo vi över gränsfjorden Fredriksstens vita fästning och Norges blodröda flagga lysa på avstånd i den stilla, soliga morgonluften.
Här var jag nu bland de fattiga bohuslänska stenhuggeriarbetarna, och sen jag gått igenom en av deras kaserner, beslöt jag att spela in en skiva från platsen. Man det var omöjligt att få någon, som vågade tala. Män och kvinnor hängde bara huvet. Till sist måste doktorn själv uppoffra sig.
Där stodo vi i lä för ett uthus, och jag började, medan karlar och pojkar sutto runt om i en liten backe över oss och två tidningsmän gjorde anteckningar i sina block.
- Säg, doktorn, ur synpunkten av dåliga bostäder här i Bohuslän, vilken folkkategori anser doktorn ha det sämst?
- Det är nog stenhuggarna.
- Och är det då särskilt baracksystemet, doktorn åsyftar?
- Ja, det finns ju även här i Bohuslän denna särskilda bostadstyp, som kallas arbetarbaracker. Det finns väl ett dussin just i det härad, där vi nu befinner oss, och jag anser, att de verkligen är ganska dåliga.
- Vad är det sämsta med dem?
- Ja, det är flera saker, som är på tok. Dom saknar de vanligaste bekvämligheter, som bostäder annars brukar ha: vatten. ledning och avlopp, dom saknar garderober, dom saknar skafferi, dom saknar källare.
- D.v.s. dom har strängt taget ingenting alls av vanliga bekvämligheter?
- Nej, inte mycket, inte!
- Nå, doktorn, om vi tänker oss en sådan arbetarbostad, hur ser den egentligen ut?
- Det brukar vara lägenheter om ett rum och kök, det kan i somliga baracker vara två rum och kök nen ofta nog finns ingen förstuga.
- Så, man kommer in direkt från luften?
- Man kommer in direkt från luften, och då kan man ofta nog få se kläder, ytterkläder, hänga utanför i ganska riklig mängd, därför att garderober finns inte.
- Och maten?
- Maten, den förvarar dom, för de flesta av dom har, som sagt, varken skafferier eller källare, i små jordkulor, som dom har grävt i marken, särskilt sommartid.
- Det är ju oerhört ruskigt. Nå men dricksvatten, då?
- Ja, det är ett sorgligt kapitel. Man kan se mycket dåliga brunnar, som dom måste använda. Ofta kan det vara en vattengrop i marken, nära en slaskhög, eller det kan vara en lergrop i en åker, där kreaturen går runt omkring och kreatursspillning ligger på marken och kan sköljas av regnvatten ner i brunnen. Man kan också inte så sällan se både grodor och paddor i vattnet.
- Nå, men när det nu är brist på vatten, måste de då använda denna brunn både till diskvatten, tvättvatten och dricksvatten?
- Ja, dom har ingen annan tillgång än det vattnet, så dom måste använda det både till dricksvatten och till diskvatten.
- Nå men hämtar dom det då i sina mer eller mindre smutsiga kärl, detta dricksvatten ur dylika brunnar?
- Det gör dom. Och dom sköljer ofta ren kärlen i brunnen också, förresten.
- Och sen dricker dom det vattnet?
- Sen dricker dom det.
- Nå, hur pass många familjer kan det vara om en sådan brunn?
- Det är ju olika, men åtminstone i vissa baracker kan det vara upp till 18 familjer, som ska hämta ur samma brunn, och det är ju särskilt svårt på sommaren, då vattnet brukar sina.
- Det är, minst sagt oerhört! Och det minsta man kan säga om hela detta systemet för bostäder, är väl ändå, att det är olämpligt? Eller hur?
- Det är en bebyggelse, som är kvar sedan kristiden och som enligt min mening borde avvecklas snarast möjligt och ersättas med enfamiljsbostäder.
Bild 25. Stenhuggarnas skafferier, Bohuslän.
Denna doktorns skildring ska jag komplettera med ett par uppgifter. Den barack, vi studerade, hade två våningar. Man kom upp till den övre, som var försedd med en svalgång, genom en trappa av enklaste beskaffenhet. Från svalgången ledde dörrar in i lägenheterna, som bestodo av kök med förstu mot svalgången och rum med fönster mot motsatta sidan. Längs svalgången hängde kläder på spikar vid dörrarna, därför att det ej fanns garderober. Saken var inte arrangerad, för ingen visste, att vi skulle komma. Bild 25 ger en föreställning om de hål man grävt i marken, där man placerat tomma margarinlådor, vilka fingo tjänstgöra som källare.
I denna barack funnos åtta lägenheter. Uthuset innehöll gemensam tvättstuga för dessa familjer samt vedbod för var och en av dem. Ett par tre små ruckel invid baracken voro avträden, där man kunde studera bitar av t. ex. »Levande liket» och andra tidsenliga, kommersiella förfalskningar i stort av verkligheten.
Jag gick igenom två lägenheter. De andra voro stängda. Snyggt. Rummen stora men fönstren för små, så att rummen verkade dystra. »Rummet» tjänade som sängkammare, garderob, upplag för mat, finrum.
- Vad får ni betala i hyra för dessa lägenheter? frågade jag.
- Åtta kronor i månan. Förr var det sju, men nu har bolaget fört in elektriskt ljus och lagt på en krona.
- Och förtjänsten, arbetsförtjänsten?
- Ja, högst kan han väl bli, på ackord, hundra kronor i månan.
- Så ni ska leva sen på 92 kronor i månan?
- Jaa, vi ska väl det, då! Förstås. Om det går!
- Vem äger allt det här?
- A.-B. Förenade stenhuggerier i Strömstad.
- Och vart går stenen?
- Ja, det är statens gatsten och så lite kantsten till England.
- Vad är det värsta av alltsammans?
- Ja, visst är det ju svårt med garderober och skafferier, att inte det finns. För var ska man göra å kläderna? Och var ska man kunna ha mat, så han inte förstörs? Men annars är det nog värst med vattnet i brunn?
- Hur så?
- Jo, vi är 18 familjer om brunn. Och det må väl vara. Men se, det värsta är ju det, att vattnet ruttnar.
Vad säger badpubliken i Strömstad, Lysekil, Marstrand?
