Mot denna bakgrund skall nu mitt samtal med doktorn och doktorinnan ses. Jag hade under vägen tillbaka till läkarbostaden fått tillfälle se några moderniserade bostäder. De visade icke något av påfallande intresse mera än ur den synpunkten, att de föreföllo enklare och om jag sa får säga fattigare än dem jag sett tidigare. Endast syster Siris lilla våning var fullt i nivå med det bästa och företedde en bild av verklig hemtrevnad.
- Det kan nog behövas, att syster har ett skönt och vackert hem! sade jag. I just detta arbete.
- Ja, det är sant. Så mycket smuts och elände, som man ständigt måste se! svarade hon.
Doktorn var alltjämt upptagen. Men doktorinnan frågade:
- Nåå, vad är herr Nordströms intryck?
- Att tjänarfrågan är det värsta i bostadsproblemet här.
- Vi har fyra barn. Vi vill ha fyra till. Vi anser, att vi är friska och passar att uppfostra barn, och vi har råd. Men vi kan inte, för då skulle vi inte få tjänare, och jag orkar inte på en gång sköta huset och barnen.
- Är detta verkligen den faktiska ställningen?
- Det är den faktiska ställningen.
I detsamma kom doktorn, och doktorinnan relaterade vårt samtal.
- Ja, sade doktorn. Om vi ser på gravida hustrur eller flickor på landsbygden, så har dom 1) gott om plats, i regel om dom vill, åtminstone här, eget rum i hemmet, 2) får dom stanna hemma och föda, om dom så önskar, 3) får dom moderskapshjälp av staten och 4) gratis barnmorska. Nå! Vad händer? Dom kommer hit till sjukstugan och tigger om plats! Och varför, tror herr Nordström? Jo, helt enkelt därför, att det inte finns hjälp, det vill säga tjänstefolk att uppbringa. Jag kan inte ta emot dem. Ställningen är komplett förtvivlad.
- Vad som borde genomföras, sade doktorinnan, det är gemensamma måltidstimmar för hela landet. Så att skolor, kontor, ämbetsverk och så vidare hade samma fritid. Vad det skulle minska matlagningsbesvären och underlätta hemarbetet, inte minst för oss på landsbygden, det kan inte beskrivas.
- Ja, men enda vägen ur det nuvarande eländet, sade doktorn, är i alla fall till sist en positiv befolkningsskötsel, befolkningspolitik i stället för den nuvarande negativa eller kanske rättare obefintliga. Den nödvändigheten blir allt mer nästan skriande tydlig för var dag på landsbygden, och inte minst tränger den sig på oss provinsialläkare. Innan den ordnas, är det föga, tror jag, att vänta av bostadsförbättringarna. Ty bostäderna beror i alla fall av människorna, och människorna är och förblir i alla fall huvudsaken och det avgörande. Det ser man inte i städerna, men vi på landsbygden ser det så mycket tydligare för var dag.
- Vad är doktorn för landsman?
- Stockholmare.
- Längtar doktorn inte tillbaka till Stockholm?
- Absolut inte, Det kan vara av intresse att komma dit över någon dag och se stans utveckling. Men stanna där? Aldrig. Och ändå är jag uppvuxen där, har gått i skola där och allting. Och en gång tänkte jag, att jag aldrig skulle kunna existera någon annanstans.
- Trivs doktorn här?
- Ja, det gör jag, för här är mycket att göra. Man känner, att man i sin ringa grad kan tjäna landet. Men både min hustru och jag trivdes bättre i Lappland, då vi var stationerade där. Emellertid, för att gå tillbaka till bostadsfrågan och befolkningspolitiken, så ska jag be att få beröra ett par saker, som jag anser böra föras fram i diskussionen. Sen ska jag visa herr Nordström en bostad.
Vad jag vill säga är det här. Vi kan ta skolbarnsvården till exempel. Mitt distrikt omfattar 16 socknar med sammanlagt 13.000 invånare. Det är otänkbart för mig att hinna genomföra en ordentlig skolbarnsvård inom ett så stort om- råde. Det går bra att hålla reda på dem, som bor i samhället, men sen! Ett exempel! Jag ser ögonblickligen, ifall en unge är härifrån samhället eller utifrån socknarna. Här har jag organiserat tandvården, barnen här har ordentliga tänder. Ute i socknarna har dom bara piggarna kvar. Nej, hade jag fjorton dar à tre veckor årligen att ägna uteslutande åt en grundlig och systematisk undersökning av skolbarnen, då skulle jag kunna ha hela distriktet i min hand. Men därtill skulle vidare fordras distriktssköterskor till hjälp, inte minst för att komma i kontakt med hemmen. Och varje försök att ordna den sociala sjukvården på landsbygden blir ett slag i luften, om inte frågan om distriktssköterskorna ordnas först.
Får man den frågan ordnad och har ett ordentligt grepp på distrikten i landet, då kan man ordna en inventering av folkmaterialet, skilja ut de olika sociala duglighetskategorierna i människobeståndet, hjälpa fram de bästa i stället för att som för närvarande ägna all kraft åt det negativa steriliseringsförfarandet och låta de duktiga stå där villrådiga för att slukas upp av städerna och industrierna, medan landsbygden får behålla idioterna, de imbecila och psykiskt svaga. Detta anser jag för min del, på grund av min erfarenhet som tjänsteläkare, vara huvudpunkten i landsbygdens aktuella problem. Som det nu är, innebär planlösheten på detta område en ytterst allvarlig fara, inte bara för att landsbygden skall befolkas med undermåliga människor utan för hela den svenska rasens försämring och undergång.
Det är inte minst denna pågaende försämring av kvaliteten på människorna, som jag anser ligga på botten av hela bostadsfrågan, och det problemet löses inte med bättre bostäder. Det löses bara genom att rensa upp själva folket och hindra ytterligare försämring.
Jag skall berätta ett typiskt fall.
Varpå han berättade om en 26 års flicka, halvidiot, och hennes historia. Hur hon fått barn till höger och vänster, barn, som skulle bli som hon.
- Vad gör man? frågade han. Jo, de sinnessjuka vårdar man och tar hand om, men dessa sinnesslöa låter man ha sin fria gång.
Jag drog mig till minnes provinsialläkaren i Småland, som full av bekymmer påpekat sambandet mellan psykisk undermålighet och dåliga bostäder. Här hade fenomenet vuxit ut till ett svart ovädersmoln över hela landet.
- Har doktorn någon rapport om detta fall? frågade jag.
- Ja.
- Skulle jag kunna få en kopia?
- Med nöje.
Här är den. Må herrskapet läsa den med eftertanke!
Utlåtande angående sinnesbeskaffenhet.
På uppdrag av barnavårdsnämnden i - - - har undertecknad denna dag företagit undersökning angående sinnesbeskaffenheten hos N. N., f. den 3 mars 1912 i - - - församling, - - - län.
Anledningen till undersökningen var den, att N. N., som sedan den 11 juni 1934 haft plats hos hemmansägare - - - och därstädes den 18 sept. framfött ett flickebarn, i sitt förhållande till barnet och även i övrigt företett tecken på psykisk undermålighet, så att husbondfolket ansett sig böra anmäla förhållandet till barnavårdsnämnden för eventuell ptgärd. Barnavårdsnämnden hade å sin sida med N. N :s medgivande föranstaltat om barnets skiljande från modern och intagande å Solhems upptagningsanstalt i Borås, men önskade likväl, i den händelse tvistighet senare skulle uppstå, utlåtande angående N. N:s sinnesbeskaffenhet.
Undersökningen företogs i närvaro av husbonden och medlemmen av barnavårdsnämnden, barnmorskan E.I. Husbonden berättade, att N. N., som tidigare hade ett barn, fött 1931, härstammade från en familj, som allmänt ansågs mindre väl begåvad. En syster är sinnesslö, och ett par systrar ha barn utom äktenskap. På fem år skall hon ha haft icke mindre än 30 platser. N. N. kan bra klara inlärda sysslor men icke själv ta initiativ och står gärna handfallen inför en mera ovanlig situation. Husbonden har den bestämda uppfattningen, att hon är psykiskt efterbliven, och allra högst står på samma ståndpunkt som en 9-10 års flicka. När någonting går henne emot, blir hon likgiltig för barnet och dess vård, kan inte arbeta och har ibland ej heller ätit. Två gånger ha sådana anfall varat två dagar i sträck, och hushondfolket har då måst taga hand om barnet; av denna orsak kunde amningen ej bibehållas. Emellanåt har hon fått kortare sådana ryck, som varat några timmar. Vid ett tillfälle tog hon av sig om fötterna och gick ut i snön, och vid ett annat tillfälle klädde hon av sig halvnaken, gick ut i snön, ropade och skrek. Ibland har hon svurit över barnet och uttalat, att det vore bättre, om hon var av med det. En gång ställde hon ut barnets sängkläder i skafferiet och ville sedan lägga barnet direkt i de utkylda kläderna. Dessemellan har hon dock visat sig öm om barnet.
N. N. är väl utvecklad och kraftig och förklarar på förfrågan att hon känner sig frisk och icke vet av någon sjukdom. Någon närmare kroppsundersökning företogs därför ej. Hennes utseende företer intet påfallande, ansiktsuttrycket en smula slött och mimiken föga livlig. Hon är orienterad till tiden och svarar efter förmåga adekvat på framställda frågor. Hon berättar, att hon endast genomgått fyra klasser i folkskolan, att hon suttit kvar och hade mycket svårt för sig i skolan och inte inhämtade några vidare kunskaper. 1927 blev hon konfirmerad och har sedan till stor del vistats utanför hemmet. I sitt sätt att svara är hon fåordig och barnslig, och när man kommer in på frågor, som nära beröra henne, visar hon likgiltighet och föga affekt. Beträffande barnet medger hon, att hon nog inte är kompetent att sköta detsamma. På fråga om sitt underliga beteende säger hon, att hon vid dessa tillfällen varit ledsen och arg, men kan däremot ej vidare utveckla saken, då det framhålles för henne, att man inte bär sig åt på det viset. Sitt förhållande med sängkläderna kan hon ej förklara. Vid några förelagda enkla frågor framkommer en påfallande intellektuell undermålighet och brist på kunskap. Hon uppger sålunda gårdsnamnet riktigt men kan ej besvara frågan angående namn på socken, län, landskap, land eller huvudstad i landet. Av svenska städer nämner hon efter lång tvekan Borås och Alingsås. Kungen heter Gustaf Adolf. På förfrågan medger hon, att hon läser mycket dåligt och inte intresserar sig för att läsa. Sitt namn skriver hon dock ganska bra, dock felstavat. På förfrågan, om hon kan multiplikationstabellen, säger hon »dåligt». Några exempel visa också, att detta är riktigt. 2 x 3 och 2 x 7 kan hon ej klara, och 2 x 2 uppges efter mycket lång tvekan vara lika med 6. 2 + 2 är lika med 4, men 2 + 7 blir först efter mycket intensivt tankearbete 9.
Då saken icke gäller något psykiatriskt utlåtande, utvecklades icke undersökningen alltför vidlyftigt, men av hela N:s sätt att vara och upppträda samt av de kunskapsprov, hon ådagalagt, allt jämfört med vad som berättas om henne, framgår med all önskvärd tydlighet, att husbondens uppfattning är riktig och att hon företer en betydande psykisk undermålighet på gränsen till sinnesslöhet. Barnavårdsnamndens åtgärd att skilja barnet från modern måste därför enligt min uppfattning anses vara fullständigt riktig. Jag skulle i detta fall vilja gå ännu ett steg längare och bestämt framhålla, att det vore en klok och riktig åtgärd av vederbörande myndigheter att så omhändertaga N., som varken är kompetent att klara sig själv i livet eller de barn hon satt till världen, att hon icke blir i tillfälle att ytterligare bidraga till nativitetens höjande. Hon är enligt min mening ett typiskt exempel på en sådan brist på psykiska kvalifikationer och förmåga att ordna sitt liv till gagn för samhället, att det vore välbetänkt att överväga ett steriliseringsförfarande. Då hon är överårig, är det väl sannolikt ej möjligt att få in henne på skyddshem, utan står väl att börja med ingen annan utväg öppen än att övervaka henne på ålderdomshem. Ett företagande av här föreslagna åtgärder torde väl i sista hand ankomma på hennes hemkommun, för vilken det nog i längden ställer slg både lugnast och billigast.
Vilket härmed på heder och samvete intygas.
Där är en bild av vad som blir kvar på landsbygden, då städerna och industrin fått pumpa till sig de bästa.
Veten i än eller vad?
