Även här stötte en kommunalman till, och det gav mig anledning att ta upp frågan om hälsovårdsnämnderna, vilka, som herrskapet kanske minns, tidigare visat sig vara ett så viktigt kapitel.
- Ja, det är ett problem också här! svarade doktorn på min fråga om tillståndet. Inte tu tal om det. Det är här som på så många andra håll, att kommunalnämnden fungerar som hälsovårdsnämnd, främst genom sin ordförande, och han är så utarbetad genom alla fattigvårds- och skatteärenden, att de hygieniska frågorna får sitta emellan.
- Blir de överhuvud taget upptagna?
- Nej.
Där hade man det. Det var som nästan överallt.
- Dock, insköt kommunalmannen, måste man säga, att, om också mycket återstår att göra, så är det dock en glädjande förbättring, och det kan man säga i alla fall, att om bostadshjälpen får fortsätta i tio år till, så ska tillståndet här vara fullt tillfredsställande.
- Det instämmer jag i! sade doktorn.
- Vad man bara måste få ändring i, fortsatte kommunalmannen, som var en barsk karl, det är förhållandet mellan godsägarna och arrendatorerna.
- På vad sätt? frågade jag.
- Det står i arrendekontrakten, att godsägaren bygger husen, arrendatorn underhåller dem. Men husen åldras och bllir dåliga. Arrendatorn fordrar reparationer. Då svarar godsägaren: nej, under motivering, att det bara beror på dåligt underhåll. Så blir ingenting gjort, och det hela blir ett enda förfall.
Han fortsatte, och han kunde bygden på sina fem fingrar:
- Titta där!
Vi åkte genom en skog. Uppe på en backe syntes ett litet, som det föreföll nybyggt hus. Men det var inte ett hus. Det var bara en bit av ett hus, d. v. s. ett fönster i en färdig vägg, en skorsten, en halv stenfot, sedan bräder spikade kring ett tomt byggnadsskelett.
- Typiskt fall!
- Vad är det?
- En tillfällig järnvägsarbetare. Det finns massor i samma stil. Det är unga arbetare, som inte kan få annat än tillfälligt arbete. Dom gifter sig, för upp en stuga men orkar inte fullborda den. Så får dom bo i bara ett kök i åratal, resten av huset förblir byggnadsställningar. Under arbetstiden, då dom har förtjänst, försöker dom bygga vidare, men det blir bara lappverk. Regn och snö och fukt röter ner virket, och alltsammans förfaller bit för bit. Och mitt i eländet får dom barn också, och så är det bara detta primitiva kök, det enda dom har.
Det sved i en att höra.
- Men se nu på det här, då! sade doktorn, då vi stannat på en gräskulle vid vad som syns på bild 22.
Bild 22. Över 100-årig ryggåsstuga, Halland.
- Titta! sade doktorn och pekade. En utbredd gödselhög (till vänster på bilden) markerade ingången till gårdsplanen.
Vi gingo in. Ett enda rum, en jättelik öppen spis, och i den en liten järnspis. Jag skulle först i Pajala uppe i Tornedalen finna dess motsvarighet i ett finnpörte.
Här bodde nu en ensam gumma. Vi kunde inte stå raka i stugan. Fönstren voro gluggar. Men det var pyntat och fint.
- Hur gammal är stugan? frågade doktorn den lilla propra, gladlynta gumman.
- Jaa, goe doktorn, no är ho minst hundrede år, för betänk, att nu är jag 70 år, och det var min mammas pappa, som byggde na!
Doktorn gick omkring, pekade på taket, pekade på spisen, pekade på gluggarna till fönster, sade ingenting, ruskade bara på huvudet.
- Jag ska visa nånting! sade då kommunalmannen, och i väg bar det igen, tills bilen stannade vid något, som närmast liknade ett stenbrott. Där, mitt bland blocken, högt över kustslätten, med utsikt över havet, utsatt för storm och elementens raseri, låg en liten stackars stuga.
Det var ett rum och kök, nybyggt. Där bodde en skoflickare, en lappskomakare. Han hade byggt själv.
- Förr bodde han där! sade kommunalmannen och pekade på ett litet skjul.
- Det här går inte! sade skomakaren.
- Har ni fått bidrag?
- Nej.
- Varför det?
- Ja, inte vet jag. Men titta in!
Jag tittade in. Det var ett kök - nej, vid alla skomakares gud, det var en skomakarverkstad - nej, det var både kök och skomakarverkstad, väggarna fulla av sylar och prylar, golvet belamrat med arbetsbord och trestol och läderbitar, i ett hörn en liten spis, en lukt av surt läder, så man kunde storkna, och en hustru med mun så vass som en skomakarkniv och ögon som sylar.
- Nej, nej, nej! nästan skrek han. Det här går inte!
- Duktig karl? frågade jag kommunalmannen.
- Prima.
- Varför får han inte bidrag, då?
- Det är så svårt uppe i skogsbygden, där författaren varit, författarn såg väl något av eländet där, så de trakterna måste gå före. Och sådana här kombinationer av kök och verkstad är man van vid i detta landskap, fast det håller på att försvinna.
Stackars människor! Stackars hustru! Och vilka trätor!
Nej, vidare!
- Nu vill jag se det värsta! sade jag.
- Ja, då är det statarna! kom det ögonblickliga svaret från bådas mun.
Och det stämde.
Ett slott. Vattengrav. Park. Svanar. Vindbrygga. Rena medeltids- och riddarborgsbilden. Poetiskt för flire, flire riksdaler!
Och så statarbostäderna! I skuggan av en brant kulle. Smutsiga, mörk- att icke säga svartröda. I två våningar. Regelrätta baracker.
Vi gingo in. Ett kök, grått som av lus och lump, ungar krälande kring, snoriga, trasiga. Hustrun, mager och eländig, vid spisen. Ett rum, det enda, innanför köket. Mörkt, med några illa medfarna möbler. Statarn själv, liten, med svullet tandkött, små taggar till tänder, stripigt hår. Han var den ende på resan, som gav bilden av en slav.
- Är inte det här svårt? frågade jag.
- Joo, herrn, svarade han, det är svårt. För här är både lus och kackerlackor, och andas en i ena lägenheten, intill, och ovanför också, ja, nedanför med, så hör en, och...
Här flinade han menande:
- En kan begripa, hur otrevligt det kan låta! Hi hi!
I väg. Gudilov, det var den sista statargropen i södra Sverige.
På vägen tillbaka mötte vi plötsligt, efter ett dystert begravningståg, en jättebil, i vi!ken satt en enda person. Den körde med så våldsam fart, att vi höllo på att kastas i diket.
Godsägaren!
- Greve...! sade doktorn och kommunalmannen och utbytte en blick.
Men jag tänkte:
- Kackerlackornas skyddspatron!
