Just som vi skulle lämna dessa, som herrskapet förstår, allt annat än stimulerande gårdar, hände något. Jag hade åkt med kommunalmannen, Hedin hade följt efter för att fotografera. När han nu skulle sätta i gång, befanns det, att han på själva gårdsplanen fått en punktering. Det skulle så småningom resultera i något, som i sinom tid skall berättas.
Vi vände emellertid ner till mer bebodda trakter efter en plan, som kommunalmannen skickligt lagt ut. För att belysa vad han sagt om det otillfredsställande i hela bostadsforbättringshjälpen.
Vi stego sålunda in i en liten proper och pittoresk stuga, det var platsens telefonstation. Föreståndarinnan var gift, och familjen hade fått förbättringsbidrag. Vad denna hjälp verkligen kan betyda, det uttryckte den livliga frun kanske klarare än någon annan på hela resan. Hon visade oss omkring i den nätta stugan, där allt var som i ett dockskåp, såg sedan med nästan tårade ögon på oss och sade:
- Ja, när vi fick det där bidraget, då fick vi på en gång liksom energi att fortsätta vidare själva.
Detta var ju på sätt och vis en kritik av doktorns kritik tidigare på dagen.
- Ofta, fortsatte hon, tänker jag på, att förr drömde man kanske om, hur man skulle vilja ha det ordnat, men aldrig, nej, aldrig ens föresvävade det en, att det nånsin skulle kunna bli verklighet.
- Och värmeledningen? Den är väl skön? Iog kommunalmannen menande.
- Om! Ja, det kan helt enkelt inte beskrivas. Nu har vi ju allt: utrymmen, skafferi, källare, garderober, värme. Man har helt enkelt på en gång blivit människa. Tänk, förr! Man tycker, det är som om det aldrig skulle ha varit. Men det har faktiskt varit. Tänk, då det kunde ligga en hel snödriva i köket, som yrt in genom den otäta dörren, genom skorstenen och den gammalmodiga spisen. Och nu är allt detta förbi. Man kan knappt tro, att det är sant. Nej, nu är man äntligen människa!
Kommunalmannen såg på mig och log nästan omärkligt som en Gud Fader i miniatyr åt de små människokrypen, för vilka han i sin allvishet stilla och tyst styrde och ställde.
- Här kan vi i alla fall inte se den stora förändringen! sade han. Men strax här intill.
I samhällets utkant låg på ena sidan vägen ett nästan hopfallet, grått ruckel. Mitt emot, tvärs över vägen, reste sig en nyuppförd »villa» på hög stenfot, och mitt på vägen stod en liten kutig gubbe i nött blåställ, nästan lik en lapp. Rucklet hade han bott i, villan hade han byggt med statsbidrag, och det hela var på något vis en så slående bild av den förvandling, hela Sverige håller på att undergå, att se. Sedan jag varit in och sett upplaget av saftkrukor i källaren, barnens rum, var och en sitt, på övre botten och den strålande gumman, som stod i köket och gräddade tunnpannkakor, ville jag fotografera gubben som en av ödet välvilligt skänkt symbol.
Men då gömde sig gubben bakom det gamla rucklet och skrek:
- Nä, så satan häller! Nä! Nä! De ä en djävla lögn att det sker! Nä, för satan, då ska ja gå å ta å mej böxera!
De passade inte till »villan». Men tydligen svordomarna. Ja, ja, Lort-Sverige finns i allt. Det var nog inte bara bostäderna, som tarvade ombyggnad! Däri hade doktorn rätt!
Nå! Från detta intermezzo, som avslutades av ännu en liten episod, kommo vi så till den välberäknade sociala mot satseffekten, som skulle bilda första dagshälftens klimax. Den lilla episoden var följande. Jag hade journalister nerifrån städerna med under hela det nu skildrade förloppet, och åskådare hade samlats kring den lille gubben-symbolen.
Då kommer en av journalisterna fram till mig och säger:
- Vet författarn, va en karl därborta i högen sa?
- Nej.
- Är det Lubbe, som är ute och tittar på bostäder? Ja, sa jag. Då ska han komma till oss, för där ser det för djävligt ut. Vill författarn, har författarn tid?
Jag skakade bara på huvudet. Men jag förstod. Överallt var det likadant. Överallt ville man ha hjälp. Vad jag sett av smuts och elände var här som på alla andra ställen mindre än en bråkdel av det som fanns, och den, som bett mig komma, var helt visst en av dem, som förbigåtts.
Och just ett sådant fall, fast i helt andra omständigheter, var det jag nu till sist fick se. Genom kommunalmannens kloka och behjärtade planläggning.
Vi stannade bilen i samhällets yttersta utkant. Där lågo små stugor, och till en av de minsta, försedd med en liten glasveranda ungefär som sommargäststugorna i Stockholms skärgård och inbäddad i blommande fruktträd och alla slags andra blomster, marscherade vi upp.
Där bodde fröken Blom, en liten vanlig, gråhårig dam om 63 år. Sömmerska.
Och nu ska jag berätta historien om fröken Blom.
Den lilla stugan innehöll, enligt traktens modell, två rum och kök, ett litet, litet kök, en liten, liten kammare och en liten, liten storstuga, som upptog halva huset.
Därinne sutto, då vi trädde in, fröken Blom själv, en annan äldre dam och en ung flicka, båda förefallande att vara dövstumma, vilket jag dock förmodar, att de icke voro.
Rummen voro till ytterlighet väl hållna, och man kunde inte av det yttre se, att huset hade något fel. Det hela verkade den mest uppenbara idyll, ja, en veritabel liten Dickens- eller Elias Sehlstedt-idyll, med den grånande ägarinnan, blommorna ute, cretonnen inne.
Men vi voro alltjämt i de vindpinades land, och sedan jag fått den lilla damens historia klar för mig, beslöt jag att spela in henne och kommunalmannen tillsammans. Det blev en nästan spöklik inspelning.
I den lilla storstugan, låg i tak, så att man knappt kunde stå rak, med försommarsolen flödande in genom rummets tre små fönster på krukväxternas glada blomster, sutto fröken Blom och kommunalmannen tätt tryckta till varandra som ett bröllopspar på ena sidan mikrofonen, medan jag satt som präst och vigselförrättare på den andra. På var sin stol vid ett fönster sutto den andra äldre damen och den unga flickan, båda i svart och orörliga som mumier. Utanför på gårdsplanen satt Hedin i bilen, där upptagningsapparaten surrade, i gräset lågo verktygsväskor, andra grejor och våra kappsäckar, som alltid måste langas ut vid upptagningarna, och runt om stodo de medföljande journalisterna med notis locken i högsta hugg, en hade smugit till dörren för att söka snappa upp, vad som sades i mikrofonen.
Det hela rörde sig om, ja, lyssna:
Jag började:
- Nåå, fröken Blom, det där brevet, som ni höll i handen, när vi kom in, vad var det det innehöll?
- Att jag inte får något förbättringsbidrag ännu.
- Vad beror det på egentligen?
- Antagligen, att jag inte har några barn utan är ensamstående.
- Vad säger kamrern om det?
- Ja, man har den uppfattningen inom egnahemsstyrelsen att det är barnrika familjer, som främst bör ha, och det kan nog vara riktigt, när deras bostäder är mycket sämre. Men jag har själv försökt i många fall att få bidrag åt ensamstående kvinnor men har hittills inte lyckats.
- Nå men den här bostaden har ju sina skavanker, säger fröken Blom.
- Ja, golven är mycket dåliga och köket är ju så litet, så jag ville gärna haft det lite större.
- Nå, men syllarna, var det inte något med dem och med gräs också?
- Jo, syllarna är uppruttna här, så golvet har sjunkit.
- Och gräset, vad gör det då?
- Ja, det vill gärna titta in i kammarn.
- Det är ju mycket vackert med gräs ute, men det är väl inte sa vackert inne? Eller hur?
- Nej, det är det inte, och inte är det varmt heller på vintern.
- Nå, men säg mig, det var någon historia ni herättade kamrern om någon familj här i närheten, som var särskilt egendomlig.
- Ja, det var en ensamstående kvinna där också, och hon hade ett barn, men var i sådana ekonomiska omständigheter, att hon inte kunde stanna hemma utan måste ta plats på annat håll. Da hade hon hyrt ut sin bostad till en familj med två barn, och hyran bestod i, att de skulle ha hand om hennes barn. Nu sökte kvinnan bidrag för att reparera huset, vilket är mycket uselt, nästan fallfärdigt. Men till följd av att hon var ensam, så sade egnahemsstyrelsen stopp, dels för att hon var ensam och hade plats borta, och dels för att hon som sagt hade hyrt ut det till andra.
- Det vill säga hon hade inte råd att själv bo i huset, utan hon fick ha barnet boende där mot det, att andra människor fick bo i hennes hus, där hon själv inte kunde bo, och så tjänade hon sitt levebröd i en fabrik i samhället eller var det var?
- Utom samhället.
- Utom samhället. Ja, det är ju ett egendomligt fall. Men säg mig, fröken Blom, när ni nu har skickat in en sådan här ansökan, vad har det berott på? Det har berott på, vad ni sett i tidningarna, inte sant?
- Jo, jag har ju sett i tidningarna, att de, som har dåliga hus, ska söka och få hjälp, och det har jag ju trott på och har haft snickare här, som sett över bristerna och skrivit, och så har jag skickat in.
- Och så har det inte blivit någonting?
- Nej. Jag får bara ett brev varje år, att jag inte kunnat få något.
- Och det kostar pengar att göra en ansökan också?
- Ja, det är fem kronor varje gång.
- Det blir pengar, det.
- Ja, det gör det.
- Så det är inte så roligt.
- Neej, minsann, det är det inte alls. Fem kronor är pengar för en annan.
- Men överhuvud taget, kamrern, vad ska man säga om det här sättet att utdela bidragen? Anser kamrern, att den nuvarande formen är fullt effektiv?
- Nej, det gör jag inte. Därför att såsom utdelningen nu sker, så får de mest behövande inte något. Alltså: för att kunna få bidrag måste de vara i sådana omständigheter, att de kan lägga ut ganska stora belopp själva, och det är många, som inte kan det.
- Och dom som inte kan, dom får ingenting?
- Dom får ingenting, därför att egnahemsnämnden anser, att de i så fall skall vända sig till kommunen för att få understöd.
- Som fattighjälp?
- Ja, som fattighjälp, och det vill dom inte gärna gå med på, utan hellre avstår dom.
- Det vill säga de mest behövande ställs utanför?
- Dom ställs utanför.
Som synes fick kommunalmannen här tillfälle att inför hela Sveriges kanske ett par miljoner lyssnare lägga fram sin kritik av bostadshjälpens nuvarande utdelningsprinciper, och som demonstrationsmaterial hade han utvalt dels fröken Blom och dels det fall, han berättade, om den ensamstående barnamodern.
För mig, som satt i den lilla välhållna stugan, där ägarinnan visat det nersjunkna golvet i kammaren, mellan vars tiljor gräset snart skulle spira upp från marken inunder och där om vintern en bister kyla och fukt trängde in, för mig var det omöjligt att inte anställa jämförelser mellan å ena sidan den upprustade telefonstationen, där allt var strålande lycka, där man äntligen kände sig som människa, med den svärjande lille gubbens palats där barnen skeno och gumman myste i pannkaksoset och å den andra dels denna lilla stuga, dels den ensamma moderns.
Hjärtat reste sig i bröstet på mig. Jag tänkte på alla slarviga familjer à la flickan i Blekinge, som trampade på...! Dit kunde pengar ges, och där var eländet inom kort likadant. Jag tänkte på en replik av Selma Lagerlöf vid ett stipendiesammanträde, då det gällde en gammal sjuk och fattig författarinna, som nekats hjälp, medan någon ung försupen bohème-poet hade fått.
- Nej, det säger sig ju självt, sade då den kloka Selma, att inte hon kan komma i fråga. Hon har ju varken supit eller slarvat på något sätt. Hon har ju skött sig och arbetat som en slav i hela sitt liv. Hon är ju bara gammal och sjuk.
Jag förstod kommunalmannens önskan att visa mig just denna lilla stuga och dess ägarinna.
Det är historien om fröken Blom.
