Tidigt följande morgon bar det så i väg uppåt gränstrakterna mot Småland och Västergötland, med andra ord upp till sydliga eller sydvästra kanten av det fattiga och dystra sydsvenska höglandet, där det reser sig likt läseriets, nykterismens och konservatismens urgamla Sinai i Sverige.
Nere längs kusten och i och synnerhet kring städerna, både Laholm och Halmstad, hade jag kunnat konstatera samma livliga nybyggnadsverksamhet och pågående samhällsbildning som i de trakter av landet, jag förut besökt, men när vägen stack in i skogarna, försvann allt detta. Inte ett nytt hus syntes, allra minst något funkishus. De avlånga ofta grönmålade envånings bondgårdarna, som ge så utpräglad karaktär åt Hallandsslätten, försvunno också, fram trädde i stället först röda bondgårdar, sen övervägande gråa. Det hela påminde närmast om nordligaste Norrland eller om Göingebygden, eller kort och gott: det var det dystra Svenska Sinai.
Och det var, som om detta Sinai skulle ha präglat även människorna.
Jag satt med provinsialläkaren och en kommunalman framför mig i den förres vardagsrum. Åter en av dessa tröttkörda, likbleka, allvarliga, att icke säga dystra läkare, som ha liv och död i Sveriges ensliga bygder på sitt ansvar. Han hade inte varit hemma, då jag körde upp på gårdsplanen, fast timmen var tidig. Doktorinnan hade tagit emot, tebordet var gästvänligt dukat, hon hade bjudit frukost, men som vanligt hade jag redan tagit mitt morgonte och var rädd om minuterna.
- Maken kommer genast. Han är på sjukbesök men alldeles intill, hade hon då sagt.
I detsamma körde kommunalmannen upp på gårdsplanen och trädde efter ett ögonblick in i rummet.
Jag skulle här vilja passa på tillfället och ge dessa kommunalmän en liten enkel blomma. Vi äro i Sverige stolta över vår kommunala självstyrelse, och vi ha verkligen skäl att vara det. Under hela denna resa, från Ystad till Hapa- randa, hade jag dagligt tillfälle att se, resonera med, iaktta, studera dessa kommunalmän. Det var bönder, arbetare, små befattningsinnehavare, tjänstemän, affärsmän, småhandlande, men vad de än voro, allesammans voro de allvarliga, häpnadsväckande kunniga, balanserade, intresserade och välvilliga män, fulla av en nästan moderlig omsorg om sina kommuner, bekanta med alla deras invånare, underkunniga om deras förhållanden, deras svårigheter, offrande tid och krafter praktiskt taget utan någon ersättning åt sina medmänniskor. Det var något av vardagsreligiositet utan ord över dem, en praktisk kristendom, som bakom alla politiska skiftningar präglade dem alla, som allt mer föreföll mig bilda själva den trygga grunden i det svenska samhället, som kanske förklarar indifferensen för den yttre, mer eller mindre tomma och verklighetsfrämmande kyrkoreligionen och som är den svenska demokratins enkla men fasta klippa.
Och här, vid det svenska Sinais fot, kom, liksom helt naturligt och självfallet, just denna vardagsreligiositet med sin specifika världsbild, sin specifika inställning till de olika sociala och ekonomiska problemen i nuets Sverige klarare än på någon annan punkt av resan till uttryck.
Doktorn hade vid sin återkomst hastigt kastat i sig en kopp te och tuggade på en kaka, då han i all hast började framlägga sina synpunkter för mig. Ute i väntrummet hopade sig de hjälpsökande.
- Ja, började han, det är nog alldeles riktigt, att det är en avgjord skillnad mellan kust- och slättlandet och dessa skogsbygder. Därnere söker man efter bästa förmåga följa med sin tid. Här är fattigdomen det avgörande. Dessa bygder ha i stort sett samma karaktär som Småland, det ligger ju också alldeles intill, det vill säga, det är skog, stenig och mager jord och stora frostlänta myrmarker. Folket lever med andra ord under svåra förhållanden och är präglat av dem. Det kommer naturligtvis också fram i bebyggelsen och i bostädernas anordning. En bondgård här består sålunda i regel av en våning och vind, men på vinden har man inga boningsrum. Dom befinner sig uteslutande på nedre botten och är i regel tre, ordnade på så sätt, att på ena gaveln har man kök och s. k. kammare, på andra gaveln den s. k. storstugan, som sannerligen gör fullt skäl för namnet, för den upptar i allmänhet så gott som halva huset, har vanligen fyra fönster och en urgammal öppen spis.
- Används det rummet någonsin?
- Ja, när doktorn kommer på sjukbesök. Då brukar patienten vara placerad där, och då är där iskallt, för där eldas aldrig, och man har därför också det intrycket, att så fort doktorn lämnat gården, sa flyttas patienten in i kammaren eller köket.
- Va används det rummet till annars, då?
- Till garderob, den enda som finns. Till upplagsplats för bröd och andra matvaror. För med skafferier är det mycket klent. Nej, husen är i regel gamla med dålig grund, många står direkt på marken, en del har kullerstensgrund, och varje spår till hygien och hemtrevnad kan man säga saknas. Målningen till exempel. Herr Nordström lade kanske märke under färden hitupp till det påfallande stora antalet grå hus? Det finns många, som aldrig nånsin har målats. Trädgårdar har man också i mycket liten utsträckning. Jorden är så fattig, och man har inte tid. Däremot har man fruktträd, därför att dom sköter sig mera själva. Ser man inomhus, ja, då är det naturligtvis det gamla vanliga. Storstugan oeldad och iskall, som jag sagt, det vill säga halva huset, sen packar man ihop sig i kök och kammare...
- Är familjerna barnrika?
- Nej, inte numera. Nativiteten är i starkt sjunkande. Ja, så ligger man där, vanligen utan lakan, i filt eller täcke, möjligen här och var ett överlakan.
- Nå, ohyran, då?
- Nej, det är inte farligt. Det vill säga, det är ju massor av loppor, men det sammanhänger ju med allt jordbruk, det hör ihop med lagårn. Men däremot har jag icke kunnat konstatera vägglöss, och det är i alla fall huvudsaken. Men så har dom ett par högst otrevliga gamla vanor. Först och främst är avträdena ett sorgligt kapitel. Dom har varken cementad grund eller ordentliga kärl och är dessutom ofta placerade alldeles invid allmän väg. Men som avståndet lagenligt inte får understiga sex meter, förbjuder vi dem. Jag kan ju i samband med det missförhållandet också nämna, att ladugårdarna är mycket dåliga. Innerväggarna är okalkade, och dagern släpps in bara genom små gluggar. Och då vi är inne på renlighetskapitlet, vill jag också påpeka den fullständign avsaknaden av badhus och badanordningar av vad slag det vara må.
- Denna trakt förefaller utpräglat primitiv.
- Ja, den är primitiv. Som trakter med likartade förhållanden runt om i landet, får man kanske säga. Och vad som är det mest bekymmersamma är vattenledningsfrågan.
Här fick jag nu en bild av de hälsovådliga anordningar i samband med landets brunnar, som provinsialläkarn uppe i Södermanland först påpekat.
- Det är helt enkelt en sällsynthet, fortsatte min interlokutör, att här i bygden påträffa en dricksvattensbrunn, som icke måste bli förorenad av ytvatten. Brunnskaren ligger nämligen oftast i jämnhöjd med markytan, öppningen täcks av ospåntade, oftast uppruttnade bräder, och det är inte ovanligt, att brunnen ligger i en backsluttning med bykkar och tvättugn i omedelbar närhet. Tvättstuga är sällsynt, byken försiggår vid brunnen. Nu har, som herr Nordström förmodligen vet, docenten Gard inför Medicinalstyrelsen i en skrivelse framlagt en teori om, att barnförlamningsepidemierna skulle stå i samband med regnperioder, och det är ju möjligt, att mikroben finns i de ytliga jordlagren och följer med regnvattnet ner i oskyddade brunnar. Darfor måste jag särskilt påpeka brunnarnas farliga beskaffenhet har i bygden. Kunde man få ordentligt byggda och för ytvatten skyddade brunnar inte bara här utan i hela landet, skulle vi läkare kanske inte stå så hjälplösa mot barnförlamningen, som vi nu faktiskt gör.
När han hunnit till denna punkt, gjorde han en paus och såg mig rätt in i ögonen, och det var nu, jag fick en känsla av att Sinai-andan talade ur hans mun.
- Men jag vill säga, fortsatte han, att viktigare än allt, vad jag nu nämnt, anser jag dock en annan sak vara. Och det är frågan om den enskildes skyldigheter i samband med statens bostadsförbättringsverksamhet.
- Hur menar doktorn?
- Jo, vi kan som exempel ta storstugan, som jag redan har talat om. Jag finner iden med ett dylikt stort, ljust rum på gaveln alls inte dum. Tvärtom. Men! Om man nu vid om- eller nybyggnader vill bibehålla denna gamla rumsanordning, så ska man se till, att detta luftiga rum också blir bebott, och det kan bara ske, om det får ordentlig uppvärmning. Helst från en värmepanna vid spisen, med element i hela huset. En dylik anordning kostar inte mer än en 5 à 600 kronor att införa och är sedan mer ekonomisk än eldning i kakelugn.
Han rynkade ögonbrynen, slog med en blyertspenna i bordsskivan och fick lite högre färg.
- Jag skulle helt enkelt vilja sätta som villkor för erhållande av statligt bostadsförbättrings- eller nybyggnadsbidrag, att den som erhöll dylikt bidrag, först förband sig att införa centralvärme.
- Hur motiverar doktorn detta krav?
- Det förefaller mig uppenbart, att det i sista hand är på den enskilde individens ansvarskänsla, som inte bara bostadsfrågans lösning utan hela landets sanitära uppryckning beror. Får han bara utan motsvarande prestationsskyldighet, så kommer han själv aldrig att lägga två strån i kors för att förbättra, men tvingas han själv prestera något, så kommer han dels att se sig för, innan han begär, och dels att tvingas reflektera över olika brister. Att bara ge och ge förefaller mig vara att döda den enskildes ansvarskänsla, och lyckas man göra det, ja, då har man lyckats förvärra tillståndet på landsbygden i stället för att förbättra det.
- Doktorn anser, med andra ord, att landsbygdens bostadsproblem ytterst är av moralisk natur?
- Ja, man kan även formulera det så.
Det var första gången under resan, som jag påträffade denna
synpunkt, men det var, som vi av fortsättningen ska se, icke den
sista. Och inställningen skulle, beroende av olika orsaker, bli
skiftande.
