Dessa mina ord gällde naturligtvis främst den industrialiserade delen av landet, och dit kan man inte i vidare utpräglad grad räkna Halland, där kommo dessa problem därför inte heller i förgrunden, ja, de kommo överhuvud taget inte alls upp i synfältet. Det blev senare och på andra håll. Nej, Halland är ett i stort sett fattigt landskap liksom i än högre grad Bohuslän, och det karakteristiska för hela resan var, att endast i rika, helst industrialiserade bygder eller hos överklassen kom människans problem till synes, i fattiga bygder försvann det som rök, där var det bara det rent materiella, själva bostaden, själva det primära livsskyddet, som intresserade. Och så blev det nu i Halland.
Därtill kom en annan omständighet. Halland är ett öppet, naket land, utsatt kanske mer än något annnt svenskt landskap för storm och vind från havet, från Atlanten och dess inbuktningar. Det syns på själva dess yttre. Skogarna äro låga med tillplattade kronor och sneda, knotiga, lutande stammar. Det ger hela landskapet något slitet, ett intryck av att vara hukat och berett mot elementens anfall. Det ger underbara måleriska effekter, men det ger vardagslivets människor mer bekymmer måhända än i andra landskap.
Jag fick ett starkt intryck av vad detta allt betydde för folket på denna kust, då jag, ledsagad av en medarbetare i en av landskapets tidningar, besökte en gård ute på en vid böljande slätt.
Den såg perfekt ut, där den tecknade sin silhuett mot aftonhimlen, och den såg också perfekt ut inomhus. Två rum och kök, präktiga källarutrymmen, garderober, skafferi, värmeledning från spisen, kort sagt till synes allt man kunde begära.
Varför hade nu tidningsmannen på uppdrag av sin redaktion velat visa mig just denna gård?
- Det skall herr Nordström nog få höra! svarade han allvarligt. Av dom, som bor där.
Gården beboddes av ett ungt par med tre småttingar. Det var snyggt och fint. Och jag började mitt vanliga förhör, som gav till resultat, att statens jordnämnd styckat en kronogård i sex lotter och byggt bostäder på dem.
- Nåå? vände jag mig till hustrun. Är det något fel?
- Ja, svarade hon.
- Vadå?
- Här är så kallt, att vi inte vet, vad vi ska göra med barnen. Om man lägger handen på tapeten, sa känner man nu, då det är stilla ute, hur det drar. Och när det blåser, kan man lika gärna vara ute som inne, det blåser tvärs igenom väggarna, och det tjuter och piper, så barna bli alldeles hjärtskrämda. Man måste hålla sig mitt i rummet, för att inte blåsten ska slå en för mycket i ansiktet, och om benen blir man alldeles iskall. Och elda hjälper inte. Och vad det kostar sen! Allt en tjänar, snart sagt, går i spisen. Och vara i andra rummen, det går då inte alls.
- Kan ni inte klaga hos jordnämnden, då?
- Då får man bara obehag!
Prosit! Hur var det med det statliga Sverige, hur var det med välfärdsevangeliets realiserande? Åter kom denna gamla fråga, som följt mig från snart sagt resans första dag, upp i själen.
- Nå, men vad beror denna kyla egentligen på?
- Antagligen, svarade mannen, var virket inte torrt, då huset byggdes, och därför är det nu bara sprickor och springor, alltsamman, så att hela huset är otätt. Ja, som en regelrätt spånkorg.
- Och det kan ni inte själva reparera?
- Det går inte att reparera ett sånt hus. Det måste göras om helt och hållet.
- Och det har ni inte råd till?
- Nej.
- Och staten?
- Ja, det tycks, som inte den skulle ha råd heller!
Och där sitta de mitt i det blåsiga Halland och frysa. Det är
sannerligen också en bild av Sverige av i dag. Vad säger svenska
samhället om den? Vad säger regering, riksdag, press, myndigheter,
allmänhet? Vad säga vi alla, som betala högre och högre skatt för att
hjälpa dem, som behöva? Hur bli de hjälpta? På detta sätt? Man må
fråga, då man sett!
