- Project Runeberg -  Lort-Sverige /
§ 5. Jordfolket

(1938) [MARC] [MARC] Author: Ludvig Nordström - Tema: Politics
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

KAP. V. Hos jordfolket.

§5. Jordfolket.

- Det var svårt! sade jag till inspektrisen. Hon bara ruskade på huvudet igen. Men, tillade jag, vad talade gubben och gumman för språk? För svenska var det i alla händelser inte.

- Neej, det var danska. Di gamle talar danska ännu på många håll.

- Ren danska?

- Ja, på sina håll, men annars en blandning, och den kan vara svår nog att begripa till och med för mig.

- Ja! sade jag. Det var presentationen, det här. Nu går vi vidare och klockan ett hämtar vi doktorn.

Bild 13. Statarkök. Skåne.

- Då ska vi kanske först se på förbättrade bostäder! Här. Och det gjorde vi. Men, men, men! Skåne ar ett svårt kapitel, det kan icke kommas ifrån. I verkligheten var det här ännu mycket starkare än uppe i det mellansvenska godsområdet ett intryck av Balkan och Mindre Asien, som dominerade, starkare helt enkelt emedan byggnadsmaterialet här var sten som därnere i Orienten och vittrande, raserande sten. Men dessutom möglig.

Dock var det interiörerna, som i alla fall var det värsta, och det är bäst att säga som det var: värst voro till sist människorna. Men vi skola kanske först ta ett par typiska statbostadsinteriörer av gamla stilen, sådana jag hade tillfälle att se dem här, för första gången i mitt liv.

Till en lägenhet om tre rum och kök fanns ingen förstuga, man kom utifrån luften direkt in i köket, vilket syns å bild 13. I ett hörn av kammaren hade man den s. k. »spisekammaren», vilket på svenska heter skafferi och inte, som man skulle tro, betyder matrum. Innanför kammaren hade man finrummet. I denna lägenhet, där värmeledning införts, bodde man, hustru och nio barn. Golvet var svart av smuts, skodon voro slängda över hela detta golv, kläder hängde på spikar på väggarna, servis, matrester, kläder voro hopblandade i en enda röra, barnen voro smutsiga, hustrun hade ett magert, utslitet, förbittrat ansikte och ändå på något vis stämplat av denna egendomliga, osvenska, onordiska undergivenhet, som man ser i gamla livegenskapsländer men som verkar så på en gång främmande, motbjudande och nedstämmande i Sverige, där det återfinnes endast och uteslutande inom urgamla storgodsområden.

Med dessa egenskaper sammanhänger en för uppsvensken och kanske i all synnerhet för norrlänningen fullkomligt häpnadsväckande smutsaktighet; och på den funderade jag, sedan jag gått igenom några interiörer av samma slag som de nyss beskrivna och medan bilen förde inspektrisen och mig till mötet med doktorn.

- Nåå? sade han.

Nu skakade jag på huvudet.

- Vad beror denna otroliga smutsaktighet på? frågade jag honom, då vi åter satt fart utåt nya undersökningar.

- Ja, sade han allvarligt, skåningen är skitig, det står inte att förneka. Man får vid konstaterandet av detta ostridiga faktum antagligen ta med i beräkningen, att han så länge haft det mest intima samliv med djur: hästar, kor, får, svin, höns, och vi torde få se exempel på bostäder, där människor och djur ännu i dag eller åtminstone till alldeles nyligen bott tillsammans.

- Är verkligen detta bruk ännu icke slut här i Skåne?

- Jag behöver kanske bara nämna, att för endast tjugu år sen fick jag avslag från länsstyrelsen på ett mitt förslag att åtgärder borde vidtagas för att skilja människobostäder från kostall. Från länsstyrelsen! Vad ska man då begära av gemene man, av folket som i hela sitt liv aldrig sett annat?

Bilen körde upp på en knastrande grusplan under brusande stora trän, det blåste en frisk vind så att dammet rök av vägarna. Solen gassade hett. Här hämtade vi ciceron, och i väg bar det igen.

- Ja, det är inte barnlek med blåsten här i Skåne! sade ciceronen. Det hände härom året att det blåste här i trakten, så att hela åkerfält med inte bara all grödan utan med själva åkerjorden sopades bort och hela fältet låg naket som en hand. Här ska vi nu titta in.

- Vem bor här?

En sockerbruksarbetare. Både han och hans hustru arbeta i sockerfabriken, som syns där borta.

- Och här ska vi se?

- Ett välskött hem i ett dåligt hus.

- Är det gamla människor? Statfolk?

- Vi ska höra. Statfolk? Ja. Under bruket.

Vi stego in i det lilla vita avlånga huset och fingo nästan böja oss för att kunna komma in. Det var ett gammalt hus. Vi kommo in i ett mönstergillt snyggt rum, där en blek mörk flicka tog emot oss. Rummet hade brädgolv täckt med snygga trasmattor, det låga taket randades på tvären av en bastant takstock och var för övrigt klätt med spåntade och vitmålade bräder. I köket var det tegelstensgolv.

- Hur gammalt är detta hus? frågade vi flickan.

- Det är gammalt, svarade hon, mycket gammalt, minst hundra år.

- Är det kallt?

- Ja, mycket.

Bild 14. Gammal skånsk »mölla».

- Men kaminen?

- Ja, det blir hett, när vi eldar den. Men så fort vi slutar elda, så är det lika kallt igen.

Doktorn hade gått runt rummet, böjt sig ner överallt och undersökt.

- Kom och titta, herr Nordström! sade han. Se här! överallt! De här fläckarna. Det är av fukten, av vatten, som rinner nerför väggarna innanför tapeterna.

- När det regnar, sade flickan, rinner vattnet utifrån ner under golvet.

Vi gingo ut och undersökte.

- Ja, naturligtvis! sade doktorn. Huset har ingen stenfot, och det ligger lägre än den omgivande terrängen. Det ligger i själva verket över en vattengrop.

Jag hade suttit och ritat planen och antecknat, och det hade tagit en stund. Först då jag kom in, hade rummet förefallit skönt, snyggt och stilla som det var, men det hade inte dröjt länge, förrän jag börjat känna kyla först om fötterna, sedan hur den kröp upp efter ryggen.

- Och fröken sköter hemmet? sade doktorn.

- Ja.

- Både far och mor är i fabriken?

- Ja.

- Hur gammal är far?

- 48 år.

- Och mor?

- 50.

- Och fröken är enda barnet?

- Ja.

- Hur står det till nu, då?

- Åh jo, tack.

- Men fröken orkar inte med tyngre arbete?

- Neej.

- Försök att vara så mycket som möjligt ute i solen!

Vi tackade för oss och gingo.

- Tbc! sade doktorn, då vi kommo ut.

- Ja. Det är dessa gamla sollösa, urmodiga hus, som skulle bort, vartenda ett!

- Vad säjs då om det här? sade ciceronen och pekade på något, som liknade en fallfärdig stenkällare med tomma och delvis förspikade fönster.

Jag hade nått resans bottenpunkt.

- I detta hus, sade ciceronen, bodde ännu för ett halvt år sedan: människor, höns och svin tillsammans.

Vi forcerade oss in. Jag såg tre små, små rum, för att komma genom dörrarna måste man huka sig, jag såg den eviga pannmuren, murbruk, som rasat från väggar och tak, burar och pinnar för hönsen, spillning på golv och väggar, kvarlämnade madrasser efter människor, hål i väggen ut i det fria för svinen.

Jag kände det precis likadant, som då jag första gången kom ner i Roms katakomber, lika långt tillbakaflyttad i tiden, och att höra, att här hade bara för ett halvt år sedan bott människor, människor, som alltjämt levde och gingo omkring och arbetade kanske inte långt härifrån, det verkade faktiskt precis lika fantastiskt som om min ciceron i Rom skulle sagt, att grosshandlare i Rom bara ett halvt år tidigare skulle bott i katakomberna.

Och det kan inte hjälpas: när man vandrar genom Skånes äldre stathus och bondstugor, har man en känsla av att ha stigit ner i katakomber, där de sista underliga kvarlevorna av ett snart sagt förhistorisk värld glömt sig kvar, och på krönen av dessa katakomber resa sig de fallfärdiga slotten alldeles som de fallfärdiga kyrkorna i Rom över motsvarande grottor.

Det är en värld, som hör det förgångna till, och i båda avdelningarna, hade uppe och nere, finns en mentalitet, som icke passar Sverige av i dag och icke kan befordra dess önskvärda framtid.


Project Runeberg, Mon Dec 17 20:03:01 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lortsvrg/kap5p5.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free