Man behöver ju inte vara särskilt skarpsynt eller vidare djupt införsatt i det nutida Sveriges sociala förvandlingsprocess för att ha klart för sig, att sällan har den s. k. ståndscirkulationen varit så livlig och så utbredd över alla samhällets klasser som just nu. Kroppsarbetare och bönder bli uppbärare av statens högsta ämbeten, grosshandlare bli hovdignitärer, prinsar gifta sig med borgardöttrnr, arbetardöttrar med professorer, etc. etc. Allt förefaller att rulla fram huller om buller. Alla gamla klassgränser ha fallit.
Men i allt detta kan man spåra en tydlig tendens. Det är inte bara en nivellering uppifrån, det är samtidigt en stignnde linje nerifrån, och det var just den jag nu kunde avläsa i bostadsförhållandena, i själva den yttre bostadsbilden. Demokratin har frigjort massorna, men inom dessa massor själva håller en allt tydligare differentiering på att ske, ett utsöndrande av de bästa och duktigaste till en ny överklass, ett avsöndrande av de sämsta och socialt omöjligaste till en ny, beklagansvärd underklass.
Vad jag med dessa ord åsyftar är just vad jag skall be att få belysa genom att helt enkelt berätta vad som nu närmast följde.
När vi lämnat den sista bondgården, med dess spaljéer av vinrankor, som gåvo många tiotals kilo mogna druvor i skörd, bakom oss, frågade jag läkaren:
- Och tjänarfrågan, doktorn?
- Ja, den är besvärlig här som överallt.
- Har doktorn någon förklaring på fenomenet?
- Ja, jag dömer ju efter vad jag ser, och då tycker jag mig finna ungefär följande. När industriarbetarna ha det bra, får barnen stanna längre i hemmet, dom är inte längre som förr en börda, dom hehöver inte redan i tonåren börja att hjälpa till med uppehället. Detta gäller speciellt flickorna. Därmed dras ju en mycket stor grupp arbetskraft från marknaden, och så har man krisen där.
- Och när dessa gå ut i livet?
- Så gå de antingen till industriföretag, dels till fabrikerna, dels i växande grad till kontoren. Eller så till egna hem. Gifter sig med andra ord.
Jag såg, vad jag hade att göra.
- Har ni något riktigt uruselt hem att visa mig? frågade jag.
Läkaren och kommunalgubbarna tittnde på varandra och rådslogo ett tag.
- Jo, sa en av dem, jag har ett inte långt därifrån jag bor.
- Nå, har ni något absolut nytt industriarbetarhem? frågade jag vidare.
- Ja, inte tio minuter därifrån med bil.
Vi körde. Vet herrskapet, vad jag ville se? »Flickan som trampade på...» från Blekingekusten. Hon, som enligt hälsovårdsnämndens ordförandes ord, gått »från dasset till dansbanan och avlat av sig som ett svin, utan att se sig för, vare sig på det ena stället eller det andra». Jag ville se, om inte det glada och tanklösa språnget från dasset till dansbanan hade resulterat i en tung, en mycket tung och allt mera krokig och böjd och släpande vandring från dansbanan tillbaka till dasset.
Det hade.
På hela resan såg jag inte ett smutsigare, bedrövligare, hopplösare, mer hjärtskärande hem. Inte ens finrummet fanns. Ett kök, som bestod av en gammal farstu utan riktiga fönster ens. Bara två rutor på var sin sida om dörren, såsom i förstugor brukas. En spismur, som mest liknade en smeds svarta, sotiga ässja, och så en samling små rum, där det inte ens fanns gardiner, där de potatisgroddsbleka, myllrande sju småttingarna krälade i smuts, lump och matrester. De hostade hela högen, så att det värkte i ens egna lungor. Man brukar tala om krigets kanonmat. Detta var Lort-Sveriges kanonmat. Dessa barn skulle bli billig statarkraft i den lägst stående ambulerande lantarbetararmén, om vilken läkarn talat. Och lukten! Stanken! Och modern-flickan, som trampat på...! Med sitt gröna ansikte, sina förgråtna ögon, som inte längre ville se utåt livet utan sågo baklänges inåt, med sina ruttna tänder, sina magra, skinnötta händer och smutsiga kartnaglar, med sina benrangelsarmar, som hade den sista rörelsen av liv kvar, då hon tryckte den minsta potatisgrodden till sitt platta, urmjölkade bröst.
Det var demokratins nya underklass, som måste bort. I hela landet.
- Kör vidare! sa jag.
Ute sken solen varligt och fint på färskt, dansande grönt gräs och bland sjungande skär och vit fruktblom, havet bredde en oändlighet som av Sveriges Riksbanks nyaste jubileumstvåkronor ända bort till Amerika, föreföll det mig, där vi skulle jubla över och tilljublas för vår rikedom, vårt mönstersamhälle, vårt mönsterfolk, våra mönsteranordningar. Hela naturen var som ett Delaware-festspel.
Och mitt i alltsammans, som pricken över i-et, låg det moderna industriarbetarhemmet. Ett solljusflödande vitt funkishus. Panelad förstuga, herrum och vardagsrum med stora funkisfönster, som släppte in hela världens ljus och blå himmel och blomdoft och glitterhav; w. c., värmeledning, rostfri diskbänk, allt. Sovrum på övre botten. En generaldirektörsvilla.
Där såg jag det. Där fann jag det jag sökt. Svaret. Där var den springande punkten mellan Lort-Sverige och Villa-Sverige. Vad? Jo, innanför köket fanns ett litet rum, matrum, arbetsrum, rum för allting.
Och - det - luktade - snusk! Det - luktade - snusk!
Det var det sista av Lort-Sverige. Vägen från Lort-Sverige till det kommande Villa-Sverige tecknades av de fattigas finrum, som var det nya demokratiska Arbetar-Sveriges urgamla adelsbrev. Ur det skulle nobiliseringen av detta Arbetar-Sverige komma.
Det var en adel, som icke skulle vara baserad vare sig på börd eller på börs utan på en enda sak, vilken ensam skulle ha förmåga och kraft att definitivt rasera de gamla klass- och ståndsmurarna: renligheten, den absoluta renligheten.
När även det lilla illaluktande rummet bakom köket gått bort för
alltid, då är Lort-Sverige ett minne, då har Villa-Sverige vunnit sin
stora seger och nått sitt slutliga mål.
