- Project Runeberg -  Lort-Sverige /
§ 13. Paradiset, som sprack

(1938) [MARC] [MARC] Author: Ludvig Nordström - Tema: Politics
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

KAP. V. Hos jordfolket.

§13. Paradiset som sprack.

Vi hade kommit överens om, att jag under doktorns mottagningstimmar skulle passa på att söka få en liten glimt av tillståndet hos småbrukare och egnahemmare i denna landets mest utpräglade småbrukarbygd.

- Vi ska köra upp i skogs- och obygden mot Smålands- och Västgötakanten! sade jag till Hedin, som troget väntade på det redan solgassiga torget.

- Är det uselt där? frågade han.

- Det är det, vi ska se. Jag har mina misstankar. Under krisen 1930 - 33 var det ända till 40 exekutiva auktioner på småbruk och egnahem per dag här i trakten.

- Det var själva Bellman! sade Hedin.

- Jag har fått mycket på huden, för att jag inte trott så vidare på det paradis, som småbruket skulle skapa. Men jag har både sett och hört för mycket elände på det området för att tro. Nu ska vi driva upp en gubbe, som är ledare för en organisationsrörelse inom hela småbrukarkåren. Det ska bli intressant att höra, vad han har att säga.

Och det blev det också. Det är ganska masrankig bygd på dessa kanter, djupa, vanskötta granskogar, backig, slingrig väg, små, grå, fattiga och ensliga gårdar, men granna, grova ekar.

- Är inte det här gamla snapphanebygder? undrade Hedin.

- Jo, visst.

- Du vet, jag blir full i skratt, då jag ser ekarna. De var väl, var dom hängde snapphanarna, tänkera?

- Förmodligen.

- Du vet, jag tycker, dom ser ut precis så. Det är ingen precis vänlig bygd, tyckera.

Nej, jag tror procenten för sinnessjukdom och kriminalitet är ovanligt hög för de här trakterna. Men bygger gör dom, här också, di kanaljerna. Gudilov!

Och i ett sådant nästan alldeles nygräddat samhälle bodde den vi sökte, en liten, rätt mager och fårad man, med blå ögon, lysande med den alldeles säregna glans, som kommer av en brinnande själ, en allt uppslukande idé.

- Nåå, herr Stark, sade jag, hur har vi det nu egentligen med småbrukarna och egnahemmarna? Och deras bostäder?

- Ja, Gud sig förbarme! svarade han. Det är inget vackert kapitel i Sveriges historia, det, inte. Nej, det är rena, rama skandalen.

- Är bostäderna dåliga också?

- Om di är! Jaa. Jag säger bara!

- Men hur kommer det sig?

- Ja, var ska dessa stackare ta pengar ifrån att reparera och underhålla, då di knappt har ens mat för dagen?

- Är det verkligen så illa ställt?

- Det är just, vad det är, det!

- Vill herr Stark tala om det i radion för hela svenska folket?

- Ja! Det kan jag väl göra!

Så vi monterade upp grejorna.

- För att vinna så mycken tid som möjligt åt herr Starks anförande, sade jag, ska vi ordna så, att jag inte sitter och frågar. Utan herr Stark talar direkt.

- Ja, om jag kan!

Svettpärlor hade börjat sippra fram på hans panna, och nu blev jag vittne till ett egendomligt psykologiskt skådespel. Denne man hade talat på väldiga massmöten i olika Nordens länder, han hade kämpat utan att blinka på hetsiga sammanträden mot svurna fiender och motståndare - nu, när han satt i lugn och ro i sitt eget arbetsrum och allt var tyst omkring honom, bara med den genom tiotals ögon stirrande mikrofonen framför sig, då kunde han inte. Rösten stockade sig i halsen på honom, han strök sig över pannan med darrande hand och pressade fram:

- Nej, det går inte. Jag får inte fram ett ord.

Jag hade sett en av läkarna under färden, en stor, kraftig man, skälva med händerna som löv inför samma mikrofon, och han var dock en stor skämtare. Det var tydligen, som om hela svenska folket skulle stirra med hotfulla ögon genom mikrofonhålen.

Vi måste därför ta den vanliga intervjuformen. Och lyssna nu till vad denne man hade att säga! Del tål att tänka på.

- Skulle herr Stark, började jag alltså, som har en ledande ställning inom småbrukarrörelsen, vilja vara snäll och säga mig i korta ord sin syn på småbrukarnas och egnahemmarnas ställning särskilt här i länet.

- Jag skall i korthet försöka att ge det svaret. Småbrukarna har det i stort sett nästan sämre än både jordbruksarbetare och torpare. I all synnerhet ifråga om bostadsförhållanden. De förra har genom den nyare lagstiftningen och arbetstidslagen fått det ganska väsentligt förbättrat på bostadsområdet, och torparna har i regel genom sina arbetsgivare också blivit bättre tillgodosedda, än vad staten genom sina åtgärder har kunnat göra med småbrukarna.

- Hur kommer sig det egentligen?

- Ja, de stödåtgärder som vidtagits har verkat så, att de har varit mera till de störres fördel än till de mindres.

- Det vill säga de större jordbrukarnas?

- De större jordbrukarnas, ja. Både regleringen av sockerbetsodlingen och brödsädsregleringen har ju verkat så, att de större har fått fördelarna, under det att de mindre jordbrukarna varit hänvisade till att köpa brödsäd och ända till för ett par år sen inte varit delaktiga av sockerbetsodlingen.

- Nå, men egnahemsrörelsen var väl ändå från början avsedd just att hjälpa dessa människor?

- Ja, naturligtvis, och jag tror också, att det var ställt på rätt väg till att börja med, men en del saker har spelat in, som har gjort, att det har kommit på villovägar. Det är, att en del personer har försökt och lyckats göra sig vinning av efterfrågan på egnahem.

- Det vill säga, att de har stycka upp större egendomar och sålt ut till egnahem?

- Just det. Som det har skett här i länet har det kanske inte varit så illa som på andra ställen i vårt land. Vi har ju hört från södra delarna av vår provins sådant som varit ännu värre, men Andelsföreningen Egna Hem har i alla fall gjort saker, som varit klandervärda, för i den har det suttit samma styrelse som i egnahemsnämnden, och på det sättet skulle det ej få tillgå, om staten tagit hand om jordförmedlingen.

- Nå, men hur ställer det sig ur bostadssynpunkt för dessa småbrukare och egnahemmare? Är det så, att de får det sämre och sämre, så måste ju deras bostäder också vara dåliga.

- Det är ju tydligt, att bostäderna har varit dåliga och är dåliga fortfarande. En del har ju genom de s. k. bostadsförbättringslånen fått sina bostäder uppsnyggade. men ännu finns det många, som har bostäder så tarvliga, att man kan säga, att svinen många gånger har det bättre på de större godsen.

- Det var verkligen ganska mycket, det! Men om det nu är på det viset, då måste man ju säga, att denna rörelse inte har lyckats att förbättra tillståndet, så att det blivit bättre än i de gamla skogstorpen, hos lantarbetare o. s. v.

- Nej, men det skulle ha kunnat förbättras om stödåtgärderna hade lagts på ett helt annat sätt, nämligen så, att det gett just de mindre småbrukarna och egnahemsjordbrukarna ett ordentligt stöd. Då kunde det kanske ha blivit bättre, men som sagt, allt verkligt stöd har nu gått till de större. Åtminstone hittills.

- Nå, hur är då stämningen bland dessa egnahemmare och småbrukare?

- Ja, den är sådan, att man anser, att ingenting kan göras. Man har försökt på alla sätt och vis att få bättre förhållanden, men det har inte lyckats. Vi har gått in med skrivelser till Kungl. Maj:t och vederbörande myndigheter, men ingenting tycks hjälpa. Fast man får ju säga, att om man ser på det hela, så kan man dock skönja en del förbättringar bland vissa småbrukare och egnahemsjordbrukare ute i bygderna.

- Vad är då att göra åt allt detta?

- Ja, det enda är, anser jag för min del åtminstone, dels att staten tar hand om småbrukarna mer än vad den har gjort hittills och dels att småbrukarna samlar sig i en stark förening och gör någonting själva också för att det ska bli bättre och inte bara litar var och en på sig själv.

Där var den igen, den allt starkare, ständigt återkommande, ständigt växande melodien: staten, staten och staten!

Men hela denna småbrukarrörelse skulle ju göra landet starkare, rikare, folket lyckligare och friare.

- Vill författar Nordström se, vad det blir av egnahem? frågade herr Stark, och tacka för att jag det ville.

- Det ligger alldeles här intill, sade han. Jag kan stå på fotsteget på bilen.

Och vi åkte dit. En grå, fallfärdig stuga, allt annat än fager. Men vad var dock det yttre mot interiören! Det var två rum, ett på var sida om en liten förstuga, båda ytterligt låga i taket. I rummet till vänster om det närmast en upplagsbod för all möjlig bråte. Till höger satt en lappskomakare, där hade han sin verkstad, låg, mörk, förfallen, illaluktande.

- Ja, egentligen, sade herr Stark, skulle huset utdömas. Men förresten! Det rasar väl snart ihop av sig självt.

Det var paradiset, som sprack.


Project Runeberg, Mon Dec 17 20:03:01 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lortsvrg/kap5p13.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free