När Hedin och jag kommit för oss själva i var bil och susade vidare söderut, sade han:
- Du vet, den där första, det var ingen dum gubbe, det!
- Hur så?
- Medan ni var inne, pratade han med mig en hel del. Och så sa han: ja, dom här bostadsförbättringsbidragen, det är rena skojet, det!
- Jaså! Hur så?
- Jo, du vet, han sa: dom där bidragen, det är bara storgubbarna, som tjänar på dom. Vi, fattiga, får ingenting.
- Jag förmodar han menade lagens bestämmelse, att ingen kan få bidrag, som inte själv kan tillskjuta 50 à 60 procent av summan. Så på sätt och vis har han ju rätt. Vi ska hålla ögona på saken. Liksom också på frågan om arbetskraft till jordbruk och hushåll, som nu har börjat segla upp på allvar.
Det liksom kändes en fränare stämning i luften, när vi nu kommo neråt sydligaste Sverige. Jag kände igen den från jordbruksresan 1930. Snart hade vi skogsbygden bakom oss, där fanns det biförtjänster, på slättbygden ställde det sig annorlunda. Det var därför med yttersta nyfikenhet som jag, efter denna första signal, stannade i ett jordbrukssamhälle på gränsen mot dessa slättbygder.
Jag tror nästan, att detta var den dystraste punkten på hela resan. Här mötte jag nu för första gången på allvar ett av dessa tusende nya samhällen, som växa upp överallt i våra dagars Sverige, som varje bilist måste lägga märke till, då han ilar längs vägarna, och om vilkas inre förhållanden varje någorlunda vaken resenär måste fråga sig, hurudana de egentligen gestalta sig.
Det hette i den statistiska redogörelsen för bostadsundersökningen, som jag hade till grund för hela resan, att:
- Bostadskvaliteten genomgående förbättras med tilltagande industrialisering och urbanisering.
Det visade sig i detta fall, att ensamt urbanisering, det vill alltså säga samhällsbildning, icke tycks vara nog att åstadkomma tillräcklig förbättring, det fordras tydligen att båda faktorerna, alltså urbanisering och industrialisering, äro för handen, fast - det finns också exempel på, att icke ens industrialiseringen räcker till, nämligen om det industrialiserade samhället uppstått kring ett enskilt företag, där ledningen icke äger socialt förstånd, varom ett och annat i sinom tid längre fram.
Alltnog, det lilla landsbygdssamhälle, vi nu kommo till, torde kunna tjäna som typisk illustration av svårigheterna i de hastigt uppväxande samhällena landet runt.
Det låg platt, utspritt över en enorm ytvidd, med en ytterst ful huvudgata, i sten, kantad av de banalaste butiker, biografer, kaféer, precis som överallt, och med ett enormt, fyrkantigt, ödsligt torg, prytt av nyplanterade träd, med en ny sjangdobel kyrka i ena utkanten och med ett lika sjangdobelt villakvarter för samhällets societet i den andra. Järnvägsstation, järnvägsspår mitt genom samhället, busstation och bilstation. Det var något av Klondyke eller Alaska över det hela eller kanske snarare av svenskbygd i The Middle West, som på så många andra håll i nuets Sverige. Opersonligt, dystert.
Och jag undrade just, hur doktorn i detta samhälle skulle te sig. Han var också i sin tur den kanske allvarligaste av hela uppsättningen. Det inte minst spännande med denna resa var att iakttaga de olika läkarna, dessa människor, som dag ut och dag in, att inte dessutom säga natt ut och natt in hade att vada bland sjuka, jämrande, tokiga och halvtokiga, döende och ångestropande; att se nya människovarelser födas, gamla utslitna slockna bort; att ständigt vara på spänn, kunna hjälpa, ingripa, trösta, lära, varna och hota; att syna kroppar eller själar, bostäder, fabriker, hela samhällen - och ändå kunna hålla själen i balans, humöret uppe och inte ge tappt, inte förlora livsmod, hälsa, förstånd!
Detta var nu en man av medellängd, klädd helt och hållet i svart, med gråblek hy, inåtvända ögon, oftast slutna bakom pincenéglasen, då han talade, låg röst och förefallande att aldrig i sitt liv ha lett. Men från hans inre utströmmade en sällsynt energi, och han var omvärvd av ett dovt patos som en forntida mystiker. Han var av alla läkare på färden den, som kanske starkast representerade och typifierade läkaren som modern samhällsomdanare, som reformator, som revolutionär och som reorganisatör. Han ingav mig på en gång vemod, respekt och beundran.
Vi sutto i hans privata arbetsrum med en flaska vichy och ett par glas emellan oss, han talade med sin låga och dova röst, större delen av tiden blundande, jag antecknande, vad han sade.
- I städerna, började han, förstår man inte, hur galet det verkligen är ställt på landet. Det är så ställt, kortast uttryckt, att gamla människor, människor på 60 - 70 år få leva i bokstavligt slaveri, bara därför att ungdomarna ger sig i väg in till dessa städer och till industrin. Mot denna bakgrund har man att se de hygieniska missförhållandena på landsbygden. Man hinner helt enkelt inte klara mer än det löpande. Och jag vill bara säga som min mening, att bristen, den alltmer växande bristen på ungt folk på landsbygden kommer att ytterligare förvärra dess hygieniska missförhållanden.
Inför detta ostridiga fenomen står vi provinsialläkare praktiskt taget ensamma i vår verksamhet för förbättrade hygieniska förhållanden, ja, jag kan säga, att vi i själva verket till och med har myndigheterna emot oss.
- På vad sätt, menar doktorn?
- Vi kan ta hälsovårdsnämnderna till att börja med.
- Det har klagats mycket från deras sida under färden hit, att de fått så mycket att göra genom den statliga bostadsförbättringsverksamheten.
- Jaså. Då kan jag upplysa herr Nordström om, att någonting mer hopplöst än hälsovårdsnämndernas årsberättelser existerar icke här i landet.
- På vad vis?
- På vad vis! Jo, på det viset, helt enkelt, att allting uppges som gott och bra och fullkomligt tillfredsställande hur förhållandena än äro! Jag kan som exempel nämna fyra fall. Hälsovårdsnämnderna är, som herr Nordström vet, skyldiga att årligen avlämna rapport till provinsialläkaren. I dessa fyra fall svarade nu en dylik hälsovårdsnämnd: ingenting!
- Ingenting?
- Inte ett ord. Numro två svarade, att dessa årsrapporter voro: onyttiga.
- Det var starkt.
- Numro tre svarade, att de voro: onödiga. Och numro fyra, att de skulle svara, om Medicinalstyrelsen befallde dem. Annars ej. Det är hälsovårdsnämnderna, och jag tänker, att landets provinsialläkare tämligen allmänt kan vitsorda, vad jag säger. Herr Nordström kan ju föra frågan på tal under resans fortsättning.
- Ser doktorn någon bot för dessa missförhållanden?
- Naturligtvis. Det måste bli en ändring i hälsovårdsnämndernas sammansättning, så att de lära sig begripa sina skyldigheter men också sina rättigheter. Felet nu är, att dessa nämnder väljas efter partipolitiska synpunkter. Unga debutanter i kommunalpolitiken, som ska tränas, få numera börja sin politiska bana och göra sina första lärospån just i hälsovårdsnämnderna, i stället för att där skulle sitta klokt, erfaret och socialt ansvarskännande folk, oberoende av all partipolitik. Kort och gott: det hela måste omorganiseras. Vad som därför först och främst behövs är en ordentlig påkörare från högre ort. Och vidare: det måste bli bostadsinspektörer för större helhetsdistrikt, om här ska kunna bli någon reda, och slutligen: en sträng, ordentlig byggnadsordning inte bara som nu för städerna utan för alla samhällsbildningar, även alltså av icke stadskaraktär. Annars kommer här förr eller senare, med den laglösa samhällsbildning, som nu pågår landet runt, att bli en katastrof.
- Är det något mer i samband med myndigheterna, som doktorn vill framföra?
- Ja, hela denna trafik med överklagande av hälsovårdsmyndigheternas beslut och förelägganden hos Kunglig Majestäts Befallningshavande. Hygieniska oegentligheter av ena eller andra slaget anmäles för provinsialläkaren, han beordrar ändring, men vederbörande klaga hos K. B., som remitterar till provinsialläkaren, vilken yttrar sig, så fattar K. B. beslut, så överklagas det hos regeringsrätten, och så tar det en evighet, innan något blir gjort - om det ens, till sist, blir gjort. Låt länsstyrelserna besluta.
- Har doktorn några av hälsovårdsnämndernas årsberättelser här, så att jag kan få se? Det vill säga, om jag får.
- Ja, med nöje!
Och det var lätt att konstatera riktigheten av doktorns ord. Enligt dessa årsberättelser funnos uppenbarligen inga som helst missförhållanden i denna trakt.
- Gott! sade doktorn. Nu ska vi se!
Och så bar det i väg i bil ut i samhället. Medan samtalet pågick hade en ung kommunalman tillstött, och det blev nu vi tre, som tillsammans gåvo oss ut på inspektion.
- Det utmärkande för detta samhälle, sade kommunalmannen, och jag förmodar för de flesta i landet är övergången från stora obekväma lägenheter, som man ärvt från äldre förhållanden, till små med moderna bekvämligheter.
- Och här som i alla andra samhällen är naturligtvis nybyggnadsverksamheten livligast i utkanterna?
- Just där ligger en av de största svårigheterna ur rent hygienisk synpunkt, sade doktorn. Titta nu här!
Bilen hade stannat, och vi stego ur.
- Titta! sade doktorn och pekade. Hela denna plats är fullkomligt platt, det finns praktiskt taget icke en höjning i terrängen och därmed ingen avrinning. Det gör avloppsförhållandena nästan förtvivlade. Det är tekniskt synnerligen svårt och ekonomiskt omöjligt att leda bort avloppsvattnet. Samhället har inte råd. Och därmed blir det omöjligt att sätta in W. C. Får en W. C., ska alla ha. Det är klart. Det är den vanliga historien med avundsjukan. Men skulle det bli allmänt med W. C. i ett samhälle som detta, skulle läget bli fullständigt katastrofalt. Vart skulle exkrementen ta vägen? De skulle ligga kvar i terrängen, i dikena, överallt och förpesta hela trakten.
- Ja, vattenfrågan, då! sade kommunalmannen. Vi behöver bara tänka på svårigheten att få bakteriologisk undersökning av vatten. Det är ju ruinerande dyrt, enskilda har inte råd...
- Det skulle naturligtvis bekostas av allmänna medel! insköt doktorn.
- Ja, fortsatte kommunalmannen, här är det nu så, att ytvattnet rinner ner i de brunnar, som alla enskilda har...
- Vattenledningar, då? frågade jag.
- Finns inte!
- Inte vattenledning! Inte ordnat avlopp! Är det så?
- Ja, sade doktorn, där ser herr Nordström själv!
- När nu ytvattnet rinner ner i brunnarna, fortsatte kommunalmannen, vad blir följden? Jo, att massor av folk i samhället säger: vi kan inte dricka vattnet ur våra brunnar. Så förpestat är det.
- Vad är då att göra? frågade jag.
- Ja, det är just det, som är frågan! sade doktorn. Där står vi nu, därför att, som jag säger, det inte finns en lika sträng byggnadsstadga för såna här samhällen som för städerna. Men hälsovårdsnämnderna! De förklarar, att allt är bra och i full ordning.
Han lyfte ansiktet, vidgade näsborrarna, sade:
- Lukta!
Jag drog in luften genom näsan, djupt.
- Sannerligen! Det luktar, det luktar...
- Det luktar skit! Helt enkelt. Var god och kom tillbaka hit i juli, så ska herr Nordström få känna. Men nu ska vi titta på något annat.
Bilen stannade vid en port. Den var låst. En ung man hade tillkommit, han sprang runt huset, och om en stund öppnades porten inifrån. Jag tittade in.
- Nej, sade jag, detta är jag skyldig rita.
Se bild 12. Det var, vad jag i förstugans mörker urskilde: en tvärbrant trappa, som högst upp delade sig i två stegliknande smärre trappor, en åt vardera hållet. Ett par trätofflor, en trasig sko vid trappans fot. Trappstegen halvt bortruttnade, svarta av smuts, väggarna gråsvarta av smuts. En unken källarlukt.
- Vad är egentligen det här? frågade jag.
- Jo, det ska jag upplysa herr Nordström om. Det är ett hyreshus.
- Bor det folk här?
- Här bor folk. Och här bor barn.
- Vad för slags folk?
Bild 12. Trappan i hyreshuset, Småland.
- Fattiga stackare, naturligtvis. Arbetare etc. Och värden tar för en lägenhet om ett rum och kök i denna om icke moderna, så låt oss säga aktuella lägenhet, ty bostädernas kvalitet i landet är ju aktuell just nu, varpå herr Nordströms resa är bästa beviset, han tar, säger jag, för en dylik lägenhet en hyra av 16 kronor per månad, vilket betyder från 15 till 25 procent av hyresgästens månadsinkomst. Men hälsovårdsnämnderna säger: all bostadsinspektion är onödig och onyttig. Låt oss titta in!
Vi gingo runt huset, kommo uppför en gungande spång över det, som en gång varit en bro, in i ett rum, som varit förstuga eller glasveranda och bestod mest av fönster, där var en spis inmonterad. Ingen förstuga, inget vindfång. Två rum, golvtiljorna hoppade under fötterna. En medelålders kvinna som såg ut att vara hopplös livstidsfånge, brydde sig knappt om oss. Livet föreföll slut för henne.
Vi gingo ut på gården.
- Titta på det här uthuset! sade ciceronen, som tillstött.
Det saknade bakvägg. Det hade haft en, och det hade varit en brandmur, nu låg den nedramlad som en hög tegel och murbruk, och uthuset liknade Skogsfrun i så måtto, som det var ihåligt bak, men däremot saknade det varje spår av hennes tjusighet fram.
- Vi kör vidare! sade doktorn.
Bilen stannade på en gata mitt i samhället, en regelrätt, kullerstenslagd gata. Vi gingo uppför en cementtrappa till en gård, hörande till ett hus vid gatan.
- Titta! sade doktorn. En trappa, brant som en stege, ledde upp till övre botten. Utanför var en verandaliknande tillbyggnad, och ur dess innandöme stack ut ett plåtrör, som gapade över en stor tratt, vilken i sin tur bildade toppen av ett annat plåtrör, som gick ner till gatans rännsten.
- Övre våningens högst tillfredsställande avloppsledning! sade doktorn. Det luktar gott på gatan!
Men på gårdsplanen blommade fruktträden underbart. De föreföllo hånle.
- Vi kör vidare! sade doktorn.
Bilen stannade i stadens ena utkant.
- Titta! sade doktorn och pekade. Rätt ner i ett igenvuxet, grönt avloppsdike, där något liknande en pudding av döda råttor, disktrasor, potatis- och äggskal föreföll att jäsa för underjordisk spisvärme.
- Här är samhällets avloppssystem. Känn, hur det stinker redan nu! Tänk, om det blir en het sommar. Detta, herr Nordström, är ett samhälle på svenska landsbygden, nådens år 1938.
Jag tänkte på allt möjligt, men av någon anledning kom en tanke att resa sig över alla de andra, tanken på den stora festresan till Amerika för att fira Delaware-minnet! Varför inte i stället göra en mindre delegation och låta den resa hit?
- Och hälsovårdsnämnderna säger, att ingenting finns att anmärka! sade doktorn.
Då upptäckte jag med ens den sjangdobla kyrkan mitt över avloppsdiket ett stycke bort.
- Är den ny? frågade jag.
- Ja, alldeles.
- Vad kostar den?
- Över 200.000 kronor.
- Är det för att samhället ska vara lika fint som andra?
- Ja, precis.
Då noterade jag i min bok de två enda orden:
Kyrkan och avloppsdiket.
Tryckte mina ciceroners händer.
Och flydde.
