När vi körde ut från gårdsplanen, gav jag därför Hedin först och främst följande order:
- Kyrkoherden hade vidtalat några arbetare med egna hem vid fabriken därborta, för att vi skulle få se goda bostäder. Men vi kör förbi. Vi måste först ha mera av den sort, vi nu sett och hört för att få en bestämdare bild. Vi kör direkt till nästa station, den första i Östergötland.
- Är Södermanland klart? frågade han.
- Ja, svarade jag och tillade: Säg mig en sak, lade du märke till kattorna?
- Ja, du vet, jag måste skratta. Nå sånt skulle jag väl aldrig ha trott, om man berättat det för mig eller om jag inte hade sett det med egna ögon.
- Lade du märke till att allesammans hade glömt sina bekymmer, så fort dom fick se kattorna?
- Ja visst!
- Jag sitter här och grubblar på, om det inte är mycket av förklaringen till de usla bostäderna och förresten till allt elände i världen. Folket lever i ögonblicket. Så fort kvinnorna fått på kaffepannan, har dom glömt kylan, ångesten för eldsvåda, sophögen, alltsammans, och när kattorna så kommer till, blir hela livet bara dessa kattor. Vore det annorlunda med »folket», skulle nog både arrendatorn och professorn få veta, vad deras plikt är. Jag undrar vidare, om kyrkoherden verkligen kände till förhållandena i denna gård. Det förefaller antagligt, eftersom han sände mig dit. Varför rör han då inte upp himmel och jord? Vad skulle Kristus ha gjort? Jag måste säga, att om han vet, då förstår jag honom inte.
- Men det gör jag! sade Hedin med oväntad skärpa. Du vet, jag går aldrig i kyrkan, men min mor tyckte om att göra det. Och en söndag följde jag henne i Jakobs kyrka i Stockholm. Jag brukade följa henne till porten och skiljas från henne där, men den söndan tänkte jag, att jag skulle göra henne sällskap i kyrkan också, för jag visste, att hon gärna ville det. Men du vet, när vi kom in, det var en söndag i mitten på juli, så satt det bara en hop sorgklädda fruntimmer här och där i bänkarna, och när prästen kom opp på predikstolen och hukade sig ner för något slags bön, så kikade han över kanten ner på dom, och så reser han sig, och så säger han tre gånger å rad: Bereden Eder till Döden! Bereden Eder till Döden! Bereden Eder till Döden! Och gummorna eller vad det var, ja, dom sjönk ihop mer och mer, så dom nästan försvann i bänkarna, som om han skulle ha slagit dom i huvut med en klubba. Jag blev så förbannad, så jag tänkte resa mig ur bänken och gå min väg. Direkt. Dessa människor hade mist anförvanter eller sjutton vet vad, men hade i alla fall fått gå igenom så pass, att vad dom behövde och var ute efter, det var att bli stimulerade, få igen livslust och sånt, och så klämmer karlen till med: Bereden Eder till Döden! Du vet, om det inte varit så djäkligt, alltihop, skulle jag ha skrattat, så uridiotiskt var det, men den prästen, han utförde då det storverket i alla fall, att jag aldrig satt min fot i en kyrka mer. Nej! Dom begriper varken vad folket behöver eller vad tiden fordrar. Dom lever i en värld, som är förbi för längesen.
Jag trodde, att fientligheten mot prästerna icke längre fanns, men här hade jag den! Men det var inte längre prästen-samhällsförtryckaren det nu gällde. Han hade spelat ut sin roll och försvunnit från scenen. Det var prästen-samhällsfrämlingen! Och Gud vet, om inte det var en allvarligare historia ändå för både kyrka och religion.
- Jag förstår dig, svarade jag, men frågan ar invecklad. Emellertid, en annan sak. Du hörde, vad mannen till fru X. sa uppe vid verkstan, att allt det här fick hustrun ta hand om?
- Ja, du vet, då vart jag häpen.
Ja, därför att du varit i Amerika och sett andra förhållanden. Men
vet du, vad fru X. sedan sa? Jo, så här. Jag frågade henne, om inte
mannen vidtagit några anstalter att få ändring i förhållandena. Ah!
hade han då svarat. Vad tjänar det till? Det blir ju ingenting av
ändå!! Nu vill jag bara säga dig det, att jag under de här
undersökningsresorna kommit underfund om en sak. Som nu, genom
vad jag sett och hört här i dag, med ens blivit aktuell för mig, och
det är för det första, att karlarna här i Sverige icke tar
tillräcklig hänsyn till hustrurna och hemarbetets betydelse och
besvärligheter, och för det andra att de unga flickorna aldrig vet vad
de går in i, då de gifter sig. Båda dessa saker måste tydligen ändras,
om det ska bli någon ordning i bostadsfrågan, för vad jag sett i dag
ger mig, på grund av vad jag tidigare sett under mina resor, den
absoluta uppfattningen, att bostadsfrågan helt enkelt kan rubriceras,
åtminstone ur den rent mänskliga synpunkten, som frågan om
förhållandet mellan könen här i Sverige. Så nu måste vi först och
främst se, vad Östergötland har att visa oss i det avseendet.
