En sval, glad, grönskande morgon bar oss till det samhälle, där kyrkoherden bodde, och vårsolen glittrade i en glättig å, på kådiga vårlöv och på kyrkoherdeboställets väl krattade grusplan, där kyrkoherden själv tog emot oss.
Det var en man med vänliga, lite sorgsna och kanske även lite skygga ögon. Ingenting av forna tiders myndige kyrkherrar, vilka tittade ner på sina medmänniskor som från en själens ständiga predikstol. Nej, en människa bland människor men samtidigt en utlänning, en människa från en annan värld, vilken han icke var säker på, att man riktigt kom ihåg längre här på jorden.
Han förde mig genom den gamla vackra, rymliga, ljusa, blomsterrika våningen till sitt arbetsrum, där väggarna fylldes av bokhyllor och där Kristusbilder syntes överallt.
- Jag vet inte riktigt, vad det är, som herr Nordström önskar veta, sade han.
- Ja, svarade jag, det är kanske lite svårt att fixera, men närmast kan jag säga, att jag skulle vara tacksam att höra lite om kyrkoherdens allmänna syn på det andliga, det religiösa läget i dessa bygder, särskilt då, om man ser det mot bakgrund av den stora sociala transformation, som vi hålla på att passera. Finns här industri? Eller är det ren jordbruksbygd?
- Ren jordbruksbygd, men med ett litet inslag av industri.
- Nå, dessa industriarbetare då, till exempel, hur ställa de sig till religionen? Är dom socialdemokrater?
- Ja, det är dom.
- Och som sådana religionsfientliga?
- Nej, det kan jag inte säga. Dom är, skulle jag snarare vilja säga, socialdemokrater och detta mycket strängt och religiösa i viss utsträckning. Och alldeles särskilt intresserar dom sig på ett mycket vackert sätt, för vår gamla kyrka. Där skiljer dom sig till exempel påfallande från bönderna.
- På vad sätt?
- Jag kan ju berätta en liten händelse. Vi ville gärna få kyrkan restaurerad, och då hände följande. Kyrkans allmänna budget beräknades, och man fann, att avgifterna till kyrkan kunde sänkas på debetsedeln med 15 öre. Ärendet föredrogs i kyrkofullmäktige, där det sitter både bönder och arbetare. Bönderna röstade enhälligt för sänkningen, men industriarbetarna sade då: Nej, vi taxera ut beloppet och spar det till restaureringen. Och det gick också igenom.
- Vad anser kyrkoherden denna mentalitet hos dessa industriarbetare tyda på eller sammanhänga med?
- Dom skiljer mycket noga på det politiska och det rent mänskliga, men mig förefaller det närmast, som om man kunde konstatera, hur den traditionsbundna människan börjar genomsyra de nya sociala och politiska formerna. Jag kan berätta en annan liten händelse, som förefaller mig säga en del. En man, jag behöver icke nämna hans yrke, gifte sig och hustrun var baptist. Vi har rätt mycket frikyrklighet här, vi har ju inte så långt till Närke. Dom fick ett barn, och mannen frågade mig, om jag ville komma och döpa barnet...
- Var han socialdemokrat?
- Ja, han var socialdemokrat. Ja, svarade jag, naturligtvis vill jag göra det. Då ville han, att modern också skulle upptas i kyrkan. Men då måste även hon döpas, sade jag honom, och det var han med på. Så jag kom och döpte först modern, sedan barnet, och dopvittne var den socialdemokratiske fadern.
- Men kunde icke detta bero till stor del på, att man känner kyrkoherdens stora sociala intresse?
- Jag räknar naturligtvis med, att det spelade in.
- Vad anser kyrkoherden i det sammanhanget om prästernas allmänna ställning i det sociala livet?
Efter att suttit tyst en stund sade han med låg röst och blicken sorgsen:
- Det kan icke tjäna vare sig religionen eller kyrkan med ganska onödiga läroschismer, Religionen är liv, främst liv och handling, läran betyder gentemot handlingarna intet.
- Jag har ofta frågat mig, om allt detta med ökad ståt i kyrkorna, mässhakar, förgyllda skrudar, sång, musik etc., om det inte snarare avlägsnar folket från kyrka och religion än drar det till dem. Är inte det snarast en religion på avvägar?
Han suckade och svarade:
- Jag kan inte säga någonting. Emellertid har jag vidtalat några personer, som äro beredda att ta emot herr Nordström och visa, dels hur svårt många bo, dels hur genom fabriksledningens humanitet industriarbetarna, även genom egen klokhet, fått sina bostadsvillkor utmärkt goda.
Det var jag själv, som föreslagit Radiotjänst, att icke endast provinsialläkarna utan även prästerna skulle intervjuas. Från Medicinalstyrelsens sida hade förslaget mötts med häpnad, men jag hade vidhållit det, då jag gärna ville finna ut, vad kyrkan och prästerna verkligen spelade för roll i det nutida Sveriges liv.
Denne kyrkoherde var förebilden för en kristen, och hans väsen hade från första ögonblick fyllt mig med odelad sympati, men när jag lämnade honom, visste jag, innerst inne i mig själv, fast jag ännu inte ville medge det, att Medicinalstyrelsen hade rätt. Att prästerna icke hade något att ge mig. De stodo utanför samhällets och människornas verkliga liv. De levde bland gravstenar, de sökte trösta sig med lärostrider, kyrkorestaureringar, kostymer och musikaliska prestationer. Men livet hade gått dem förbi.
Denne allvarlige, socialt intresserade kyrkoherde förstod det. Utan ett ord hade han meddelat min själ, hurudant läget var.
Och jag förutsåg redan, vad som måste komma och som snart nog också kom.
Däremot förutsåg jag icke, att jag skulle komma att få den enkla
förklaringen till kyrkornas avfolkning klarlagd inom kort. Hur det
gick till skall läsaren i sinom tid få höra. Ty det berör
bostadsfrågan på det intimaste.
