Denna gestalt är det, som Villa-Sverige har att bekämpa, besegra och bära till graven.
Men hur skall detta ske?
Ja, nu kommer vnd jag hörde i Dalarna. Jag säger icke, att det innebär lösningen av landsbygdens problem och vägen ur Lort-Sveriges snusk och elände, men måhända ger det första samtalet en aning om den personliga uppgörelse, som alla svenskar så småningom torde komma att ställas inför, och det andra en aning om den nyorganisation av Sveriges jordbruk, som till sist torde bli enda vägen till ett nytt sakernas tillstånd.
Carl Larsson i By:
- Ja, kära Carl Larsson i By, nu sitter jag här hos dig, och nu ska du svara mig på en del frågor. Det är särskilt en sak, som jag under denna resa träffat på överallt, och det är svårigheten att få arbetshjälp till jordbruket. Det visar sig, som du vet, att alla ungdomar ger sig in till städerna. Men anser du nu, att det verkligen är nödvandigt för dem att ge sig in till städerna för att få det bättre?
- Ja, den saken kan ses från olika synpunkter. För en del ungdomar är det nödvändigt, för om dom vill lära sig, vill gå i skola och utbilda sig till ett yrke, så finns ingen möjlighet till detta på landsbygden, men andra, som inte utbildar sig utan nöjer sig med folkskolan och fortsättningsskolan, dom har egentligen ingenting annat att välja på än gå in i en industri i landsorten eller i städerna eller så jordbruket. Nu är det så, att dom, som går in i jordbruket, har i genomsnitt, då tänker jag på de manliga ungdomarna, en lön på 80, kanske i vissa undantagsfall 100 kronor i månaden. Om dom nu flyttar in till städerna, så kan dom inte påräkna denna höga lön. Det är industrier, som betalar kanske inte mer än högst 100-125 och 150 kronor i månaden. Då ska dom bekosta sig mat och logi, och det har dom gratis på landsbygden. Det betyder naturligtvis att rent ekonomiskt är industrilönen mycket lägre, d. v. s. reallönen är mindre.
- På det sättet skulle dom alltså faktiskt inte få det bättre i städerna än på landsbygden?
- Det får dom inte, och det är en sak till, som dom får komma ihåg, och det är, att sådana, som kommer in sist och inte har någon egentlig utbildning, dom blir alltid avskedade först.
- Vid kriser och dylikt, menar du?
- Ja, så fort det blir arbetsinskränkning, avskedas dom först, så dom får inte glömma, att osäkerhetsmomentet kommer också in. På landsbygden har dom inte detta, utan dom har sitt jämna arbete året om hos bönderna.
- Nå, men vad anser du närmast, att man skulle kunna tänka sig för botemedel emot den här modedriften in till städerna?
- Man skulle först stärka självkänslan hos bönderna och jordbrukarna som yrkesutövare. Dom skulle stå på sin kant och känna sig mer som karlar, än dom gör, och inte anlita statens hjälp i onödan. Och så kunde man höja även ungdomens känsla för det fäderneärvda yrket.
- Tycker du, att till exempel J. U. F. har gjort gott?
- Dom har gjort mycket gott, dom har gett känslan, att det är ett hederligt arbete och ett möjligt arbete att vara jordbrukare. Det inser ungdomen nu.
- Nå, men hur är det med undervisningsfrågan för denna ungdom på landsbygden?
- Den är dålig. Den omskrutna svenska folkbildningen är inte så bra. Det återstår mycket att göra, och framför allt är yrkesutbildningen dålig på landsbygden. Det finns inga yrkesskolor.
- Skulle man hznna tänka sig, att, om det funnes just yrkesskolor, hantverksskolor och så vidare, man skulle kunna få en del småindustri att stanna på landet?
- Man skulle kunna det. Men nu flyttar alla industrier bort, för det blir för svårt på landet. Skatten är för hög, och det är roligare att vara i städerna, men det behöver inte betyda så mycket, för det finns bussar och landsvägar och bilar överallt, så man kunde lägga en liten industri var som helst, och det skulle naturligtvis höja landsbygdens befolkningssiffra och framför allt minska uttaxeringen, som i allmänhet är ganska hög. Och det betyder också, att den så kallade tråkigheten på landsbygden kunde hejdas.
- Då skulle detta inte minst betyda, att vad man måste lägga an på är att få fram en ny ansvarskänsla.
- Ja, naturligtvis, men den är avtrubbad hos nästan alla samhällsklasser numera.
- Du menar, därför att nu ska alla hjälpas?
- Javisst.
- Det är epidemiskt, och det har jag sett precis i hela Sverige, från sydligaste Skåne ända upp i Lappmarken.
- Ja, jag tror det är likadant överallt.
- Men då kommer vi in på en brännande fråga, och det är, om denna understödsanda till stor del skapats av det nuvarande demokratiska samhällsskicket så att säga.
- Ja, inte tror jag det, utan den är skapad av den marxistiska andan, den allmänna organisationen, staten ska göra allt, och individen ska bara hjälpas.
- Nå, det har i alla händelser blivit ett väldigt plåstrande på det sättet med folkmaterialet, och vad ska det leda till?
- Ja, naturligtvis, man plåstrar ju med avkomman för att hålla så många som möjligt vid liv, och det är inte alltid prima liv, och genom att en massa »sociala» tanter och sådana där har kommit med, så sysslar man mera med de svaga och livsodugliga, än med de kraftiga. Men just därigenom höjs skatterna.
- Det stämmer precis, och det har varit en genomgående synpunkt hos alla de läkare, jag har träffat i hela Sverige, att om den andan ska fortsätta, så är det en mycket, mycket stor risk för, att det ska få till följd en stark degeneration i landet, ett dåligt folkmaterial.
- Det får vi naturligtvis. De svaga får fortplanta sig.
- Du menar med andra ord, att på det sättet kommer Sverige så småningom att bli en svag gammal gumma?
- Ja.
- Och det anser du pågå i full fart nu?
- Just det!
Och så till sist:
Agronom Otting i Stora Tuna:
Nu är jag på Dalarnas folkhögskola vid Fornby i Stora Tuna och har glädjen att här samtala med agronom Otting, som länge varit förkämpe för en ny organisation av jordbruksdriften. Och nu är saken den, att under hela denna resa har jag kommit underfund med, att det kanhända svåraste problemet i samband med bostadsfrågans ordnande är bristen, som det heter, på arbetskraft till jordbruket. Nu har agronom Otting sina egna idéer om den saken, och får jag därför fråga agronomen, hur ni ser på detta problem?
Jo, jag ser det som så, att det är nödvändigt med en koncentration av driften, det vill säga rationalisering. Man måste se till, att man kan utnyttja de moderna tekniska möjligheterna med maskindrift i så stor utsträckning som möjligt.
- Hur skulle del då närmast ske?
- Man kan tänka sig, att man slår ihop brukningsdelar, som åtminstone här i Dalarna är ganska små, till större enheter, låt oss säga om 50 hektar.
- Skulle man då slå ihop olika gårdar, som vore mindre, till en dylik enhet?
- Ja, det skulle man göra.
- Och hur skulle man då tänka sig arbetet vara ordnat?
- Ja, man gör först beräkningar på, hur pass mycket arbetskraft man behöver på en sådan gård, och sen får man så anställa arbetskraft efter behovet. Det skulle då bli sådana, som bor, låt oss säga, i byn förut.
- Nå, men om man nu tänker sig detta arbete fördelat mellan män och kvinnor, hur skulle den arbetsfördelningen ställa sig?
- Det skulle bli ganska fördelaktigt, därför att då kunde man i större utsträckning än nu få män som arbetade i djurstallarna sålunda ladugårdarna, där ju nu den kvinnliga arbetskraften i stor utsträckning är bunden.
- Då skulle alltså kvinnorna frigöras från ladugårdarna?
- Så gott som helt och hållet.
- Och så skulle de i stället få ägna sig så gott som uteslutande åt att vårda hemmen?
- Precis!
- Om vi nu tänker oss en sådan koncentrerad drift, så kan man ju tänka sig också, att det kan hända, att alla inte skulle vilja vara med i ett sådant byliv. Det finns enstöringar. Hur skulle det bli för dem, då?
- Det skulle gå utmärkt bra, dom kunde få bo kvar ute i området och möjligen se till, att dom kom så nära en väg som möjligt. Det går utmärkt bra nu, med förbättrade kommunikationer, som jag anser är en utomordentligt viktig sak i landsbygdens liv.
- Följden av allt detta skulle ju bli en ytterligare ökad samhällsbildning på landsbygden. Eller hur?
- Ja, det skulle det naturligtvis bli, för driften måste ju bli koncentrerad på en punkt, som skulle bli en by, och då skulle man bättre än nu kunna i hemmen utnyttja moderna möjligheter med vattenledningar och avloppsledningar och dylikt mer.
- Bad, till exempel.
- Bad naturligtvis och även intellektuella möjligheter, bibliotek, föreläsningar och så vidare.
- Nu klagas det ju så mycket över, att det är brist på arbetskraft i jordbruket. Vad har agronomen för åsikt om den saken?
- Ja, om man tänker sig de här små brukningsdelarna sammanslagna i större driftsenheter, så blir det faktiskt arbetskraft över. Man skulle helt enkelt kunna säga, att den arbetskraft, som nu finns bunden vid jordbruket, utnyttjas inte fullt ut.
- Så att i verkligheten, menar agronomen, är det, om man ser saken rationellt, inte alls någon blist på arbetskraft i jordbruket?
- Nej, tvärtom!
- Det är ju ett ganska egendomligt resultat, som kommer att förvåna många.
- Det är så klart, i alla fall.
- Men om vi nu tänker, inte på den manliga utan på den kvinnliga arbetskraften, så blir det naturligtvis något i samma stil även för den?
- Ja, att man nu har så stor brist på kvinnlig arbetskraft i jordbruket beror på den föråldrade metoden, att kvinnorna ska sköta ladugårdarna. Det tycker dom inte är så roligt, och det är kanske riktigt, för därigenom kan dom inte komma åt att sköta hemmen, som dom vill och ska, och den lejda kvinnliga arbetskraften, den vill hellre till stan, där dom slipper vara i ett djurstall.
- Och där dom inte heller vill ta tjänst som jungfrur utan vill komma i affärer och på kontor och dylikt.
- Ja visst. Men om man nu tänker sig, att en jordbrukarfamilj ändå skulle vilja ha ett hembiträde, så skulle det kanske bli bättre möjligheter, om man kan betala dem bättre och se till, att jungfrun får ett rum och bättre fritid och möjlighet att sköta sig själv mera personligt.
- Och så litet mera förströelse, också? Eller hur?
- Förströelse, ja visst. Det också.
- Det behöver ju inte bara vara dans och sånt, det kan ju vara intellektuell förströelse.
- Javisst, visst!
- Och det är huvudsaken, tror jag agronomen anser?
- Ja.
- Om man då tänker sig en dylik rationell organisation av jordbruket här i landet, hur anser agronomen då, att det skulle påverka lösningen av bostadsfrågan?
- Jo, det skulle då bli möjligt att få ett verkligt hem, där bostadsmöjligheterna kan utnyttjas, med värmeledning och kanske inte så stora hus, men som sagt så att bostadsmöjligheten verkligen utnyttjas.
- Så då anser agronomen, att i grund och botten är huvudsaken i landsbygdens bostadsproblem det, att jordbruket organiseras fullkomligt rationellt?
- Ja, det anser jag vara problemets kärna.
