Efter en färd genom något av det vackraste Sverige har att bjuda i landskapsväg, förbi Dellensjöarna ner till Hudiksvall, fortsatte undersökningen följande dag i Sundsvallsdistriktet, och jag begränsade mig här helt och hållet till industrin, då jordbrukarförhållandena hela vägen från norra Hälsingland och ända uppåt Västerbottensgränsen, äro tämligen ensartade.
I Sundvallsdistriktet, som jag kände något till från förr, väntade jag mig en ordentlig inblick i kåkförhållandena kring de väldiga fabrikerna. Så pass dåliga hade förhållandena gestaltat sig förr i världen under den gamla sågverksindustrins tider. Men till min stora tillfredsställelse blev jag besviken, läget hade högst väsentligt förbättrats från den stund de små privata sågarna försvunnit och de stora, rationaliserade fabrikerna kommit till. De hade liksom blåst bort den forna rent skrämmande kåkbebyggelsen. Och däri instämde min ciceron, bostadsinspektören.
- Det är inte tu tal om, sade han, att det inte här har skett en ordentlig bottenskrapning, så långt som det varit möjligt. Och det har utan gensägelse också gett ett verkligt gott resultat. Dock måste man i sanningens intresse säga, att de flesta av trävarubolagen, jag säger icke alla, för det finns några lysande undantag, men att de flesta har, ända intill allra sista tiden helt enkelt vanskött, att icke säga totalt negligerat arbetarbostadsfrågan, och det finns alltjämt ruskiga saker både här och uppe i Ångermanälven. Vad bolagen intresserat sig för, det har varit att uppföra dyrbara palats åt ägare, chefer och ingenjörer. Det är ingenting att anmärka på, att dom får det bra. Dom ska ha det bra, det gör arbetet och hela livet lättare och befordrar därmed bättre arbetsresultat, men det är bara det, att det inte finns någon rimlig proportion mellan deras bostäder och arbetarnas.
- Till exempel?
- Ja, ta bara en överingenjörsbostad! Den kostar i regel en 150.000, och som man för trähus brukar räkna hyran till 10 procent av byggnadsvärdet, så bor dessa överingenjörer för en årlig hyra av 15.000. Mer har dom i regel inte i lön. Jämför man den hyran med vad andra befattningshavare utom industrin kan kosta på sig, blir det redan där ett oerhört avstånd. Ta till exempel postmästare, bankanställda och så vidare. Närmast överingenjörerna kommer bland anställda, det vill säga tjänstemän, prästerna, kyrkoherdarna. För dem får man räkna en årshyra av 6 à 7.000 kronor.
Tar man så en arbetarbostad inom cellulosaindustrin om ett rum och kök, så taxeras den till 180 kronor. Gamla sågverksarbetarbostäder taxeras till 120 kronor. För egnahemmare med två rum och kök och möjlighet till rum på vinden räknar man en byggnadskostnad av 5 à 6.000 kronor, alltså en hyra på 5 à 600 kronor. Och tar man till sist ny bostad för en bonde med 8-10 tunnland, så beräknar man samma kostnnd som för en egnahemmare.
- Om vi då först tar bönderna i länet, hur har dom ställt?
- Dom är i högsta grad skuldsatta.
- I hela länet?
- I hela länet. Men allra mest i närheten av städerna och industrin.
- Hur kan det komma sig? Dom borde väl snarare tjäna just på städerna och industrin.
- För höga vanor! Stadsbornas vanor, industriherrarnas och även vissa industriarbetares vanor har smittat av sig.
- Aj, aj!
- Det gör, fast inte bara det, naturligtvis, att dom faktiskt är skuldsatta över öronen. Medelpadingarna har i alla fall mer ekonomiskt sinne än ångermanlänningarna utom i nordligaste, Ångermanland, nordanskogarna. Jag frågade en skollärare här i trakten av Sundsvall, vad det var för folk, som bodde i hans socken. Jo, sa han, här bor sexton affärsmän! Och lite jordbruk har dom också. Det var bönderna i socknen.
- Har dom dåliga bostäder?
- På sätt och vis. På en del håll är dom alldeles för gentila, och i regel är dom snyggt hållna. Vi är ju inte södra Sverige här. Men dom är kalla, har dålig grund, med primitiva anordningar, fast stora paradrum. Så är det dom fattiga, och det är ju eländigt.
- Smutsigt?
- Den sidan av saken spelar ingen väsentlig roll i Norrland! Det är kölden, som är det värsta. Här talas om värmeledning och värmeledning! Det är fullständigt galet häruppe i Norrland. Här ska man ha ordentliga kakelugnar. En värmepanna, som folket kan få för överkomligt pris och som eldas med ved ja den slocknar mitt i natten den brinner inte längre och i samma ögonblick den slocknar är hela huset kallt. Hur ska man då kunna motarbeta trångboddheten då den beror just på primitiva uppvärmningsanordningar? Ska man anställa särskild nattvakt i bondgårdarna att vaka över värmeledningen? Nej det är av natur och klimat bestämt vad man ska ha häruppe och det är ordentliga kakelugnar. Dom eldas och sköts på dagen och är dom ordentligt byggda och ordentligt skötta, så håller dom full värme hela natten. Dom ensamma kan lösa trångboddhetens problem i Norrland är man överger de gamla öppna köksspisarna.
Jag var icke kompetent att yttra mig om denna synpunkt noterade den blott.
- Men om vi återgår till de dåliga hostäderna i länet vad beror dom på?
- Tre saker: fattigdom, okunnighet och slöhet och så kanske det allra viktigaste: folket häroppe har aldrig varit vana vid hyggligt varma bostäder. Det är nånting dom aldrig ens har tänkt på.
- Och nu då? I och med dessa bostadsförbättringsbidrag och ombyggnaden av de gamla kalla otillfredsställande bostäderna?
- Ja det är ju som natt och dag det! Man kan konstatera en klart ny mentalitet om inte hos alla så hos de flesta som har fått böttre bostäder och förut haft det till exempel osnyggt. Nu är allting absolut snyggt absolut väl hållet...
- Har man spännpapp på väggarna?
- Spännpapp på väggarna? Ja det är klart!
- Jag menar utan påklistrade tapeter. Som på sina håll i Hälsingland.
- Har dom det i Hälsingland? I nya bostäder? Jaså! Nej det förekommer inte här. Nej om jag skulle säga min mening om förbättringsbidragen så är det att dom som får dylika bidrag dom känner sig höjda i socialt avseende och det har visat sig inverka på hela livsförseln befordrar skötsamhet, ordentlighet, sinne för trevnad, för blommor, fruktträd, trädgård till exempel kortast sagt: företagsamhet. Så därför kan man mycket väl tänka sig att dessa förbättringsbidrag kommer att högst väsentligt hjälpa folket häroppe ur det svåra läge som dom kommit i genom hela den här rationaliseringen.
- Understödsmentaliteten då?
- Den finns! Det ska inte förnekas! Men så rasande farlig är den inte. Om alla som skriker om understödstagarmentaliteten skulle tänka på att Sveriges bönder årligen kostar landet mellan 300 och 400 miljoner i rent understöd så skulle dom kanske inte göra sånt väsen då en fattig änka får en slant för att inte frysa ihjäl med sina barn. Värst är prästerna! Dom rasar mot hela den här bostadsförbättringen och motarbetar den på alla sätt medan dom själva tvingar sina socknar att bygga eller reparera och modernisera prästgårdarna för 10.000-tals kronor. Och tjänstesjuksköterskorna är heller ingenting att lita på. Och vad kommunalgubbarna angår så är dom rasande kvicka att skriva på attest till läkare, apotek, sjukhus, sanatorium - men kosta på något för att förebygga, nej tack det är segt som synden det! Nej dom som har den intimnste kontakten med hemmen och folket det är skollärarna genom barnen och därför är dom vida mer intresserade i alla händelser än prästerna.
- Jag ska bara fråga en sak till: finrummet? Försvinner det i de nybyggda hemmen?
- Finrummet! Försvinna! Då kan lika gärna solen försvinna från himlen. Det sitter som beck! Och låt det sitta! Ta inte den fattiges lilla lamm! Nog kan trångboddheten ordnas ändå!
Så bar det av på besök i distriktets bostäder.
- Först ska jag be att få visa hur vissa stora bolag tar hand om sina arbetare! sade min ciceron.
Det var en storslagen dag, de väldiga vita rökarna från fabrikernas jätteskorstenar - det får inte vara för stora rökar det gilla inte fackmännen men ibland inte minst om luften för tillfället är sådan blir det ändå kraftiga moln, som stiga rätt upp och det ger den mest imponerande bilden - de väldiga rökarna alltså stego rätt upp över det två mil långa industriområdet, stora lastbåtar vid kajerna; enorma kranar; fantastiska syretorn; långa godståg; en ström av bussar i olika färger; pinglande spårvagnar; lastbilar och personbilar i en ändlös rad; och så uppe på backkrön, i sluttningarna, i dalsänkorna, ute på fälten tusen och tusen större och mindre, äldre och nyare hus av alla modeller, från den hundraåriga, en gång rödmålade, förfallna bondgården, över kaserner, missionskapell, Folkets hus, nykterhetsloger, dansbanor, handelsbutiker, baracker, egnahem ner till små fallfärdiga kojor, kvarglömda från en längesen försvunnen tid.
- Vi ska titta in här först! sade ciceronen och stannade bilen. Det var en minimal, en gång rödmålad stuga, alldeles vid stora trafikvägen, skild från den endast genom ett gammalt spjälstaket och överskuggad, nästan dold av gamla yviga rönnar. Vi gingo upp för en brotrappa, kommo genom en eländig förstuga in i ett lågt men mycket snyggt kök med pelargonior i fönstret. Innanför till höger var ett rum, lika lågt och nästan alldeles mörkt, tack vare den skymmande rönnen utanför. Här bodde en ung arbetare med hustru och en liten dotter. Det var en allvarlig pojke och en allvarlig hustru.
- Ni har ju fått förbättringsbidrag?
- Ja, det ha jag! Men jag ä rakt ställd i berå, om ja ska våge bygge nå! För kom ut, ska han få se! Ja, herrn ska väl med, å!
Han pekade uppåt himlen, när vi kommit ut. Rätt upp ovanför stugan, som låg i slutet av en kort brant backe, var man i färd med att på själva backkrönet bygga en ny stor, permanentad väg för att lasta av den tunga trafiken från nedre vägen. Den nya låg ungefär 12-15 meter högre än stugans tak och stöttades av väldiga stenblock. Just där denna brutala stenblocksvall hade sin bas, lågo stugans små uthus.
- Jaa, han begrip, vände sig den unge mannen till min ciceron, att dom spräng ju i berget för nyvägen. och härom dan kom ett stenblock farande, så man kunde rakt tro, det va ens siste stund! Så ja säj det, att för min del, så ä ja rakt i berå, om ja ska våge bygge.
Vi gingo in igen, och ciceronen trampade i golvet. Det gungade.
- Men det är ju uppruttet!
- Ja, Herre Gud, han vet, hele stuga ä opprutten!
- Varför inte sälja och bygga på annat håll? Det vore naturligtvis det enda kloka. I synnerhet så riskabelt som läget nu har blivit.
- Ja! Jag har nog fundera på det, å!
Så tittade han på hustrun.
- Är det inte hon, som äger stugan? frågade ciceronen.
- Joo! svarade hon blygt rodnande. Och det har är mitt barndomshem. Därför har jag det kärt, och det är så svårt att skiljas från det! sade hon med skillingtryckets gammaldags vokabulär, som folket i regel använder, då det skall uttrycka så ovanliga saker som känslor och inte bara matpriser och dylikt, då det i stället har slangen att tillgå för att göra sig förstått.
- Ja, tänk över saken! sade ciceronen. Och skriv sen till mig, så ska jag hjälpa er så gott jag kan.
Det var ett intressant titthål in i denna industribefolknings liv och bekymmer, och ciceronen, som förefallit ganska hård och kärv, fick nu med ens, då han kom i sin arbetsmiljö, ett helt annat ljus över sig, tecknade sig som en faderlig vän, en de armas ombudsman och hjälpare.
Så kommo vi till en barack på andra sidan den stora fjärden.
