- Vad som är det svåra och förklarar alltsammans här i Hälsingiand, fortsatte han, det är, att dom gamla småsågarna och andra träfabrikerna, hyvlerier och snickerier och sånt, har försvunnit och nu skrotas ner. Dom dras ner till kusten, och tillverkningen går in i de väldiga fabrikerna där nere. Det är vi här uppe i landet, som får betala den prakten.
- Lämnar inte en hel del folk dessa bygder?
- Jo, dom som kan få arbete på annat håll. Tacka för det! Men då har man ju den välsignade rationaliseringen. Man ska tänka sig, folket här har alltid litat på skogen, nu, när den upphört att ge som förr både arbete och förtjänst, då är det svåraste av allt att kunna hitta på nya förvärvskällor. Man måste naturligtvis få fram en ny företagsamhet, men det går inte på en dag, det, inte, det säger sig självt! Och vad som är en fullständig gåta, det är hur småbrukarna klara sig. Dom har inga tillgångar, inga inkomster, kanske att dom kan få sälja några kilo smör och hugga några famnar pappersved. Det är för små, alldeles bort i tok för små brukningsdelar och så inga biinkomster! Så nog ser det mörkt ut, så det förslår. Men det ordnar sig väl. Det är en brytningstid vi lever i, och man hittar väl till sist på något nytt, men inte lönar det bara med små hantverkerier och sånt. Det föder kanske tre, fyra personer, då det rör sig om hundratals, att inte säga tusentals.
Det lät inte vidare ljust! Och så lät det nästan överallt i dessa nedernorrländska inlandsbygder. Den gamla primitiva sågverksrörelsen hade arbetat med människor och muskelkraft. Den hade använt dem i skogarna, i flottlederna, i timmerrullningen, timmeruppfordringen, överallt. Nu skötte den moderna Norrlandsindustrin det mesta med maskiner. Bilarna hade efterträtt älvarna som transportörer, mekaniska uppfordringsverk, väldiga kranar hade ersatt muskelkraften, elekriciteten skötte fabrikerna - och uppe i skogsbygderna satt folket och svalt, stat och kommun fingo ta hand om barnen, de företagsammaste familjerna foro sin väg. Det var onekligen inte så lite västsvensk stämning över detta. Och det påfallande var, att i båda områdena framträdde den rationaliserade storindustrin såsom dödaren i stället för livgivaren. De väldiga fabrikerna i Värmland. De väldiga fabrikerna längs Norrlandskusten.
Hur hade nu dessa människor?
- Ja, sade ciceronerna, man måste nog säga, att bostadsbeståndet här är dåligt, särskilt för småbrukare. Och värst är det med värmefrågan.
Vi kommo in i en stuga, som bar syn för sägen. Det var ett nybyggt arbetarsmåbruk i en sandbacke under skyhöga tallar igen. Ett rum och kök, båda rummen stora. Det egentliga rummet uppvärmdes eller skulle uppvärmas genom spismuren och medelst ett plåtrör, ett slags norrländsk motsvarighet till det värmländska »Ego» systemet. Detta bar det klingande namnet »Effekt», och dess effekt var, enligt den av sina åtta mer eller mindre gråtande ungar omgivna utslitna, dystra husmodern, fukt och olidlig kyla.
Här visade sig nu ett fenomen, som jag icke sett i sydligare Sverige men ofta nog i Norrland. Väggarna hade icke tapeter. Man hade nöjt sig med bara grå spännpappen. Det såg kusligt ut.
Nästa gård var bättre. Där fick mnn en klar bild av vad som höll på att försvinna i dessa bygder och vad som höll på att komma i stället. Det var en arbetarfamilj om man hustru och likaledes åtta barn. På gården befunno sig två boningshus, ett gammalt, där familjen bott, tills man fått nybyggnadsbidrag, och det nya man då uppfört. Detta nya hus var ordentligt, med stor, präktig källare, ordentlig förstuga, tambur, skafferi, garderob. Två rum och kök på nedre botten, ett rum och kök på övre. Tapetserat och om icke märkvärdigt så i stort utan anmärkning.
Men den gamla stugan! Den rymde ett litet lågt kök, ett något större men lika lågt rum. Man hade känslan att ej kunna stå rak. I dessa två rum hade man bott 13 personer! Golvplankorna voro lösa, och från köket ledde en dörr direkt till ladugården, med följd att köket var vilt av flugor.
Det var det äkta gamla norrländska Lort-Sverige, som nu gudilov sjunger på sista versen.
- Vi ska se ett eländigt ställe till! sade ciceronerna. Det är en mycket präktig familj, som begärt förbättringsbidrag. Det har just bifallits, så vi kan meddela dem nyheten.
Bild 35. Den iskalla stugan. Hälsingland.
Ja, det var uselt, uselt. Jag fick den lilla bleka, stillsamma hustrun att berätta lite i radio. Hon var som borta, sen hon fått höra den glada nyheten, hon hörde och såg knappast. Hon hade något av dessa trolska skogsvarelser, som Norrlandsromantiken ända upp till Pelle Molin tyckte om att föra fram, och hon gjorde sig utmärkt i radio, med sin frånvarande, av världen oberörda, barnsliga, stundom ivriga, stundom bortdöende röst. På tryck blir hon inte så mycket, tyvärr, men dock stannar även där en stämning kvar av det skogs-fjärran som var över henne.
Och vilken bild av människornas vardagsliv i dessa bygder! Hela dess armod!
- Säg, fru Andersson, började jag, hur länge har ni bott i den här stugan?
- Ja, en sju år omkring, ska det väl vara.
- Sju år, och hur många är det ni är?
- Ja vi är - vi är nio.
- Nej, tio väl? Var det inte så?
- Ja, tio då. Men en är borta. Ska vi räkna honom också?
- Javisst, är det han, som är i Sandviken, det?
- Ja, det är det.
- Nå, men den här obekväma stugan är ni väl glada att komma ifrån, då ni nu har fått detta bostadsförbättringsbidrag?
- Jaa. Det är vi det. Jaa, då!
- Då ska ni bygga här bredvid?
- Jaa, det ska vi.
- Men säg, när var det värst här, egentligen?
- Det var på vintern, det. Förstås.
- Det var kallt?
- Jaa, oj, oj, oj!
- Hur var det, när det var som kallast? Ni var tio stycken och låg både i köket och inne i kammaren. Gjorde ni det?
- Jaa, då. Det gjorde vi visst, det.
- Hur många i köket?
- Vi bruka ligga två här, då. Förstås!
- Två, och i kammaren?
- Ja, två stycken här i köket, och så inne i kammaren, i två sängar, och så på golvet.
- Då låg ni flera i sängarna?
- Jaaa.
- Hur många?
- Vi har legat tre, å! Mer å!
- Och på golvet?
- Jaha då!
- Var det inte rasande kallt? Drog det inte under sängarna och på golvet?
- Jo, nog var det kallt på golvet! Visst! Visst! Men det var att elda, det.
- Elda tidigt på morgonen?
- Jaa, då. Tidigt! Tidigt!
- Och ni såg andedräkten?
- Jaaaa. Den såg vi jämt.
- Och fönstret då?
- Fönstret, det var som en fäll, det!
- Av rimfrost?
- Javisst!
- Det var värst. Men i köket, när ni hade mjölk och vatten och sådant, frös det?
- Jaa, då! Det frös, det!
- Alldeles ordentligt?
- Ja. Det vart baraste isen, vet en väl!
- Hade ni rimfrost under sängarna också?
- Ja, var en sak, det!
- Och vid väggen, där ni satt?
- Jag kunde int sitta och arbeta eller göra någonting och sitta stilla, int.
- Varför det?
- Jag skaka så.
- Det var det allra värsta. Nå, men säg mig, när ni nu ska bygga, när ska ni börja med det då? Ni hoppas väl få börja i år?
- Jag tyck, dom skulle kunne börje i juli, jag. Jag tyck han ha nämnt det, för blir det för långt fram, blir det sena hösten, innan han kan få klart.
- Och då blir det svårt för er också?
- Jaa, visst!
- Om ni inte skulle hygga på stugan utan riva, var skulle ni bo då? Under tiden.
- Ja, han ha ju utfundere allt möjligt och, tänk, han säj, att vi skulle kunne ordne på ladan, men det tyck jag ska bli svårt...
- Och var ska ni elda då?
- Ja, elda ute, då! Förstås. På marken! Där på gräsplan!
- Koka maten ute, det blir svårt.
- Ja. Visst! Tänk!
- Men pojkarna, har inte dom på somrarna legat i spannmålsboden?
- Jo, det har dom. Och vi med!
- Och det var skönt?
- Jaa då!
- Det vill säga på sommarn förstås?
- Ja visst, på sommarn. Då har vi legat där, ja, så länge vi har kunnat, tills det var riktigt kallt om nätterna.
- Ända långt in på hösten. Och det var skönt? Ändå?
- Ja, man sover väldigt gott, bara man har bra på sig, så man inte sparkar av sig.
- Men sen, när ni kom in i stugan igen och det var kallt, var det inte ruskigt då?
- Joo! Ja, det var då för ruskigt!
- Blåser det mycket här också?
- Jaa. Det var mycket bättre förr, men nu har han, som bor intill, hugge undan skog. Jag sa åt'en: hugg int bort alltsammans! sa jag. Nej, jag ska spara störste träna, så ni int blås bort, sa'n.
- Blåser det så mycket?
- Ja, och det blev mycket, mycket sämre, sen han högg.
- Men det är väl bäst, att ni bygger just där borta vid sandhögen. Så kan ni ha kvar stugan, medan ni bygger också.
- Det tycker jag, han skulle göra.
- Och ändå har det varit så, att barnen varit friska hela tiden?
- Jaa, det har dom varit.
- Utom den där flickan, som hade ont i ryggen.
- Ja, men hon är bättre, också.
- Men säg mig, när ni då bygger där vi sa, då har ni mera skydd också, för då ligger ni ju bakom ladugården.
- Javisst, och nog blir det trevligt ändå, för dom där björkarna där, dom tycker jag är trevliga. Men då skulle vi kunna släppa till den där lilla täkten där och göra en trädgård också.
- Det är klart.
- Så det låter ju väldigt trevligt, tycker jag.
- Men tänk, då ni får opp nya stugan och det blir källare inne i huset och ni inte behöver bära vatten ideligen från brunnen till ladugården och inte in heller, utan ni får pump i köket, det tycker jag ska bli märkvärdigt nästan.
- Jaaa! Jag tyck, det ska bli som en saga!
Lyckan lyste i de blå ögonen, men redan innan vi sade adjö, var hon i full fart med sitt arbete: skura mjölkkärl, koka mat, hämta vatten från brunnen! Som om intet hade hänt! Men vad tänkte hon?
När vi kommit i bilen, sa den ene av ciceronerna:
- Det är en motsägelse mellan de statliga bestämmelserna om storleken av egnahem och läkarmyndigheternas krav på mer utrymme ur hygienisk synpunkt. Nu kommer ju visserligen nya och något större byggnadsplaner från egnahemsstyrelsen, och man bestämmer i vart särskilt fall. Men man tycker, att staten från första stund kunde ha tagit hänsyn till familjernas storlek.
Men till sist kommer frågan, om statens lånemedel kommer att räcka. Här tycker vi, att det är en enda planlöshet, alltsammans. Regeringen uppmanar till total inventering av bostadsbehovet, riksdagen bromsar och är njugg, de lokala myndigheterna överbelastas, och när ansökningarna strömmar in, får vi bara säga nej och nej. Det känns trist, ska jag säga, ja, ibland helt enkelt fullkomligt tröstlöst.
Bild 36. Hälsingebygd.
Det var första gången jag fick höra de tongångarna. Men icke sista.
Så var det bara en station kvar i detta landskap. Uppe i norr. Förhållandena voro där i stort sett desamma. Dock var tonen ljusare.
- Det vill säga, sade läkaren, att denna trakt har gott om förmögna bönder med stora skogar men tyvärr också gott om folk, som lever på fattigvårdströskeln. En enda dyrbar sjukdom, som nödvändiggör läkarbesök, tvingar dem att söka £attigvårdshjälp. I de rika bondgårdarna inför man W. C., dusch och badrum, hos de fattiga har man på sin höjd vattenledning från någon källa ovan stugan, men inte slask. Bara ett rör i väggen med kran och en hink under att ta upp dropparna. Men det är alltid en början. För resten är det en egendomlighet här, att man har dörr till lagårn från boningshuset men samtidigt W. C., badrum och värmeledning. Vad det hygieniska beträffar, sa försvåras det av den rent katastrofala bristen på tjänstefolk.
- Är det lika omöjligt här?
Bild 37. Ödegård. Hälsingland.
- Ja, här i mitt hus har vi haft en kokerska i femton månader. Nu har hon gått. Varför? Dom lessnar, förklaras det. Husan har varit här i fem år. Hon stannar. Men i köket har vi nu en sexton års flicka. Hon kan, på sin höjd skala potatis. Jag kan berätta ett fall. En bondhustru, som måst sköta sitt hushåll ensam. Hon hade 16 personer i maten, 8 barn, av vilka det äldsta var 11 år, och 8 kor i lagården. Hjälp fanns ej att få, hur mycket man än bjöd. Nå, den kvinnans arbetsdag började kl. 4 på morgonen. Var slutade den till sist? På lasarettet.
- Finns det ingen kvinnlig ungdom här då?
- För all del, vad det finns.
- Vad gör den, då?
- Sitter på konditorier och biografer, går på vägarna och doftar parfym! Men arbeta! Nej, det är för tarvligt! Som motsättning till denna flärd, som kommer att sluta förr eller senare med en katastrof, ska jag be att få visa, vad elände vill säga på landsbygden i våra dagars Sverige.
Bild 38. Bondgård. Hälsingland.
Vi stego in i hans bil och ilade bort genom ett av Sveriges underbaraste landskap.
- Hur är det, knivskär man lika friskt i de här trakterna som förr i världen? frågade jag.
- Sen vi har fått hit en ung och kraftig landsfiskal, har det börjat minska betydligt.
- Är folket så vilt som ryktet går?
- Mera... vad ska jag säga? Ja, jag kan ju anföra fakta. De flesta sårade man får in, ha blivit träffade bakifrån. Och när en dylik herre, som angripit bakifrån, fick se blod vid ett tillfälle, då jag måste operera, svimmade han.
Farväl med hälsingeromantiken! Som var att vänta.
Vi voro framme. Bilen hade stannat på toppen av en hög nipbacke, nedanför i djupet gick en brant dalgång tvärs genom hela landskapet, på andra sidan den byar, skog och bortdöende åsar. Här på själva nipkanten låg en liten stuga, lite längre bort ett par till. Stugan var grå utanpå, grå inne. Den hade spantade brädväggar, och de sågo ut att vara av ungefär samma tjocklek som bräderna i en vanlig varulåda.
Inne: ett kök, med tre fönster och två dörrar, en till kammaren, ett svart hål, fullt av bråte, en till förstugan. Köket var så gott som tomt. Där fanns ett slagbord vid fönstret på gavelväggen ut mot dalgången, en stol vid detta bord, där satt en kvinna och stickade, en soffa i vänstra hörnet upp mot gaveln, en turistsäng i motsatta hörnet. Trasmattor. Det var allt.
I turistsängen låg en kvinna, uppstöttad högt. Grönblek men med livliga mörka ögon och nästan leende mun. Hon låg i skinande vita sängkläder. Bredvid sig hade hon ett glas, som innehöll en svagt rosafärgad substans.
Hon hade lungsot. Hon var i grossess. Hon hade 13 barn och väntade sitt 14:de. Turistsängen hade sjuksköterskan skaffat. Sängkläderna voro Röda Korsets. I glaset var blodspott.
I fogen mellan golv och vägg under sängen hade man smetat in cement mot det olidliga draget. Det brukade blåsa tvärs igenom stugan. på väggen mot vilken kvinnan låg, hade sjuksystern spikat upp en filt, likaledes mot draget.
Kvinnan vid bordet var en grannhustru, som höll den sjuka sällskap. De 13 barnen hade man räddat. Mannen var i skogen på arbete och kom hem till söndagarna.
Kvinnan vid fönstret grät stilla.
- Det är för bedrövligt! viskade hon som vid en dödsbädd.
Men den sjuka log frånvarande, som om hon sett rakt in i himlen.
Doktorn förde mig tillbaka till samhället och till min väntande bil.
- Vart bär det nu? frågade han.
- Nu har jag sett industriskogarnas folk. Nu vill jag se
industrifabrikernas.
