Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sånger och Berättelser. Andra samlingen. Af Sju Signaturer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade till och med effekten blifvit större, om
poeten lagt måttfullhetens sordin på de brusande
känslorna. Ett sådant påläggande af lifligare färger
à la Bamboccio, såsom Italienarne kalla de burleska
framställningarna ur folklifvet, bär dock tydligt
vittne om, att förf. sträfvat vara sin grundsats
trogen, att icke sjunga annat, än han fått pröfva
med sina sinnen, "de sunda fem". Ju mera han låter
dessa ledas af det konstnärliga omdömet, desto mera
skall han komma de sanna former på spåren, hvilka
lifvet erbjuder den verklige skalden till upptagande
och bearbetning.
Detsamma gäller om signaturen "Finn", hvilken i samlingen
uppträder både som berättare och dramaturg, det förra dock,
i vårt tycke, betydligt mera fullfärdigt än det senare, der
han röjer den hos våra dramatiska författare utom hufvudstaden
så vanliga och så beklagliga bristen på de nödvändiga
insigterna i den dramatiska konstens svåra och komplicerade
teknik. Berättelsen åter, som framställer "En bilderstrid" från reformationstiden, är icke blott klart och vackert framställd,
utan sjelfva anordningen af ämnet, händelsernas gruppering och
karaktersteckningen måste anses såsom särdeles lyckade, hvadan
täflan gör ett godt och lifligt intryck såsom ett afrundadt helt,
der delarne stå i ett sannt förhållande till hvarandra, om man
möjligen undantager den något långa inledningen, hvilken såsom
förgrund, förlåtligt nog, med sina intagande detaljer erhållit
en kanske för stark utarbetning. Den lilla berättelsen är ett
af bokens bästa stycken och berättigar oss att om författaren
hoppas en säker fortgång till det mål, som är den sanna konstens,
nemligen lif och natur. Det vidlyftiga sorgespelet "Alboin" af
samme författare är ett aktningsvärde försök i den svåraste
poetiska konstarten och erbjuder punkter af både verkligt intresse
och skönhet, ehuru vi nu icke kunna ingå i en utförd undersökning
af dess värde. Så mycket vilja vi blott till det nyss sagda
tillägga, att dess största brist synes oss vara bristen på
öfverskådlighet och klart utpreglade organiska lemmar i den
alltför episkt rika handlingen. Författaren har att lära sig den
svåra konsten att "qvista af" och hugga bort, så att stammen blir
klar och synlig och det hela åskådligt och lefvande som ett enda
odelbart individuum. Då försvinna de hindrande episoderna, på samma
gång som karaktererna klarna och handlingen blir en, ty hjertpunkten,
hvarifrån lifvet utgår, blir lättare att finna; och dermed gestaltar
sig det råa naturstoffet till det, som redan Aristoteles ansåg vara
dramats uppgift, nemligen till en bild i smått af det stora
verldsförloppet, der orsak och verkan ligga hvarandra närmare än i
det vanliga lifvet och derföre straffet drabbar skulden med snabb
nödvändighet. Är nu detta fallet i Alboin? Javäl, i någon mån; men
dels är klarheten fördunklad genom onödiga tillsatser och falska
masker, hvilka med underliga trådar genomkorsa det helas väfnad, dels
är hufvudpersonen sådan, att han icke mäktar eröfra vårt intresse.
Han är en grym och hård stortalare, som i hvarje ögonblick vädjar
till sina drabanters svärd; han liknar mera en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
