Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shakespeare och hans kommentatorer, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
till handlingen gömd i den handlande karakterens
väsende: griper han en handling, huru orimlig som
helst, så letar han först upp denna enhetspunkt, denna
bestämmande huf-vudtanke hos hjelten eller hjeltinnan,
- och från denna fasta Archemediska punkt omdanar
han sedan eller skapar han ny den verld, som i rå,
chaotisk form omgifver honom. På detta sätt kan det
bli enhet i stycken, som hafva två, till och med tre
handlingar, ty tanken är i dem alla en, blott fattad
från olika sidor för att fa rikare belysning, och till
slut sammanlöpa de alla i en enda spets, som just är
den punkt från hvilken de analytiskt behandlades af
skalden. Härigenom blir också illusionen så mycket
fullständigare, då de enskilda delarne kastas,
såsom det tyckes, på måfå om hvarandra och skaldens
afsigt alldeles döljes af den der-igenom uppkomna
friheten och mångfalden i handlingen; allting blir
mera lefvande och organiskt rörligt, allting pulserar
och slår, - icke som hos en mekanisk avtomat, utan
som i en lefvande kropp, i hvars lemmar man märker
lifvet, utan att se dess dolda källa.
Alltså: regellös är Shakespeare icke. Tvärtom! Men han
är som naturen sjelf: han måste studeras på djupet och
på fullt allvar, för att man skall komma under fund
med de lagar, som verka hos honom. Intet äkta snille
är regellöst. Eafael, Mozart, Shakespeare, Bellman
- alla hafva de arbetat efter de strängaste lagar,
men det är snillets mysterium att bära det ordnande
förståndets rustning lätt, som om den vore af silke,
och bibehålla frihetens drag midt i den strängaste
regelbundenhet, då dermed den falska genialiteten,
litande på vettlösa dårars tal om snillets frihet från
alla tvingande lagar, körer som den olycklige Phaéton
Phoebi vagn i gäckande yra och hufvudlöst trots
upp och ned inom diktens rymder till förvirring och
för-derf både för sig och andra, till dess hämndens
straffande vigg träffar den ovårdsamma kusken och gör
honom till en tragisk eller komisk person, allt efter
vidden af de förvillelser, han förorsakat i verlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
