Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finsk Häfdateckning, af -ll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
ega ett samvete. Man begynte tveka mellan rätt och
orätt, ty de gamla märkena slogo fel.
Man visste, att det var ej så ringa fara som hotade
i dessa dagar, då Johans och Jesuiternas son skulle
taga Vasariket i arf. Största delen af Sveriges folk
och isynnerhet de bildade klasserna sågo väl, hvad som
väntade dem. De fruktade för katolicism, utländingars
välde och despotisk konungamakt. Adel, presterskap,
borgare, krigsfolk, ja till och med bönder visade
sig förstå, hvad Sveriges frid tillhörde. Men konung
Sigismunds rätt var dock ett faktum, och många voro
de, som ansågo sig ej ega fullt skäl att förneka
det. Det fanns t. o. m. ett parti af Sveriges adel
som funno alla möjliga skäl att hålla strängt derpå;
det var unionens tankar, som gingo igen hos dessa
herrar, då de älskade och försvarade konunganamnet,
så länge det kunde vara blott ett namn, - men hatade
det, då det ville varda en makt. Och dessa lade till
sina öfriga farhågor den ännu större fruktan för den,
som tydligen ville göra dem platsen stridig under
den tomma purpurn. Den, som nemligen af alla hyste de
djupaste farhågorna för Sveriges rike, var säkerligen
Södermanlands hertig, Carl. Hans ställning var sådan,
att han kunde se högre än alla de andra, och förmågan
egde han att upptäcka det verkligen fruktansvärda,
såsom ock ingen bättre än han kunde finna bot der
-för; det var liksom all tidens kraft hade samlat sig
hos honom. Han fruktade mycket af Jesuiterna, och han
motade dem med Upsala mötes beslut; han befarade ett
nytt utländskt välde, och han afvände det med Eådets
hjelp. Men än värre ting tycktes honom förestå af
sjelfva detta Eåd och dessa Svenska herrar, hvilkas
hug han kände, och dem lät han bondearmar tränga
undan vid Arboga och Linköping. Gustaf Vasas son och
Sveriges arffurste, tålde han icke små-konungarne,
och haD svor dem å egna vägnar ett dödeligt hat - men
också å Sveriges Kikes vägnar, enär hans skarpblick
såg, att Sveriges ruin vore nära, om väldet skulle
skiftas. Den Svenska aristokratien, sådan den då
var, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
