Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roms katakomber, af F. W. Häggström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej om den naturliga; "kött och blod kan ej
ingå i Guds rike, och det vanskliga kan ej ärfva
ovansklighet," hade han lärt. Men helgden af den
åt jorden öfverantvardade kroppen var det oaktadt
alltför djupt rotad i deras sinnen, för att de
skulle kunnat förmå sig att följa hedningarnes
exempel. De kristne betraktade sig som bröder i en
enda stor familj; och denna känsla ingaf dem den
önskan att, liksom de i lifvet varit bröder, så
ock i döden förblifva hos hvarandra. Der fans ingen
åtskilnad mellan fattige och rike, mellan slafvar
och herrar. För den kristne voro slafvens och den
fattiges qvarlefvor lika berättigade till skydd och
helgd som den rikes. De hade alla samma hopp om
uppståndelse, samma odödlighetstro. Naturligtvis
behöfde de i och med kristendomens hastigare
utbredning vida rymligare begrafningsplatser för sina
döde än de hedniska Komarne, hvilkas askurna upptog
föga rum i familjegrafven. Och hvar skulle de få
tillräckligt utrymme för den ständigt växande mängden
af trosbröders lik? Inom staden icke, ty der fick
begrafning ej ske. Och utom staden var det närmaste
grannskapet redan så upptaget af hedniska grafvar,
monumenter, landthus, träd- och vingårdar, att en
större jordsträcka säkerligen var ganska svår att
åtkomma. Den enda utväg, som under sådana förhållanden
återstod, var att gräfva sig ned i jorden. Der
voro brödernas jordiska lemningar fredade från
hedningarnes våldsamheter och fria från beröringen med
dessas grafvar. En annan omständighet tillkommer, som
förklarar anledningen hvarför de valde just detta sätt
att begrafva sina döde. Judarne hade från urminnes
tid för sed att i klippan uthugga graf kamfar för
sina döde. I en sådan i klippan uthuggen graf hade ock
Kristus sjelf blifvit begrafven. Hvad var naturligare,
än att de kristne följde samma sed? Likväl gjorde de
lokala förhållandena i Eom det omöjligt att helt och
hållet följa nämnda sed. Grafvarne i Palsestina voro
i klippan uthuggna grafkamrar för en person eller på
sin höjd en familj, då deremot de kristna katakomberna
i Rom voro ofantliga nekropoler, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
