Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvinnans rättsliga ställning enligt forn-Romersk och Germanisk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
när en tvist uppstått derom, huruvida mannen
rättmätigt förvärfva! mandium öfver sin hustru eller
det ännu tillkommer en annan person; och samma lag
behandlar på ett annat ställe det fall, då en man
tagit en qvinna till hustru utan att förvärfva mundium
af föräldrarne. På båda ställena kallas mannen maritus
och qvinnan uxor. Enligt en annan Longobardisk lag
tillträdde mannen sin hustrus qvarlåtenskap i det
fall, att hon blifvit till honom traderad och kommit
i hans mundium, hvaremot en hustru, som ej stod i
marinens mundium, ärfdes af sin mundoald. Deremot
tillkommo mannen alla de rättigheter, hvilka icke äro
att anse såsom följder af mundium; hustrun var honom
hörsamhet skyldig, hennes bostad rättade sig efter
mannens, hon var skyldig att bevara den äktenskapliga
troheten, o. s. v.
Men detta äktenskap utan mundium var, såsom redan är
nämndt, mycket sällsynt. Under det att äktenskap utan
manus hos Romarne snart blef regel, hade i den senare
Tyska rätten hvarje äktenskap, hvilket efter den
kyrkliga uppfattningen var rättsgiltigt afslutet, till
följd det fullständiga äktenskapliga maktförhållandet
å mannens sida, utan att det formliga förvärfvandet
af mundium erfordrades. Makarnes ömsesidiga samtycke
hade hos båda folken helt och hållet undanträngt
brudköpet, men hos Germanerna af sig sjelf medfört
det senares verkningar.
I öfverensstämmelse med denna rättsliga gestaltning
af de äktenskapliga förhållandena står den etniska
uppfattningen af äktenskapet hos båda folken. De
Romerska juristerna definiera äktenskapet såsom
conjunctio ma-ris et femince, consortium omnis vitas,
individua vitce consue-tudo, divini et humani juris
communicatio. Romarne voro alltid medvetna om att
äktenskapet innebar den innerligaste lifsgemenskap
mellan makarne, den fullkomligaste ömsesidiga
hängifvenhet. Samma uppfattning af äktenskapet hade
allt ifrån början Germanerna, och Tacitus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
