Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvinnans rättsliga ställning enligt forn-Romersk och Germanisk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
myndling-ar och slafvar. Allt detta låter nu
visserligen mycket hårdt, ja nästan vildt; men det
låter blott så-, i verkligheten var det annorlunda. Om
också hustrun juridiskt var fdice loco, så hade hon -
hvilket väl knappt behöfver anmärkas - faktiskt i det
gamla Rom en helt annan ställning i förhållande till
mannen och familjmed-lemmarne än dottern hade; om hon
ock juridiskt var likställd med dottern, så hindrade
detta henne dock alldeles icke att i verkligheten ofta
vara familjens egentliga hufvud. Det kan ej i lag
bestämmas hvilken vilja i familjen är den starkare,
utan beror helt och hållet på individualitetenia och
omständigheterna. Om också mannen var domare öfver
hustrun, så var det dock enligt sed och blef snart
enligt lag otillåtligt att tillämpa svårare straff på
hustrun utan tillkallande af gentiles och sannolikt
äfven hennes anförvandter, och om äfven mannen kunde
godtyckligt bortjaga eller sälja eller skilja sig från
hustrun, så var dock sådant något alldeles oerhördt,
och seden, hvilken på det strängaste brännmärkte
ett sådant handlingssätt, äfvensom sakralrätten
gjorde ett faktiskt utöf-vande af dessa rättigheter
så omöjligt, att, enligt en hos Romerska författare
gängse berättelse, först år 520 efter Roms anläggning
ett fall af en orättfärdig äktenskaps-skilnad skall
hafva egt rum. Det ansågs för osedligt om mellan äkta
makar det aftal gjordes att äktenskapet icke skulle få
upplösas och att den som bröt deremot skulle erlägga
en penningeplikt. Ett sådant aftal var ogiltigt; och
trots detta var det äktenskapliga bandet ett fast och
obrottsligt. Den, som satte sig öfver detta sedens
bud eller gaf rättmätig anledning till skilnad,
träffades, utom af medborgarnes förakt, äfven af
Censorns nota. Först i den senare sedeslösa tiden och
under inflytandet af kyrkliga åskådningssätt sökte
man, ehuru fåfängt, att genom ofta upprepade lagar
motarbeta äktenskapets förfall och öfverhandtagandet
af äktenskapsskillnader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
