Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Slafveriet, af J. Hellstenius. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
premier, som dittills blifvit betalade för införseln
af negrer till Frankrikes kolonier, och år 1791
medgaf den grund-lagstiftande nationalförsamlingen
efter mycken tvekan medborgerliga rättigheter åt
de färgade frie i kolonierna. Denna sistnämnda
åtgärd gaf, genom det skarpa motstånd den rönte
från der bosatte hvites sida, närmaste anledning
till de blodiga uppträden på S:t Domingo, som så
störande inverkade på befrielsearbetet i England,
och hvilka vanligtvis betecknats såsom följder af
slafvarnes fullständiga befrielse. Det var först
nationalkonventet, som år 1793 fattade beslut om
denna slafvarnes frigörelse, (ytterligare stadgad
i kungörelsen af 4/2 1794). Men liksom så många
andra af revolutionens lagar blef äfven denna,
sedan en reaktion inträdt, tillintetgjord. Genom
1802 års förordningar återställdes i kolonierna allt,
till och med slafhandeln, på den gamla foten, och då
vid Wienerkongressen slafhandelns aflysande gjordes
till föremål för en Öfverenskommelse mellan Europas
samtliga makter, ansåg Frankrike det tillständigt
att begära 5 friar för att "återbefolka sina
kolonier". Innan denna medgifna anståndstids förlopp
förbjöds likväl (1817) slaf handeln, och då de till
en början för öfverträdelse af förbudet stadgade
straffbestämmelserna visade sig otillräckliga att
hejda snikenheten, belades ändtligen (1831) äfven
här den nesliga rörelsen med dödsstraff.
Danmark hade redan år 1792 för sina kolonier beslutat
denna menniskohandels fullkomliga aflysande och i
samband dermed vidtagit åtskilliga åtgärder till
förbättrande af negerslafvarnes läge; och om Sverige
i denna förberedande del af den stora befrielsefrågan
ej kände sig manadt att särskildt uppträda, berodde
detta tvifvelsutan mest derpå, att, såvidt kändt
är, svensk flagg aldrig fläckats af detta vanärande
yrke. Deremot bjuder oss rättvisan att vid tal om
dem, som genom sin verksamhet för negrernes bästa
förvärfvat sig anspråk på menniskovännens tacksamhet,
icke glömma svensken Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
