Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk Häfdateckning, af -ll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
undan förvillelserna. Vi äro så långt ifrån att tro,
det "förvillelserna utan honom icke skulle hafva
funnits", att vi måste antaga, att de utan honom
genast vid Frihetstidens början skulle hafva framträdt
till oundvikligt för-derf. Det var han, som häfdade
Sveriges sjolfständighet i de hotande farorna och höll
fiender, partier och bundsförvandter inom tillbörliga
skrän-kor. Om vi så fatta Horns sträfvanden, finna
vi ej heller något skäl att "jemka på strecket"
mellan hans politik och Gyllenborgs eller Tessins;
deras politik var lättsinnets och beroendets. Förf:s
beskyllning mot Horn (sid. 94. noten) att 1738
hafva frångått sina principer och sålt Sverige
till Frankrike torde deremot böra jemkas, då vi
besinna, att det var just Tes-sin och hans vänner,
som egentligen afslöto denna dåraktiga konvention
*). Det var i anledning af den, som Horn ansåg sin
tid vara förbi - och af-trädde från styret.
Horn var onekligen den, som mest konscqvent utförde
de moderna å-sigterna om konungamaktens intighet och
nr sitt Svenska sinne bortryckte de gamla fördomar,
som ännu gingo igen hos presterna, då de ansågo
det vara bäst, att "H. Majrt hade votum decisivum",
och hos borgarena, då de tyckte, att "Hans Excellens
borde ödmjuka sig inför öfverheten" **); men denna
hans ovilja mot konungamakten och arbetet på att
försvaga densamma synes oss väl kunna förklaras, dels
af minnena från Carl XII:s dagar, dels af den konungs
personlighet, hvars sträfvanden han motarbetade. Hans
åsigt kan möjligen förefalla vår rojalistiska känsla
motbjudande, men såvida som mannen synes hafva varit
ledd af innerlig öfvertygelse och ärlig afsigt att
gagna fäderneslandet, fordrar han att bedömas ur
synpunkten af tidens idéer. Och vill man främst
tillskrifva honom ärelystnadens bevekelsegrunder,
så tyckes det oss orättvist, att icke till förmån
för honom snarare än för Tessin uttala den satsen,
att "en stor mans ärelystnad är detsamma som hans
patriotism." Fulleligen medgifva vi dock förf.,
att Horns ställning härigenom blef vådlig och falsk,
och att den hämnades på honom sjelf; han tvangs att
framlocka de farliga konseqvenser, som lågo dolda i
regeringsformens principer; men detta öde delar han ju
med många stora mftn; ogräset växer så lätt upp bland
hvetet, som såddes, det falska smyger sig så gerna in
med det sanna i revolutionens eller reaktionens idéer,
och den, som trodde på det sanna, får med smärta bära
vittne om menniskors svaghet och förderf.
Så framträda här för allmänheten de trenne utmärkte
häfdatecknarne med sina skildringar af förgångna
tiders lif. Malmström är den om sin. höga pligt fullt
medvetne, opartiske domaren; Fryxell är kanske snarast
den angenäme referenten inför publiken: målet med alla
sina biomständigheter blir så intressant under hans
pennas behandling; Beskow är den snillrike sakföraren,
sorn väcker vårt stora deltagande, emedan inan
ser, att han alltid tror sig försvara en ädel sak.
-11.
*) Malmstr. 2. 159. **) Cederschöld. Riksdagen
1719 sidd. 415 och 201. April 1865.
–––––––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
