Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kunna vi veta något om Gud? Af C. P. Wikner. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
blick framåt eller tillbaka, jag må lägga
tillsammans år efter år, sekler efter
sekler, och millioner gånger fördubbla summan -
alltsammans skall dock mot det hela blifva såsom
ett försvinnande intet. Och skulle evigheten
vara ännu ett annat än en oändligt utspunnen
tid, skulle hon vara, hvad filosoferna
vanligen säga henne vara, ett nu utan föregående
och efterföljande, utan begynnelse och slut, men
också utan fortgång, ett alltings sammanslutande till
ett i en enda punkt; då räcker min uppfattningsförmåga
nästan ännu mindre till att fatta evigheten. I förra
fallet kunde jag dock i oändlighet fördela hennes
rika innehåll och betrakta något i sänder, och e-huru
detta, som jag då betraktade, i förhållande till det
hela blef en omärklighet, så var det dock i alla fall
något; men här får en sådan sönderdelning icke ega
rum, emedan det vore att fatta evigheten såsom en tid,
hvilket ju icke får ske; får jag nu icke sönderdela
det oändliga, så skulle jag fatta allt på en gång,
och det kan jag ännu mindre. Evigheten blir
derföre alltid - såsom det synes - någonting,
som öfverstiger icke blott mina sinnen, utan min
fantasi, min tanke och min djerfvaste aning. Och
om jag icke kan fatta evigheten, kan jag väl då
fatta den Evige? Eller är icke Han ännu
mer, än evigheten är? Ligger icke mellan den
blotta evigheten och Honom sjelf ännu ett svalg,
ett svindlande djup; och om min fantasi eller
min tanke stode vid randen af detta djup
och hela evigheten läge der bakom såsom en
oöfverskådlig, men dock öfverfaren slättmark, skulle
icke här vara en gräns gifven, öfver hvilken
ingen kunde gå, en klyfta, öfver hvilken
ingen vinge skulle kunna bära den forskande anden?
Visserligen; och Gud, den Evige, är ännu der på andra
sidan, på den sida, till hvilken jag aldrig kommer.
Jag måste här stanna; jag märker det. Och kunde jag
väl hafva väntat mig annat? Gud är den Oändlige, jag
är den andlige: huru kunde jag väl ett ögonblick in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
