Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny Svensk Dramatik, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
kasta den frågan, kan verkligen ett sådant grepp
göras, finnes en sådan punkt i Karl XILs lif? Och om
den finnes, - är den af en sådan art, att förr och
nu ligga inneslutna i den, färdiga att framspringa
och utgöra en fullt fattlig totalbild af hjeltens
öden och karakter, om de vidröras af det äkta
snillets hand? Med ett ord: är Karl XII verkligen
en dramatisk karakter? Vi våga besvara denna fråga
nekande. Karl XII är visserligen en personlighet,
som eger några af de egenskaper, hvilka vi fordra
af en tragisk person; han är en "blandad karakter"
efter Aristoteles’ bestämmelse, en herrligt utrustad
natur, som genom ett fel i karakteren drager öfver
sig förderfvet. Men det är icke nog med att vara så
eller så beskaffad, att ega den eller den egenskapen:
den tragiske hjelten måste äfven ega dem på ett sådant
sätt, att han lifligt intresserar oss. Han skall icke
blott innehafva de objektiva qvalifi-kationerna,
utan han skall äfven medelst dem förmå att verka
subjektivt, lyriskt, och detta är för det dramatiska
ett hufvudvilkor. Han skall vara en verklig menniska
af samma art som vi sjelfva, med samma känslor,
samma förhoppningar, samma farhågor, samma dunkla
aningar, samma förmåga att lida och glädjas som
vi. Det är på detta sätt, han intager vårt hjerta
och fyller vår fantasi, det är sålunda, han efter
den gamla Aristoteliska bestämningen framkallar vårt
medlidande, då vi se de herrliga anlagen gå under i
den kamp, som uppkommer genom bristen på jenmvigt inom
menniskoanden, och derjemte väcker hos oss fruktan,
emedan han, oaktadt alla sina företräden, är en af
våra likar och samma bittra öde der-före kan träffa
äfven oss.
Men karakterer finnas, hvilka, huru mycket de än
tyckas skurna efter det tragiska mönstret, likväl äro
för litet allmänt menskliga naturer för att kunna
eröfra våra varmaste känslor, vårt medlidande. De
äro liksom för mycket mönstergilla och för litet
underkastade den all-
Svensk Liter. Tidskrift. H. L
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
